Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

The Tree of Life (2011)

Originaltitel: The Tree of Life
USA/Färg/138 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan m.fl.

NÄR TERRENCE MALICK återvänder till biosalongerna med sin nya film, är det givet att filmen kommer ses av många, såväl som att den kommer hyllas av många. Med tidigare oerhört vackra filmer (jag vill fortfarande titulera Himmelska dagar (1978) som hans allra vackraste), förväntar sig folket givetvis även en stor måltid av häpnadsväckande bilder, euforiska, men stillsamma, utspel och lugn - ett väldans lugn.

The Tree of Life innehåller bitar från det manus Malick skrev på under 1970-talet; ett manus han kallade Q. Tiden gick, kassakon Den tunna röda linjen (1998) kom, men sen försvann Malick återigen in i den tystnad hans filmer präglats av ända sedan han började göra film i början av 1970-talet med Det grymma landet (1973), en eskapad med två ungdomar flyendes från lagen, där den ena fått porträttera en slags Starkweather-lik mördare. Man kan samla alla slags sinnesintryck man fått från Malick genom hans tidigare filmer (jag snackar solnedgångar, åkrar, vind, lugn musik, berättarröster, att krypa i gräset) och ändå finns det ingenting som rent visuellt toppar The Tree of Life. Naturromantiken finns fortfarande där, men därtill bakar Malick in skeenden från jordens uppkomst och livets uppståndelse, tillsammans med rymdscener som tagna ur År 2001 - Ett rymdäventyr (1968), som gör det hela till ögongodis från första minuten till de sista surren från filmrullen, drygt två timmar senare.

The Tree of Life är en film som innefattar så oerhört många bottnar, att det är omöjligt att direkt komma fram med en premiss när man ska säga vad filmen handlar om. Rent konkret kan vi säga att filmen följer en familj under 1950-talet. Detta är dock fullkomligt otillräckligt och för er som sett just År 2001 - Ett rymdäventyr, så kan ni förstå att filmer av den typen inte är den som har en alltför omfattande beskrivning på baksidan till DVD-omslaget, för det går inte. Vad Malick däremot väver in är temat om döden, men allra främst livet och dess skönhet; hur det tar sig uttryck i varje trädtopp, varje gren och löv, och i varje människa. Det är däremot inte någon överdådig smörja med scener vars allvar helt styrs av en orkesters fioler. Med de urtypiskt viskande berättarrösterna berättar Malick en historia som sträcker sig mycket, mycket djupare i tänkandets avgrund och sträcker sig till livsfilosofi i sin finaste form, med allra främst hänvisning till religion. Det är dock inte i närkanten av propaganda för kristendom, utan tvärtemot ifrågasätter Malick även varför denne Gud inte skulle vilja ingripa i en värld där vänner dör och människor skadas; dock aldrig, aldrig så till den grad att han ska ta till ton. Allt är väldigt gråskaligt, väldigt lugnt och väldigt vackert, utan att fastna i gräl och provokation. Motsatsen vore inte Malick.

Brad Pitt gör här möjligtvis sin livs roll. Nog för att Fight Club (1999) och Seven (1995) i sig är lysande filmer, men Pitt är faktiskt som klippt och skuren i sin biroll som pappa O'Brien, en man som vill sina avkommor så väl att han inte tillåter dem att göra de fel han gjorde - så till det priset att han hämmar den del av utvecklingen som består av trial and error - att våga testa sig fram, kanske misslyckas, för att få lärdom. Det är dock svårt att sätta en specifik huvudroll i denna film, men det lilla som skymtas av Sean Penn är i sig felfritt. Den stora elogen ska dock till barnen i filmen för deras nakna, totalt icketillgjorda, porträtt av de tre sönerna. Malicks rollbesättning kan bara ses som en helhet. Alla gör bra ifrån sig och de bidrar till allt det som gör filmen till Terrence Malicks The Tree of Life. Det är så oerhört grandiost, så oerhört utsvävande, men aldrig på något sätt pretentiös. Det är en oerhört spretig film på det sättet att den träffar så olika. Den kan träffa på flera olika ställen, på flera olika personer. Sprickor i familjelivet, livets eviga skönhet eller en tanke om Gud. Aldrig, aldrig blir det särskilt förvirrande, utan snarare behagligt, kontemplativt och moget.

The Tree of Life är definitivt den bästa filmen jag sett hittills från 2011 och jag tvivlar på att det kan bli bättre på enbart ett år. Om jag ska fylla i lite mer tror jag att detta mycket väl kan vara Malicks kanske bästa film han någonsin gjort. På så många sätt kan man tycka att han överträffat sig själv. Kanske tycker du samma eller så avfärdar du det som ett dravel till konstverk. Folk gick ut från biografen. Många gnällde över hur scener bara matades på, utan slut, utan fokusering. Själv var jag trollbunden. Jag hade sett The Tree of Life och i min tanke grämer jag mig över hur lång, lång tid det kommer ta innan jag ser en film som den här igen. Inte enbart för att det är från långsamma Malick, utan för att det faktiskt bara är så väldigt, väldigt bra. 4½/5

Hot Tub Time Machine (2010)

Originaltitel: Hot Tub Time Machine
USA/Färg/101 min

Regisserad av Steve Pink
Skriven av Josh Heald, Sean Anders och John Morris
Medverkande: John Cusack, Clark Duke, Craig Robinson, Rob Corddry, Sebastian Stan, Lyndsy Fonseca m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAR MOVIE BURGER en snuskfilm och det måste man bara älska. Nästa man till rakning är Hot Tub Time Machine, en avsevärt okänd film om man tittar på den stora marknad det ändå finns för den här typen av film. Den är nämligen full med bröst, sex, sprit och knark, något som man tror borde passa American Pie (1999)-generationen.

