Happiness (1998)

Originaltitel: Happiness
USA/Färg/141 min

Regisserad av Todd Solondz
Skriven av Todd Solondz
Medverkande: Jane Adams, Jon Lovitz, Philip Seymour Hoffman, Dylan Baker, Lara Flynn Boyle, Justin Elvin m.fl.

MAN UNDRAR IBLAND vilka filmer som egentligen borde få göras. Det är givetvis en svår fråga på det sättet att om någon form av förbud skulle finnas, så skulle det ju även stympa den yttrandefriheten vi har. Däremot kan man också fundera över hur lätt man blir påverkad av olika typer av media och att människor uppfattar olika saker olika. Vad som ter sig okej och resonligt för en person, kan vara rena dårskapen för en annan. Det här kanske inte riktigt har att göra med filmen Happiness (1998), som Premiere utsåg som en av de 25 farligaste filmerna genom tiderna, men det vidrör däremot teman angående de mentala spärrar vi har som individer. På så sätt är Solondz Happiness banbrytande och oerhört våghalsig, av såväl regissör, manusförfattare och skådespelare. Happiness är allt annat än en glad film och vidrör en spridd samling människors sexliv och syn på sex. Vad som däremot levereras, är inte otrohetsaffärer, ett triangeldrama eller en enstaka "utmanande" sexscen. Givetvis erbjuds vi även till viss del sådana saker, men Solondz väljer istället att riktiga sitt syrliga öga på betydligt mer tabubelagda ämnen. Happiness är en film om perversitet, ensamhet, mental instabilitet och pedofili. Det är den typ av film som väljer de värsta av ämnen, men som även blir den bästa av dem.

Filmen cirkulerar kring tre systrar, som var och en bidrar till förgreningar i historien. Joy ses som misslyckad av hela sin familj (fast hon egentligen bara haft lite otur i kärlekslivet), författarinnan Helen vill finna inspiration till sina böcker och vill därmed bli våldtagen (utan vetskap att hennes granne är en sexgalning) och Trish lever ett vanligt hemmafruliv, ovetandes om att hennes 11-årige son Billy har lite ångest över hans sexuella utveckling och att hennes psykiatriker till make, Bill, är pedofil och har börjat intressera sig för Billys kompis Johnny.

På pappret (eller inte bara i pappret, i hela filmen) är filmen givetvis sjuk. Filmens handling bär (på många punkter) delar, som aldrig skulle hitta hem i en vanlig, mer påkostad, produktion. Ändå är det förvånande att filmen ändå har tämligen berömd skara skådespelare och en ganska hög budget bakom sig. Det är nämligen tack vare skådespelet (som till stora delar är superbt) och för den städade "förpackningen" filmen fått, som filmen väldigt tunga tematik faktiskt fungerar. Med hjälp av den allra svartaste av humor, fortsätter faktiskt filmen kravla fram, för trots är det just humor som hindrar ett, i övrigt rent repulsivt verk, från att enbart bli exploativ. Filmer som handlar om just dessa saker, som så tydligt bär ett starkt så kallat "shock value", kan lätt avfärdas som just exploaterande, men tack vare Solondzs otroliga förmåga att sätta kött och blod på sjuka karaktärer, blir dessa människor mer än bara endimensionella monster. I vanliga filmer skulle pappan Bill knappast framställas som den människa med känslor och eget psyke, utan som ett objekt, enbart dömt utefter hans sjuka läggning. Med Happiness visar Solondz istället något annat. Javisst, Happiness gör oss inte glada, men det är heller inte intentionen (förutom några fåtal skratt åt filmens skruvade humor). Happiness handlar om depraverade människor. Människor som besitter alla de känslor vi själva har, såsom saknad, skuld och kärlek, men som på vägen fallit ner i lustans avgrund och förlorat de moraliska spärrarna; därmed även sig själva.

Det måste även tilläggas vilket skickligt jobb skådespelarna gör. Även om Jane Adams och Cynthia Stevenson gör ett riktigt bra jobb, kan man inte undvika att ta en extra titt på Philip Seymour Hoffman, Rufus Read och Dylan Baker, då främst de två sistnämnda. Rollerna hos dessa två berör filmens pedofildel, där Read spelar sonen Billy och Baker spelar fadern Bill. För det första bör nämnas att Baker här offrar väldigt mycket, möjligtvis sin karriär eller kanske sitt personliga rykte, men rollen han gör är utfört med sådan precision, att hans karaktär blir, även om det är väldigt svårt, betydligt mänskligare. Hade det inte varit för honom, är frågan om karaktären Bill Maplewood ens skulle fått den minsta gnutta empati han redan knappt får, av alla oss tittare. Med Reads prestation skapas en väldigt märklig och rubbad far-och-son-relation, som är desto mer fångande och laddad.

Solondz gör något så märkligt som att ge ett ärligt (men inte alls glorifierande) porträtt av de mest sjuka, mest otillåtna, i vårt samhälle, vilket i sig är en riktig bedrift, men även en riktig tankeställare. Även om filmer stundtals gärna vill vara kontroversiella, är det oftast i den bemärkelsen att det är våld som används. Går man däremot in på teman som sträcker sig lite längre ut på de stötande ämnenas långa gren, börjar man känna av obehaget, men också hur läskigt närvarande dessa typer av problem är i den världen vi själva lever i. Ja, i vårt lilla land i norra Europa. Happiness är definitivt inte för alla (liksom alla andra verk av Solondz) och visst bör man ta sig en funderare innan man väljer att se den. Däremot får vi ett sällan skådat verk av en väldigt unik och skicklig regissör. Oavsett om man vill det eller inte, kommer det aldrig komma en film som Happiness, just för att den vågar ta tag i dessa faktiskt aktuella ämnen och gör något vettigt och verkligt utav det. Det är inte en trevlig resa och det är inte en tur jag vill ta igen, men att se hur välgjord en film som Happiness är, baserat på vilka ämnen den utgår ifrån, kan faktiskt inte ses som något annat än en bragd. Med Happiness har Solondz inte gjort en harmonisk, glad eller särskilt hoppfull film, ej heller en film jag gärna rekommenderar till vemsomhelst, men däremot en film som sätter sina spår. Jag kommer aldrig glömma Happiness. 4/5