How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Robin Hood - Karlar i trikåer (1993)

Originaltitel: Robin Hood: Men in Tights
Frankrike & USA/Färg/104 min

Regisserad av Mel Brooks
Skriven av J.D. Shapiro, Evan Chandler och Mel Brooks
Medverkande: Cary Elwes, Richard Lewis, Roger Rees, Amy Yasbeck, Mark Blankfield, Dave Chappelle m.fl.

MEL BROOKS HAR GETT OSS MÄSTERLIGA KOMEDIER och Robin Hood - Karlar i trikåer är ett av hans senare verk. Med det sagt, är den även ett av hans tråkigare verk. Brooks, som nästan alltid har lyckats leverera snudd på komiska mästerverk, är här faktiskt knasigare (och tråkigare) än någonsin.

Robin Hood - Karlar i trikåer är givetvis en parodi på berättelsen om Robin Hood. Där Dracula - Död men lycklig (1995) ändå hade en lysande huvudrollsinnehavare (den framlidne och alltid lika roliga Leslie Nielsen), har Robin Hood - Karlar i trikåer ingen direkt drivkraft i Cary Elwes. Med det inte sagt att han är en dålig skådespelare eller att han inte är rolig, men han (tillsammans med nästan alla andra, till och med Chappelle, något förvånande) skapar denna ganska taffliga film. Dock är det största felet nog ej skådespelarna, utan snarare handlingen. Man kan ju diskutera hur viktig eventuell handling är i en komedi, men att den i alla fall måste vara så pass intressant och givande att man vill se mer borde ses som någon form av mål.

Detta är en smålustig film, men på ett helt fel, oj, så knasigt, sätt. För er som gillar knasig humor är det här definitivt en fullträff (stundtals är den faktiskt ganska rolig), men den där vitsigheten som fanns i Brooks tidigare filmer känns inte riktigt av i denna typ av "sladdbarn" hos Brooks. Dock ska man inte glömma bort att Brooks ändå är bakom rodret och att gubben än kan, men att detta ska ses som hans starkaste verk - knappast! Det framgår tydligt efter en fladdermus med Nielsens ansikte i tidigare nämnda verk om Dracula. 2/5

Sinnenas rus (1954)

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5

Billy Madison (1995)

Originaltitel: Billy Madison
USA/Färg/89 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Tim Herlihy och Adam Sandler
Medverkande: Adam Sandler, Darren McGavin, Bridgette Wilson, Bradley Whitford, Josh Mostel, Norm MacDonald m.fl.

MÅNGA KOMIKER kan man nog tycka är något överskattade. Även om man kan tycka att Will Ferrells hojtande kan vara jobbigt eller Rob Schneiders skuttande irriterande, så är nog den jag är allra mest tveksam över Adam Sandler. Vissa gånger har han kunnat leverera, flera gånger är det faktiskt kul, men i det hela undrar jag vad filmbolagen såg i den pressade falsksång eller skrik han sysslar med. Så kul är det inte. Efter att ha hört att hans äldre verk minsann verkligen visar hans bästa sidor, tog man en titt på Billy Madison och oj, det är fortfarande verkligen inte bra.

Billy Madison är ett rikemansbarn som leker bort hela sitt liv. När han plötsligt ställs inför faktumet att ta över hans fars hotell (något som hotas av den giriga Eric Gordon, som också vill åt hotellet) och får höra att han bara klarade grundskolan för att hans pappa mutade lärarna, så måste han intensivplugga genom hela grundskolan. Det är det enda krav hans pappa har för att han ska få hotellet. Detta blir givetvis en saga med endimensionella karaktärer, där Eric är Hell on Earth och alla är emot honom. Billy Madison är kanske den enda personen som inte är endimensionell, då man inte kan bestämma sig för om han är the good guy eller bara en odödlig böld i röven. Det blir väl nånstans mittemellan.

Dock nog om att klanka ner på denna film. Den har sina fördelar och Steve Buscemi gör en liten men rolig roll som ett tidigare mobboffer. Även Sandler måste ju få lite berömmelse för att han ändå lyckas hålla upp en film som denna. Den är tänkt för att underhålla och ge en lite varm känsla efteråt. Frågan är om målet kanske borde vara större hos en regissör. Tamra Davis gjorde Half Baked (1998) som jag gillade mer (även om den heller inte ska ses som ett mästerverk). Det beror nog på att den filmens huvudrollsinnehavare Dave Chappelle faller mig mer i smaken än Adam Sandler. För mig är Sandler faktiskt något överskattad och det förefaller inte särskilt otänkbart att någon annan skulle kunna göra hans roll lika bra, om inte bättre.