Hot Tub Time Machine handlar om ett gäng medelålders män som bestämmer sig för att åka tillbaka till den skidort de jämt besökte som unga, efter att en av dem överlevt ett antaget självmordsförsök. Med följer även systersonen till en av dem och han känner givetvis genast att han inte passar in i denna hop av vuxna män, som i sitt möte plötsligt transformeras till pubertala skojare. Till sin förfäran upptäcker de att skidorten som brukade vara så populär numera är nästan helt död. De bestämmer sig dock ändå för att ta in på samma gamla hotell, i samma gamla rum och ta ett dopp i den hot tub som finns anslutet till rummet. På grund av överdrivet intag alkohol, förvandlas en virrig kväll med brudar och en stor björn till en fruktansvärd morgon. De går ur poolen och ska ut och åka skidor. Plötsligt märker de att allt ser annorlunda ut. Såväl människor som miljö känns aningen daterade, tills de inser att de är tillbaka i 1980-talet. Deras hot tub är en tidsmaskin.

Som ni märker finns det ju ingen verklighetsanknytning, men här finner regissören Steve Pink och manusförfattarna tillräckligt med spelrum för att proppa in så mycket tuttar, snusk och öl som möjligt. Det blir ju en skrattfest för tonåringar och vuxna med de pubertala tankegångarna vid liv, men jag insåg ganska snabbt att det var ett dumt filmval tillsammans med mina föräldrar. Filmen var dock stundtals väldigt rolig och Rob Corddrys groteska karaktär Lou skapar flera skratt, även om många är i rent äckel.

Hot Tub Time Machine är en festlig film som innehåller det mesta för en ganska IQ-befriad filmkväll. Med Chevy Chase i en liten roll blir allt dessutom ännu bättre. Omslaget talar ju för produkten i detta fall, detta är inget mästerverk, men för den som inte är kräsmagad och för den som tillåter sig själv att vara lite sådär barnsligt omogen ibland, blir ändå Hot Tub Time Machine en väldigt rolig film, sådär på fredagskvällen. 3/5

Moon (2009)

Originaltitel: Moon
Storbritannien/Färg/97 min

Regisserad av Duncan Jones
Skriven av Duncan Jones och Nathan Parker
Medverkande: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott, Rosie Shaw, Adrienne Shaw, Kaya Scodelario m.fl.

NUFÖRTIDEN är det sällan vi skådar filmer som År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Rymden har, på ett sätt, blivit synonymt med rymdvarelser, laserpistoler och explosioner och lite av den verkliga mystiken och känslan av enslighet som omsluter vårt universum används. Jag påstår definitivt inte att Duncan Jones Moon (2009) är ens i närheten av det verkliga mästerverket År 2001 - ett rymdäventyr, men där finns väldiga likheter (inte minst i filmens tydliga influenser och referenser). Inte nog med att hela filmens utformning liknar ovanstående films dito, men för att den tydligt visar upp just rymdens dunkel, ensamhet och förtvivlan, möjligtvis mer än vad År 2001 - ett rymdäventyr gjorde.

Moon handlar om Sam Bell (Rockwell), en astronaut som övervakar skördare (som samlar in helium-3 för energi på Jorden) på månen. Han har skrivit på ett treårskontrakt och har bara två veckor kvar, innan han får återvända till Jorden. Han saknar sin fru och sin dotter något så oerhört och det enda sociala umgänget han har på sin rymdbas, är roboten GERTY (en robot som bär stora likheter med HAL 9000 från År 2001 - ett rymdäventyr). När det är så lite kvar av hans arbetstid på månen, börjar han hallucinera. Han börjar se gestalter, vilket leder till att han krockar i en skördare när han är ute och kör. Vad som följer efter det, är något ytterst komplicerat och tragiskt, men väldigt fängslande.

Sam Rockwell har imponerat tidigare, som i exempelvis Den gröna milen (1999). Här får han äntligen det utrymme han förtjänar och bjuder på en mycket fängslande prestation som den förlägna Sam Bell. Filmen bärs egentligen upp av enbart honom, eftersom Kevin Spaceys röst till roboten GERTY knappast kan räknas som en viktig biroll på det sättet. Med Moon, bevisar Rockwell att han är lysande och ytterst kapabel att bära en hel film på sina egna axlar. Det, givetvis, tillsammans med fin regi och vad som bara kan ses som ett fulländat visuellt arbete.

Med Moon, kommer ni definitivt få se något som skiljer sig anmärkningsvärt från alla andra sci-fi-filmer nuförtiden. Vi kommer tillbaka till den gåtfullhet Kubrick ville åt i År 2001 - ett rymdäventyr. Ni märker kanske att jag refererat en hel del till den film jag ibland brukar klassa som världens bästa film. Det är däremot inte för att visa den kontrast som finns filmerna emellan och visa hur mycket sämre Moon är, så är det inte. Det är snarare för att visa vilka kvaliteter Moon har. Moon är absolut inte en av världens bästa filmer, men medräknat att detta är Jones debutfilm och att jag dessutom väljer att jämföra det som faktiskt skulle kunna vara världens bästa film, talar ändå för att Moon besitter en hel del kvaliteter, som kräver all den fokus och uppmärksamhet den förtjänar. Filmens teman, såsom att den väljer att ej peka på att tekniken i sig är det känslokalla element som existerar, utan att det är människan, skaparen själv, som är den kallsinniga, är exempelvis väldigt anmärkningsvärt. Rockwells lysande skådespel, tillsammans med all den hemlighetsfullhet, hopplöshet, ensamhet, sorg och längtan att få komma hem, som filmen besitter, ger tittaren en debutfilm signerad Jones, som bara vore fel att rynka på näsan åt. Välkommen in till dunklet och rymdens hemligheter; se på Moon. 4/5

6:e dagen (2000)

Originaltitel: The 6th Day
USA/FÄRG/123 min

Regisserad av Roger Spottiswoode
Skriven av Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Michael Rapaport, Tony Goldwyn, Michael Rooker, Sarah Wynter, Wendy Crewson m.fl.

