Originaltitel: Nói albínóiISLAND / FÄRG / 89 min
Regisserad av Dagur Kári
Skriven av Dagur Kári
Skådespelare: Tómas Lemarquis, Þröstur Leó Gunnarsson, Elín Hansdóttir, Anna Friðriksdóttir, Hjalti Rögnvaldsson, Pétur Einarsson, Kjartan Bjargmundsson m.fl.
ISLÄNDSK KULTUR har sedan 80-talet bara blivit internationellt större och större. Det var när punken flyttade in i Reykjavik som band som The Sugarcubes fick chansen att ge de engelska topplistorna lite konkurrens. Trots landets klena antal invånare har Island kulturellt bara växt sedan dess. Fast än vi andra nordiska länders befolkningar är så pass mycket större har vi inte en suck när det gäller sådant som musikaliskt inflytande. Vi har inga artister som Björk och inga band som Sigur Rós. Detsamma gäller kanske inte film då Danmark kan kraxa med Lars von Trier, Finland med Aki Kaurismäki och vi svenskar med, ifall vi nu utesluter alla våra gamla legender, filmfolk som Roy Andersson. Island har väl egentligen inga sådana här stora namn över huvud taget, men ändå så har de sedan Hrafn Gunnlaugsson kultfilm Korpen flyger inte varit ute ur leken. På senare år har regissörer som Baltasar Kormákur, någorlunda mer okända Ragnar Bragason och den betydligt mer välkända Fridrik Thor Fridriksson sopat banan för nordisk kvalitetsfilm. För nybörjaren sammanfattas isländsk film lättast med snö, inälvsmat och klubbliv. Kanske har de ingenting mer att visa upp. Ett annat kännetecken är islänningarnas konstnärliga ambitioner. Jag vet inte när jag själv fick upp pulsen för isländsk film - det kom nog suggestivt efter att jag sett Korpen flyger - men ett bidragande namn till fortsatt intresse lär ha varit Dagur Kári, som just nu av de flesta kritiker räknas som den kanske intressantaste av de alla.
Dagur Kári första långfilm kom så sent som 2003. Den röjde stort i filmkretsar och hette Nói Albinói efter filmens bleka och moraliskt tveksamme huvudperson Nói. Han är en snäll anti-hjälte som kanske inte får det utrymme och uppmärksamhet han behöver för att riktigt spela ut sin roll. Hade han levt i en storstad hade han kanske blivit en stökig bråkstake, men där han bor kallas han snarare för byfåne. Som tittare tycker man genast väldigt mycket om Nói, även fast han skolkar och inte tar hand om sina vänner på det viset han kanske borde. Han är en lösdrivare till ungdom som aldrig kommer att få någonting gjort, men han är också en första klassens livsnjutare som tar dagen som den kommer. Några förebilder till föräldrar har han inte mycket av, han bor hos sin pensionerade mamma och får inte heller särskilt tungt stöd hos sin ofta onyktra men trots det rätt charmiga pappa (det finns en bra scen där han sjunger Elvis Presleys In the Ghetto). Nói gestaltas av Tómas Lemarquis som nästan var 10 år äldre än Nói ska föreställa (dvs. 17 år) när filmen spelades in, men han gör ett sällan överträffat porträtt av den figur som filmen inte skulle vara sig lik utan. Han gör, tillsammans med den exotiska miljön och den i övrigt väldigt coola atmosfären, den här filmen till ingenting annat än isländsk kult. Det låter kanske inte mycket för världen. Men det är det!
DEN BILDVÄRLD vi här kommer till är något över det naturliga. Det finns ingenting i Nói albinói som tenderar till att bli onaturligt egentligen, men samtidigt så befinner sig väl alltid isländsk film i allmänhet och den här filmen i synnerhet i någon sorts drömvärld där allt är möjligt. Detta tror jag i alla fall i det här fallet beror mycket på ljussättningen som framhäver många ljusa och färgstarka bilder; men också snön framhäver ett blekt foto som för tankarna till en annan värld. Karaktärerna är också ofta typiska för det här landets och den här regissörens filmer. Det är kort och gott idioter som drömmer. De behöver inte nödvändigtvis vara dumma, men antingen det eller likgiltiga och sega; ibland är de till och med inne i någon sorts besvärligt pubertet. Jag har förvisso inte sett så väldigt många filmer från Island, men de jag sett har allihopa stämt in bra i dessa beskrivningar. Det känns inte helt fel att tala om en isländsk ny våg. Där är Dagur Karí landets egna lilla Godard. Men jag skulle ändå vilja tillägga att jag oftare kommer att tänka på den brittiska 60-tals andan än den franska. Lindsay Andersons mest berömda filmer O Lucky Man! och framförallt If... åsyftas.
Ännu bättre funkar liknelsen gentemot Dagur Karís andra film, Dark Horse, en komedi han gjorde i Danmark som inte är särskilt mycket sämre än Nói albinói. Till den tredje filmen har han norpat åt sig är den kanske just nu intressantaste skådespelaren i Hollywood - Paul Dano (hans insats i There Will Be Blood är helt enkelt outstanding). Den kommer att heta The Good Heart och kommer att bli hans amerikanska debut. Kombinationen kan ju sällan resultera i ett misslyckande men kan väl kanske inte heller resultera i en film lika nostalgisk och minimalistiskt storslagenhet som Nói albinói. Å andra sidan, det är inte allt för svårt att förstå hur filmen lyckades bli ett sådant mästerverk när man ser ut över det isländska landskapet så som det filmas här och när man hör detta ackompanjeras av isländska bandet Slowblows charmigt oemotståndliga vispop.
····
