Bagdad Cafe (1987)

Originaltitel: Out of Rosenheim
USA/VÄSTTYSKLAND 1987

Regisserad av Percy Adlon
Skriven av Eleonore Adlon, Percy Adlon och Christopher Doherty
Skådespelare: Marianne Sägebrecht, CCH Pounder, Jack Palance, Christine Kaufmann, Monica Calhoun, Darron Flagg m.fl.

Brenda: "Now why would you want to leave?"
Debby: "Too much harmony."

När jag tänker på den här filmen, så är det oftast en sak jag tänker mest på. Det är inte det fantastiska fotot, det är inte Sägebrechts (eller Pounders också, för den delen) rollprestation och det är inte den vackra miljön och stämningen i filmen. Nej, det är Adlons talang att göra en mycket vacker film som i grund och botten faktiskt inte har särskilt mycket till "story", dvs handling.

Varför tänker jag just på det, då? Allvarligt talat, så vet jag inte det själv. Kanske är det att jag överallt har hört och fått råd att handlingen alltid är viktigast i en film. Men det är en punkt jag själv tvekar lite till nu. När man sett Bagdad Café, så förstår man, en gång för alla, att det absolut viktigaste i en film är drivande, färgsprakande karaktärer. Du kan ha världens bästa handling, men om du har karaktärer som absolut ingen bryr sig om eller vet vad de är för några, så gör man det faktiskt baklänges. Inte nog med att jag sett De Hänsynslösa, debutfilmen av Quentin Tarantino, där handlingen i grund och botten var rätt tunn, men som hade känslorika karaktärer. Det här är dock filmen som verkligen visar att karaktärerna och de upplevelser vi delar med dem, är så mycket viktigare än handlingen.

Den näst intill "utbrenda Brenda" ("couldn't resist the pun") äger ett litet café någonstans i Mojaveöknen vid vägen till Las Vegas. En dag får dock hon, hennes arbetskamrater och kunder besök av en stabil, tysk (eller kanske var hon från Österrike?) kvinna nämnd Jasmin Münchgstettner. Hon vill bo där (det finns ett litet "motell" placerat vid cafét) och under sin vistelse försöker hon förändra saker (som att städa, till exempel), allt för att göra tillvaron lite roligare. Hon får träffa flera annorlunda karaktärer, bland annat en viss Rudi Cox, tidigare en dekoratör för studios från Hollywood, som är fast besluten att måla porträttet av fru Münchgstettner.

Filmen serverar en sådan magi, en sådan varm känsla (och ibland skum känsla, för den delen) om människor som i grund och botten är rätt normala och bara lider av vanliga kriser, som stress och oroan över barnen. Att fotot är så oerhört träffsäkert gör bara upplevelsen bättre och jag tror att jag aldrig sett öknen varit fotad så remarkabelt vackert som det gjordes i Bagdad Café.

Bagdad Café är en film som jag verkligen tycker om och som bevisade en hel del för mig inom mitt filmskapande. Den får en fyra, men inte vilken fyra som helst. En stark fyra. Att inte ha sett Bagdad Café är som att ha missat en väldigt unik pärla.

····