NOG FÖR ATT JAG HADE EN REJÄL Arnold Schwarzenegger-tid, då jag såg nästan allt han gjorde, men jag tror att på den tiden hade man nog inte en helt rättvis bild av hans filmer. Man tyckte Arnold var ball, så man gillade allt han gjorde, trots att filmerna kanske var något banala eller av dussinfilmstyp. Det var liksom känslan som gjorde filmen.

6:e dagen (2000) är en film om en Adam (Arnold Schwarzenegger) som lever i en typisk framtidsstad. Hans hus och samhälle är omgärdat av maskiner som talar och betjänar medborgarna och en utökad kloning av djur (då människokloning är olagligt). Han har en familj han älskar och allt är frid och fröjd, tills han på sin födelsedag upptäcker, när han nyss kommit hem, att någon/något, ser precis likadant ut som honom och är inne i hans hus och firar sin egen födelsedag, tillsammans med alla hans egna nära och kära. Han undrar givetvis vad det är som pågår och varför han ser sig själv inne i huset, innan han möts av ett gäng utsända att tysta ner Adam. Adam har blivit klonad, något som ingen bör veta om...

Filmen bygger onekligen på ett unikt och spännande manus, något som fångade mig för 10 år sedan. Arnold är lika charmig som vanligt, men jag ser ingen riktigt underbar skådespelarprestation från varken Arnold eller någon annan, även om agerandet såklart håller måttet. Filmens verkliga fördel är just handlingen. I en, i alla fall då denna gjordes, präglades av just kloning av får och så vidare, så var det givet att en berättelse som denna skulle etsa sig fast i tittarnas huvud.

Vad är det då som är dåligt med filmen? Den är på tok för lång. Jag brukar inte döma en film efter längd, men konceptet håller inte i två timmar. Trots oneklig spänning, blir det lite för mycket. Handlingen är genomarbetad, men eftersom filmen håller sig inom stämpeln "typisk actionrulle", blir det svårt att försöka fokusera sig på denna klonsaga, oavsett hur intressant handling är.

Det är en bra actionrulle. Det ska jag inte säga emot. Arnold kan leverera, likaså de andra, så nog blir det ett stycke bra action. Dock kan jag säga att när du väl satt på filmen så blir det liksom inte mycket mer kvar av kvällen efteråt. Filmen är ganska intensiv och även fast den enda fysiska aktiviteten man gör samtidigt är att sträcka sig för lite mer godis eller läsk, så blir man trött efter filmen. Bered dig, helt enkelt, på en okej actionfilm med Arnold, kloner och explosioner, för mer kan man egentligen inte kräva av lite hederlig action. 2½/5

Avatar (2009)

Originaltitel: Avatar
STORBRITANNIEN OCH USA / FÄRG / 162 min

Regisserad av James Cameron
Skriven av James Cameron (skriven av)
Medverkande: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi m.fl.

AVATAR (2009) är, på många sätt, Filmen med stort F 2009. Alla hade sett den och alla pratade om den, trots att den faktiskt, för mig, nästan smög sig fram till plötslig succé. I tron om att det här skulle vara ännu en dussinrulle med bra effekter, gick jag och såg filmen. Inte visste jag att det bara var att tiga och le när man återvände hem sen.

Året är 2154. Inget växer på Jorden och människorna har hittat sin väg till månen Pandora. Växt- och djurlivet är likt Jorden och där har en liten samling militärer och forskare slagit läger för att skipa fred mellan dem och Na'vi-urinvånarna på Pandora och kamma hem all dyrbar "unobtainium." Medan militärerna mest är intresserade i att spränga stackars urinvånare i bitar, för att få tag i det dyrbara ämnet, så vill forskarna utforska mer om natur, djurliv och framför allt urinvånarna. En teknik som då främst används är den som filmens namn syftar på: förmågan att behärska en Na'vi-varelse via tankekraft. Låter det alltför högtflytande? Vänta bara, det är faktiskt värt de tre timmarna.

Filmen är lång, men är en film som, precis som År 2001 - ett rymdäventyr (1968), är en fet bit ögongodis. Även om jag principiellt är emot filmer som lever på bra effekter, så används effekterna för en gångs skull åt nånting annat. Vanligtvis används specialeffekter just för att få något att se så tufft och ballt ut som möjligt, men istället för att göra ytterligare en film med en radda effekter man inte ens hinner uppfatta, väljer James Cameron att göra en visuellt vacker film. Engagemanget i de som gjorde filmen är påtaglig. Det räcker bara att se på alla konstiga djur/växter, deras biologiska möjligheter, språket, normerna och framför allt Na'vi-folket själva. Med speciella effekter har de gjort så att skådespelarna liknar dem själva i deras så kallade "avatar": alltså en tankestyrd Na'vi-humanoid.

Filmen har ett något banalt, men viktigt budskap: att vi ska ta hand om vår jord. Karaktärerna har vi sett förut: hjälten som tycker och tänker som alla i publiken och skurken som verkar vara ond bara för sakens skull. Även om det som sagt är lite banalt, så fungerar det ändå väldigt bra ihop med de vackra miljöerna och även den lilla kärlekshistoria som uppstår. Filmen skapar en väldigt kärleksfull atmosfär som i alla fall får mig att tänka mer på naturlivet vi har här på Jorden. Visst kan propaganda om att värna om naturen verka som skitsnack från trädkramare när du står där, med kolapapper i handen och inte hittar en papperskorg, men samtidigt är budskapet viktigt, speciellt i tider som präglas av globala problem.

"Storfilmer" är oftast synonymt med "egentligen inte särskilt bra film, fast mycket fina effekter." Visst är det en känsla i sig att bara gotta ner sig i biomörkret med en rulle som, hands down, kanske inte är ett mästerverk, men som är ganska underhållande. Dock blir biorepertoaren överöst med alltför mycket skräp. Filmer som förvisso man har lagt ner en hel del tid på, men som man, redan i planeringsstadiet, borde ha övervägt att göra stora ändringar i. Ett exempel är Harry Potter och halvblodsprinsen (2009), en över två timmar lång, fullkomligt uttråkande film utan någon som helst poäng. I ett samhälle som generellt sett innehåller en hel del skitsnack, rent utsagt, känns det då väldigt uppfriskande när Avatar kommer upp på biograferna. Det är en, till stor del, datoranimerad storfilm, så förhoppningarna var inte så höga, men Avatar visade sig vara en både vacker och underhållande film. Att en film kammat hem mycket pengar är oftast inte samma sak som att den är bra, men att James Cameron nu står stolt som regissör av de två mest framgångsrika filmerna någonsin, Avatar och Titanic (1997), säger förstås en del om karln. Gå och se. 3½/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.

Electroma (2006)

Originaltitel: Electroma
FRANKRIKE / USA / FÄRG / 74 min

Regisserad av Thomas Bangalter och Guy-Manuel De Homem-Christo
Skriven av Thomas Bangalter, Guy-Manuel De Homem-Christo, Paul Hahn och Cédric Hervet
Skådespelare: Peter Hurteau, Michael Reich, Ritche Lago Bautista, Daniel Doble, Bradley Schneider och Athena Stamos

OJ, OJ, OJ. Vissa filmer. Det finns utan tvekan vissa filmer som med egentligen väldigt tunn handling lyckas ta en med storm. Kanske är det för att handlingen fokuserar sig på sökande, självperfektionering, den tvisten i våra sinnen som ibland kräver oss att vara perfekta. Jämt och ständigt möts vi av olika ideal. Detta slår hårdare på vissa, svagare på andra, men i någon form möts vi av tanken att passa in och inte sticka ut, och i sådana fall, så lite som möjligt. Allt beror givetvis på den sällskapskrets vi alla föredrar att umgås med.

Den världsberömda, franska duon Daft Punk har tidigare gjort (mer eller mindre) filmer, såsom D.A.F.T. (en kollektion av mästerliga videos) och Interstella 5555 (en anime-inspirerad följetong). I Electroma får dock Daft Punk själva kontrollen att göra deras alldeles egna film, utifrån deras egna regi. Och attans hur klockrent det kan bli i händerna på två robotar.

Filmen handlar om två robotar i ett varmt och öde bergslandskap någonstans i södra USA. Vi möter dem först längs en ensam motorväg i en svart Ferrari 412. Vad som sedan följer är en enormt rogivande, konstnärlig och fullkomligt underbar film med tydliga ekon från bland annat Stanley Kubrick, om att passa in. Robotarna är själva medvetna om att de är av plåt och utan känslor, men de vill till varje pris bli människor, ett tema som kan relateras till 200-årsmannen (1999). Underbara och inspirerande kameravinklar signerade Daft Punk-medlemmen Thomas Bangalter tillsammans med en väl vald låtlista sträckt från bland annat Brian Eno och Curtis Mayfield gör att filmen träffar precis mitt i prick i precis varje scen. För många kan de stillastående scenerna antas som tråkiga, men en död sekund lämnas aldrig åt denne som ger filmen sin väl värda chans.

En av filmens uppfinningsrika och surrealistiska scenarier.

Daft Punks häftiga robotutstyrsel och filmens innovativa vändningar, tillsammans med ett kokande bergslandskap, surrealism, Kubrick, klockren musik och resten därtill blir inget annat än ren filmkonst. Nog för att Daft Punk har en bit kvar att nå upp till ofantliga höjder (á la År 2001 - ett rymdäventyr (1968)), men deras debut som självständiga regissörer är för hisnande träffsäker och mästerlig för att femman ska undkomma. Med det nålsöga de har för att väcka känslor och den musikaliska träffsäkerhet och stämningsskapande de besitter finns inget annat inväntades än ännu en underbar, atmosfärrik filmupplevelse. Att Electroma inte riktigt fått se stormassans djup förefaller för mig som en tragedi, men kanske är det här ändå inte en film som den stora massan skulle älska på det sätt jag gör det på. Men stora massan har aldrig synonymt med den sanna rösten.

Electroma är utan tvekan filmen för den fullkomlige cineasten. Bild, musik, skådespel, regi, ja, allt passar likt pusslet. Efter en underbar film kan man lämna biografsalen med ett leende på läpparna, men när man sett Daft Punks Electroma - då banne mig ställer man sig upp och klappar händerna.

De 12 apornas armé (1995)

Originaltitel: Twelve Monkeys
USA / FÄRG / 129 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Chris Marker, David Webb Peoples, Janet Peoples
Skådespelare: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer, Jon Seda, Frank Gorshin, David Morse m.fl.

I TERRASSEN (La Jetée på originalspråk), en kortfilm ifrån 1962, predikar Chris Marker om en skön men förstörd värld i en apokalyptisk fiktiv dåtid. Filmen lär vara en vacker skapelse (även om jag själv nu inte har sett den) vars ambitioner snarare lär vara att blicka ut över solnedgången än att leva ut som en av de tidigare science-fiction- filmerna. 1995 återupptas ämnet, det aktualiseras och istället för att göra någonting atmosfäriskt, så gör den gamla surrealisten till Monty Python-veteran Terry Gilliam en fartfylld science-fiction- rulle till remake. Att dra en parallell till originalet är både svårt och fruktansvärt mycket slöseri med tid eftersom idéerna bakom filmerna skiljer sig. Men ifall den första blev en revolutionerande kortfilm och ett måste för alla filmnördar så blev den andra likt förbannat också en sevärd film för alla filmtittare med lite vett i skallen. För det krävs onekligen en gnutta förstånd för att hänga med i denna komplexa pärla.

ÅRET ÄR 2035 och James Cole (Bruce Willis) hör till ett av fåtalet överlevande människor ifrån en stor olycka som skedde 1998 (dvs. två år efter att filmen spelades in). Av de 5 miljarder människor som då levde så överlevde ynka 1% efter ett viruset som blixtsnabbt drabbade civilisationen. Men i framtiden så vet man bott. Med hjälp av efterforskningar som skett i underjorden och provsamlingar som skett ovanpå (med hjälp av täta dräkter har man lyckats ta sig upp på jordytan) så ska krävs det bara några avgörande ledtrådar ifrån 90-talet för att luska fram resten. Genom tidsmaskin ska en man bl.a. lyckas ta reda på vilka De 12 apornas armé - en hemlighetsfull grupp som dök upp kort innan viruset började spridas - kan tänkas vara. James Cole blir mannen som reser tillbaka enda till 1990. Omedelbart skickas han in på mentalsjukhus, för vad ska en man som påstår sig vara ifrån framtiden klassas som om inte galen? På sjukhuset möter han en psykiatriker, Kathryn Railly (Madeleine Stowe) och Jeffrey Goines (Brad Pitt) – en hyperaktiv patient som snabbt tar James parti. Railly och Goines visar sig bli betydelsefulla för James Cole’s arbete när det plötsligt blir mer komplicerat än man först anat.

Ändå mäter sig inte De 12 apornas armé komplexitet med flera andra av de berömdare komplexa filmerna så som Fight Club och Old Boy - hämnden, som jag kände att jag hade rejält svårt att hänga med i första gången jag såg dem. Kanske har min hjärna vants sig lite med den sortens klurigheter sedan dess men det råder inget tvivel om att den här filmen hade kunnat slå snurr på sig själv några gånger till ifall den velat. Med tanke på att den innehåller den kanske mest förunderliga fiktiva uppfinningen jag kan tänka mig, nämligen tidsmaskinen, så tycker jag att filmen mer än gärna hade kunnat få ge mig ännu mer hjärnmotstånd. Ifall den hade kunnat klura till det ordentligt så hade den för min del gärna fått vara en timme längre.

FILMENS STYRKA är förstås ändå handlingen, det vill jag inte ta ifrån den. Handlingen är unik och Bruce Willis har fått hans kanske mest spännande karaktär någonsin. Men det är de små kryddorna som främst lyfter filmen, som t.ex. Terry Gilliams säregna stil att regissera. De groteska scenografierna som pryder framtidssekvenserna men också resten av filmen är en fröjd för ögat. Dessutom så ligger ljussättning och foto för det mesta på topp. Mystiken kring De 12 apornas armé är ständigt närvarande och Astor Piazzollas signaturmelodi är en av de sakerna som gör att filmen får en extra plats i mängden av häftiga filmer. Skådespelet är ifrån alla håll och kanter på en hög nivå men Madeleine Stowe’s nästan typiskt amerikanska agerande förstör ibland lite av filmens charm. Samtidigt är det svårt att tänka sig hur hon annars skulle spela med tanke på att hennes roll på sätt och viss är den enda normala i hela filmen (fast allt är ju relativt). Brad Pitt spelar en roll som vi idag, efter att ha sett Jim Carrey spela på ett likartat sätt om och om igen, kan känna oss lite trötta på; men det krävs skicklighet för att göra en sådan roll och den är underhållande, så det känns egentligen ganska fånigt att klaga på det. Frågan är dock ifall inte Bruce Willis är den som lyser starkast i sin måhända stundvis osannolika, men också stundvis briljanta karaktär.

För er som älskar krångliga handlingar, Terry Gilliams vanvett och science fiction-filmer så som Children of Men, så rekommenderas den här filmen varmt.

···½

Planet Terror (2007)

Originaltitel: Planet Terror
USA / FÄRG / 109 min

Regisserad av Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez
Skådespelare: Rose McGowan, Freddy Rodríguez, Josh Brolin, Marley Shelton, Jeff Fahey, Michael Biehn, Rebel Rodriguez m.fl.

NÄR DET KOMMER TILL att nämna mina favoritfilmer, så finns det två olika parter inom mig som säger sitt. En part gillar filmerna som, av samhället anses som, kvalitativa filmer. Ett fåtal exempel är Clockwork Orange (1971), Gökboet (1975) och Den sista färden (1972). Alla är de några favoriter av de filmer jag sett, och omvärlden har tyckt samma sak. De innehåller en enorm blandning av handling, tema och skådespeleri som gör filmerna till riktiga mästerverk. Den första parten av mitt filmgillande är alltså rätt enkel att genomskåda: de riktiga mästerverken förblir favoritfilmer för mig.

Sen kommer vi då till den andra parten. Där har vi filmer som alla andra mest skulle anse som hyfsade filmer, eller rent utav, skräpfilmer. Bad Taste (1987) är ett exempel på en film som jag älskar, även fast jag själv vet att kvaliteten inte håller någonstans i denna film. Skådespelarna suger, musiken suger, det mesta suger. Tycker du. Jag tycker att allt äger. Kanske för att jag är splatter-fan och för att den här filmen betydde mycket i mina splatter-dagar som filmregissör, men i grund och botten är Bad Taste inte en bra film.

NÄR QUENTIN TARANTINO OCH ROBERT RODRIGUEZ slog ihop för att göra Grindhouse (2006) var man minst sagt förväntansfull. En hyllning till skräpfilmer från 1970-talet (med allt från sex, våld och spya i en härlig blandning) samlat med smält film och tveksam ljud-/bildkvalitet. Det blir inte bättre än såhär på skräpfilmshållet. Sen får vi då reda på att Grindhouse inte släpps i Sverige, utan delas upp i Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Planet Terror är Robert Rodriguezs segment.

Planet Terror handlar om en infektion som gör människor till slemmiga monster som fräser sweet-chili-liknande substanser på folk och gör hemskheter. Lite som en zombie-rulle. Sen så är det givetvis en liten grupp människor som måste slå ihop sig och skydda sig mot dessa varelser, med ammunition upp till tänderna. Räkna med blod och våld och sweet-chili-liknande slem.

SKÅDESPELERIET är faktiskt strålande rätt igenom, med tanke på det material de har fått tag i. De ska spela i en film som är en hyllning till skräpfilm och de lyckas väldigt bra att faktiskt fånga en viss kvalitet trots all medveten dålig kvalitet. Bäst är nog Rose McGowan, som fångar känslan av en talangfull tjej som hamnat fel väldigt bra. Sämst är nog Quentin Tarantino. När Tarantino om och om och om igen ska försöka leka stenansikte till skådespelare så blir det bara fel och man ser bara en liten 14-årig filmnörd förklädd i en vuxen mans kropp, vilket han antagligen är också. Han är inte bra någonstans. Han ska hålla sig bakom kameran.

Känslan, reporna, ja, till och med den där gången i filmen då själva filmen smälter (på projektorn då, som filmen anspelar sig bli uppspelad på) och det fattas en rulle i filmen, det är klockrent. Känslan av att sitta på en riktig så kallat grindhouse (begrepp på en numera nerlagd form av biograf, där enbart skräpfilmer visades, kort och gott), och gotta i sig popcorn bredvid någon som kanske är på flykt från lagens långa arm är verkligen där och den råa och skitiga känslan finns genom hela filmen.

Jag skulle faktiskt kunna ta det så långt som att säga att Planet Terror är bättre än Death Proof, i den aspekten att action och spänning finns mycket mer närvarande än vad den gör i sistnämnda. Glöden, passionen, våldet och skräcken finns där, utblandad med Roberts egenkomponerade musik. Blodet sprutar, någon vänder på steken och ansikten smälter. Festen kan börja.

···½

Spider-Man 3 (2007)

Originaltitel: Spider-Man 3
USA / FÄRG / 139 min

Regisserad av Sam Raimi
Skriven av Sam Raimi, Ivan Raimi, Alvin Sargent, Stan Lee och Steve Ditko
Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Thomas Haden Church, Topher Grace, Bryce Dallas Howard m.fl.

DET ÄR FORTFARANDE fascinerande att tänka sig att mannen som spelade in lågbudgetskräckisen The Evil Dead (1981) kom att spela in några av nutidens mest lönsamma filmer någonsin. Spider-Man (2002) blev en enorm succé, både bland kritikerna och publiken och att idéer om uppföljare skulle slå genom, det var knappast något som var otänkbart. Med besvikelsen Spider-Man 2 (2004) trodde man dock att det faktiskt inte kunde bli en film lika bra som ettan. Nästan alla väntade sig att trean skulle bli sämre än tvåan, vilket det oftast brukar te sig när det kommer till uppföljare. Där hände dock en vändning. Spider-Man 3 (2007) blev en hisnande upplevelse som faktiskt kommer farligt nära den oumbärliga energin som vi får känna av i den första Spider-Man.

FILMEN handlar om, som ni säkert vet vid det här laget, Peter Parker (Tobey Maguire). Han blir biten av en märklig spindel och effekterna av bettet blir att han själv rent utav utvecklar funktioner som en spindel har. Han kan göra nät och klättra. Med dessa egenskaper, iförd en röd spindeldräkt, tar han sig an skurkar i ren vigilantism och blir en omtyckt superhjälte av medborgarna i den stora staden. Utan att berätta alltför mycket från tidigare filmer (vilka man borde ha sett innan man ser denna film) så är Harry Osborn (James Franco), Green Goblins son, rätt så sur på Peter Parker. Det, av en anledning som är högst allvarlig. Medan Osborn försöker ge igen på Parkers spindelfigur, så "råkar" Parker ge tillbaka alltför hårt. Harry, iförd i sin fars Green Goblin-kostym, landar hårt mot marken och hamnar i en koma, för att sedan vakna upp och inte komma ihåg mycket av händelsen. Med den historien, kommer två historier till. Sam Raimi har med denna film klämt in tre historier i en historia, för att göra manuset lite mer tätt. Det är en berättelse om en "sandman", en man som kan bli ett med sand och en annan historia om en rivaliserande fotograf på samma tidning som Parker jobbar på. Han blir, i sin tur, den sliskiga Venom senare i filmen.

MAN HAR MÄRKT att Raimi och resten lagt ner mer arbete på manus actionmässigt, men även relationsmässigt. Det framgår tumult i Parker och Mary Jane Watsons (Kirsten Dunst) förhållande som pojkvän och flickvän. Raimi har, till skillnad från tvåan, även pressat in specialeffekter till mycket högre nivåer. Jag talar inte om elektriska "bläckfiskarmar" i stil med tvåan, utan riktigt hisnande scenarier som faktiskt inte går att förklara i ord. Mer tid har lagts ner, kort och gott. Manus, relationerna och effekterna är mer eller mindre högkvalitativa och mer väluttänkta.

Skådespelarprestationerna är på topp. Vissa blunders förekommer väl, då det är en typisk actionfilm där skådespel kanske inte alltid kommer i första hand, men jag skulle vilja säga att Maguire gör ett gott framträdande. Dunst är lite småtjatig i sin roll, men hon framför det gott. Franco är faktiskt väldigt underskattad. Även om han för tankarna till en glassig ungdomstjärna som alla småtjejer förälskar sig i, så kan han faktiskt agera. Den bästa prestationen i filmen är dock en nykomling; Bryce Dallas Howard. Hon spelar modellen Gwen Stacy, som blir räddad av Spindelmannen i en av filmens häftigaste scener.

Raimis nya film är ju knappast något mästerverk. Effekterna och det visuella har faktiskt skådats förut och lite mer originalitet behövs för att imponera storslaget. Däremot gör Raimi en väldigt bra tredje uppföljare och använder sig väl av det han har att arbeta med, rent handlingsmässigt. Raimi har ett gott öga för effekter och hisnande actionscener, han har gjort några riktigt spännande rullar, men samtidigt kanske det är dags för honom att gå steget vidare och bevisa att han kan göra lite mer än en spännande film om en man i tight spindelkostym.

···

The Fountain (2006)

Originaltitel: The Fountain
USA / FÄRG / 96 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Darren Aronofsky och Ari Handel
Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Mark Margolis, Stephen McHattie, Fernando Hernandez m.fl.

DARREN ARONOFSKY har fått stor uppmärksamhet för sin debutfilm Pi (1998) och hans andra omtalade Requiem for a Dream (2000). Eftersom så många människor fångats av dessa två filmer, så var det en självklarhet att människor skulle längta till hans nästa verk, The Fountain (2006). Flera problem uppstod på inspelningen av The Fountain, vilket medförde att det tog 6 år för den att bli klar. Bland annat var Brad Pitt med i projektet, men hoppade ur och lämnade projekten i kris. Aronofsky lyckades dock få ihop inspelningen igen och Hugh Jackman skulle ersätta Brad Pitts roll. Efter all längtan kom The Fountain äntligen upp på repertoaren. Själv har jag aldrig sett något av Darren Aronofsky och hans omstridda The Fountain var inget bra välkomnande till Aronofsky.

FILMEN HANDLAR OM Tomas/Tommy/Tom, en man som lever tre parallella liv. Han lever som en konkvistador på 1500-talet, som en nutida läkare och som en astronaut på 2500-talet. Vid första åtanke av handlingen så fann jag visserligen ett visst krångel, som att handlingen skulle röra till sig och bli svårförstådd, men det finns tillfällen då jag gillar svårförstådda handlingar. Därför, rent utav, tog jag mig till The Fountain och hoppades på att få en snarlik upplevelse med lika svårsmälta som mästerliga År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Det fick jag inte.

DET MÄRKS ATT Darrens manus rymde mer än 96 minuter då han skrev det. Och varför upptäcks detta? Jo, det ligger till såhär. Alltför mycket visas på varje minut. Inte en enda minut lämnas till att visa något märkligt. Bra, kan tyckas, men filmen lider av oförstånd. Tiden går och det blir för mycket som vill visas under varje bildruta. Att i 96 minuter se konstant geggamoja är krävande och jag kan förstå varför filmen i det fallet delar sig i två lägen - de som älskar filmen och de som hatar den.

HUGH JACKMAN, och även Rachel Weisz (namnstöld på Raquel Welch) gör ett bra jobb. Speciellt Jackman klarar att spela tre personer i en och samma person väldigt bra. Det är antagligen lika svårt som det låter. Filmen har dessutom en hel starka scener. Det finns en scen där Hugh Jackmans karaktär Tommy (läkaren i nutiden) upptäcker att hans fru lider av en dödlig sjukdom när hon sitter i badkaret och inte kan känna av värme och kyla. I denna krisens stund får de ändå utlopp för de känslor de har, ett gift par som de är och kysser varandra passionerat i ett badkar. Filmen har en hel del andra mycket vackra och fängslande scener. De nutida scenarierna där Tommy intensivt försöker finna läkemedlet till sin frus sjukdom, genom att använda en apa som försöksdjur, de är även de mycket starka. Tommys kärlek för sin döende fru är lika strålande som radioaktivt avfall. Tommys andra parallella liv förs sedan, med tiden, samman och vi tittare börjar förstå vad det är som sammanlänkar alla hans tre liv i olika tidsrum. Alla är de i kampen med att kämpa för deras käraste. Filmen är dessutom mycket vacker, rent visuellt, även om flera effekter är rätt fula "by modern standards". Jag kan säga att visualiteten i filmen är lite utav en mycket vacker drömsekvens. Det är nästan som en tavla, som ett konstverk.

SAMBANDEN med allt i den här filmen är rent utav klockrena, de är riktiga guldkorn, men Darrens övriga dravel cementerar in alla dessa guldkorn. För mycket tid överlämnas till antingen Hare Krishna-aktigt flum eller svårförstådda dialoger. Nutidens berättelse förstår man klart, men den om 1500-talet är väldigt överdriven och svårsmält och likaså den tomgångsgående 2500-talshistorien. Filmen förs vidare via nutidens berättelse, men när det kommer till de andra står den bara och trampar, utan att komma någonstans.

DET GÅR ATT SE FILMEN ur många perspektiv och jag antar att det var Darren Aronofskys vision. Den är rent gåtfullt bra utförd och lämnar mycket över till tittarnas egen hjärnkapacitet, men ibland blir det bara ett stjälpande försök att pressa in prylar och svåra "metaforer" i varje sekvens som går. Varje scen måste ses från eget perspektiv och man måste lista ut det själv. Det kan vara bra i flera perspektiv, men när man verkligen inte har någon som helst aning om vad större delen av filmen vill säga, då är det som om att man hoppar ner för ett stup utan att veta varför man hoppar. Skumt, kan tänka sig, när det kommer från mig. Själv älskar jag filmerna År 2001 - ett rymdäventyr och Eraserhead (1977). Båda är svårsmälta och metaforaktiga. Saken är den att jag fann ett visst underhåll, ett visst suktande i att se mer i dessa filmer. The Fountain är raka motsatsen. Den har bara några fördelar. The Fountain är som en elefant utan betar för en elfenbensjägare. Elefanten är fortfarande ett ståtligt djur, men utan betar är den helt värdelös.

··

The Host (2006)

Originaltitel: Gwoemul
SYDKOREA / FÄRG / 119 min

Regisserad av John-ho Bong
Skriven av Chyl-hyun Baek, Joon-ho Bong och Won-jun Ha
Skådespelare: Kang-Ho Song, Hie-Bong Byeon, Hae-il Park, Ah-sung Ko, Du-na Bae, David Joseph Anselmo m.fl.

VÄRLDENS GULLIGASTE FILMMONSTER gör sin debut i en stereotyp monsterrulle. Men nu ljög jag. Monstret är svinäckligt och ser ut om en blandning av en blodigel, fisk och dinosaurie. Sen ljög jag igen. Filmen är så annorlunda en traditionell monsterfilm man kan komma. Låter det spännande? Vänta bara tills ni får höra handlingen:

DET HELA BÖRJAR MED att en ondskefull amerikan på ett forskningslabb får sin koreanske medhjälpare att tömma ut löjligt många flaskor med giftigt avfall i avloppet. Väl medveten om att det kommer hamna i Han-floden. Därefter klipps det till att man får se huvudpersonen fånga det ruskiga filmmonstret med en mugg! Den ruskiga varelsen har inte riktigt växt till sig som den respektingivande organism den senare blir, utan är lika stor som ett litet yngel kanske (monstret visas aldrig i bild). Den ses i alla fall som läskig och slängs tillbaka i vattnet. Stort misstag, men filmen hade nog inte blivit lika bra utan det av uppenbara skäl. Ett tidshopp på två år sker och hux flux får vi stifta bekantskap med en lite annorlunda familj. Gang-du har en dotter som han tar hand om själv. Han har två syskon. En misslyckad brorsa och en syster som tävlar i bågskytte. Hans far spenderar mycket tid med honom, eller snarare ser till att han inte är lat på jobbet, då han har för vana att somna när han driver sin mataffär nere vid vattnet. Gang-du är inte en rik man, men han försöker att ge sin dotter ett bra liv. Han visar sin dotter en hemlig pengagömma som han ska ha till att köpa henne en nyare mobiltelefon. Hon ser skeptiskt på den saken och ser att det mest är småpengar han samlat på sig. Bara några minuter efter det uppenbarar sig monstret. Kalabalik uppstår när det springer rakt igenom folkmassorna och orsakar stor förödelse. Gang-du tar sin dotter i handen och springer som en galning, men snubblar och fattar tag i hennes hand. Tror han i alla fall, tills han upptäcker att han råkat ta tag i en annan skolflicka. Han vänder sig om och ser sin dotter bli uppfångad av monstrets svans och som sedan försvinner ner i vattnet. Lite senare sitter han för sig själv och ser på de insamlade mobiltelefonpengarna. Det räckte inte till (bildspråket i filmen är fantastiskt). Hela familjen sörjer hennes bortgång och allt verkar väldigt hemskt, tills det omöjliga sker. Hee-gong får ett samtal på mobilen. Det är hans dotter. Hon vet inte var hon är, men det verkar vara en kloak och hon kan inte ta sig därifrån. Samtalet avbryts på grund av att hennes batteri tog slut. Vad som händer efter detta kan väl varenda kotte lista ut: Hela familjen ger sig ut på jakt efter henne.

DET HÄR ÄR INGEN MONSTERFILM med ett familjedrama. Det här är ett familjedrama med ett monster. Visst bjuds vi på spektakulära effekter när monstret visar sig, men mycket av tiden går ut på udda utsvävningar och gråtande koreaner. Även fast filmen fått väldigt bra mottagande av recensenter, så är det väldigt många vanliga filmtittare som ser filmen som ett sömnpiller med några bra monsterscener men inget mer. Blandningen av koreansk humor och drama med monsterelement är svårsmält. Jag VAR en av dom, men jag kan förklara:

Jag läste om filmen och blev snabbt intresserad och olagligt nog laddade jag hem filmen och såg den i förhoppning att den skulle vara hur grym som helst. Jag blev besviken, mycket besviken. Dock tyckte jag filmen var helt okej, men inte det mästerverk jag hoppats på. I lördags när jag var på Åland hittade jag en hyr-DVD av filmen som var till salu för fem euro. Jag tvekade lite men köpte tillsist filmen för att ge den en ny chans plus att jag ville se den i bra kvalitet. Eftersom jag sett filmen innan visste jag om att det var mycket drama och humor och mindre ”monster attackerar människor” (även fast det finns ett par pärlor). Jag fullkomligt älskar filmen nu! Dom sega partierna som uppstod blev plötsligt intressanta och jag såg många goda skådespelarprestationer och verkligen ljuvligt vackert foto. Gang-du spelas av Kang-ho Song, som ni kanske känner igen från Hämnarens resa (2002) som den grönhårige och stumme huvudrollsinnehavaren. Han spelar riktigt bra i den här filmen och känns trovärdig som misslyckad människa i kläm med systemet.

Det som förvånar mest med filmen är inte dess genreöverskridande, utan fotot. Det gudomligt vackra och poetiska bilder man blir mött av genom hela filmen. Fotot får lätt fem av fem. Musiken i filmen är även den mycket bra, även om det kan kännas lite billigt att slänga in klassisk musik precis som man verkar göra i alla koreanska filmer! Det passar hur som helst förvånansvärt bra och lägger på ytterligare ett lager av djup över filmen. Scenen där en man kastar molotov-cocktails efter monstret är en fröjd att se.

SE FILMEN, men förvänta er ingen monsterfilm. Förvänta er en vacker film om en familj som kämpar, plus ett stort och maffigt monster (jag ändrar mig, det är lite gulligt på något förvridet sätt). Förvänta är en social kommentar om miljöförstöring och om myndigheters övertramp på mänskliga rättigheter. Förvänta er en riktigt bra film!

Kul detalj: Händelsen med de giftiga utsläppen är faktiskt en sann historia, utom det med monstret förstås.

····