Billy Madison är ingen höjdarkomedi och egentligen är den en ganska onödig film i Sandlers repertoar. Där Sandler trots allt ändå har gjort filmer som fått en att skratta, känns det här till stor del mest bara som en belastning, trots en handfull skratt, tjejer och poolparty. 2/5

Den oskyldige (1976)

Originaltitel: L'innocente
Italien/Färg/125 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Gabriele D'Annunzio, Suso Cecchi d'Amico, Enrico Medioli och Luchino Visconti
Medverkande: Giancarlo Giannini, Laura Antonelli, Jennifer O'Neill, Rina Morelli, Massimo Girotti, Didier Haudepin m.fl.

RISKEN MED ATT vara perfektionistisk konstnär är inte, vilket många tror, att man får som vana att dra ut på tiden. Ska Terrence Mallick ta tjugo år på sig för att skriva klart ett manus så kan det vara värt det. Kvalitet går före kvantitet. Risken med att vara en perfektionistisk konstnär är istället att sådana med tiden riskerar att bli högmodiga, då de märker att deras gränslösa förmåga att göra alla rätt inte verkar ha några gränser. Att göra en så felfri film som möjligt blir ett ont begär.

Den skotska rockgruppen Mogwai har gjort en låt med den kryptiska titeln 2 Rights Make 1 Wrong, i dessa ord borde många stora konstnärer kunna finna stor lärdom. En perfektionistisk filmskapare (därmed konstnär) som lever efter mottot är Stanley Kubrick. Hans sista film, den underligt mångbottnade Eyes Wide Shut (1999), är ett lysande exempel på hur. För gör man för många rätt blir det lätt fel, i betydelsen att det blir tråkigt och därmed är det ibland att föredra en film som kontinuerligt gör fel.

Filmhistoriens mest betydande pedant, Luchino Visconti, vet ingenting om skönheten i ett misstag. Redan i hans allra tidigaste filmer märks det hur han tar avstånd från allting fult och klantigt. Hans berättelser kännetecknas av perfekt yta; perfekta miljöer, perfekta kläder och, givetvis perfekt form. Det är ändå inte ironiskt att han ändå uppfann den "smutsiga" filmgenren neorealism för det finns förstås också ondska i hans värld. Även om skillnaderna mellan gott och ont oftast svävar i ett diffust sken. Hans ambitioner att förnya filmen blev likt som för så många andra filmare allt mindre och mindre med tiden. I slutet av karriären var bara en len, perfekt och kal yta kvar.

Hans allra sista film, Den oskyldige, var kantad av den då 69-årige upphovsmannens ålderskrämpor, som snart efter filmens färdigställning skulle ta form av en dödande stroke. Filmen är en överväldigande jäsande degklump full av allting som är vackert. Precis som jag förhoppningsvis insinuerar är det så pass gott om rights så att dessa parvis tar skepnad av flertalet wrongs. Perfekt är tråkigt, och ingenting blir därav riktigt intressant eller gripbart. Det är förvisso delvis underhållande, men detta bara på ett skenbart vis. Allting som går in i huvudet passerar allt för snart obemärkt ut igen och det hände att jag hann glömma bort väsentliga karaktärer under scener där de inte förekom. En träighet som man bara vill ta i med ena handen. Eller med halva hjärtat.

Det hela är en filmatisering på en roman av Gabriele D’Annunzios full utav sådant Visconti finner väsentligt i människans natur. Naturligtvis handlar det om begäret och framförallt det köttsliga begäret. Men det handlar också om någonting som genomsyrat alla hans verk men först här blir riktigt påtagligt; nämligen kommunikationens dilemma och hur det är bristen på språklig fattning som ställer till det för människan.

Huvudpersonen är en andefattig aristokrat (Giannini) som drar in sig själv i en otrohetsaffär. I en talande scen säger han själv att han som ateist inte behöver lägga sig i moraliska angelägenheter samtidigt som han sliter av nattlinnet från hans hustru. Ett sådant uttalande hade med lätthet kunnat generera en rad spännande konflikter men i filmen är den bara ett av många exempel på enkelriktad kommunikation. Det är den språkliga förvirringen som filmens titel anspelar på. Det finns ingen riktig ondska, det finns bara onda handlingar och dessa är orsakade av kommunikationssvårigheter.

Gianninis karaktär är den värsta av syndare – men trots det är han oskyldig. Detta förklarar förstås också det ovan nämnda diffusa sken mellan ont och gott. Man kan inte placera ut moral. Just detta är såklart en beundransvärd insikt, men Viscontis är alldeles för övermodig för att inse att han helt missar att berätta poängen. Ingmar Bergman kan förklara samma poäng på en minut helt utan dialog, som Visconti inte ens kan säga under en över två timmar lång film. Han har lagt all energi på det ovidkommande - på att få filmen att inte sticka i ögonen. Det är förstås fel. Den oskyldige är en film som absolut borde ha stuckit i ögonen. 2/5

The Tourist (2010)

Originaltitel: The Tourist
Frankrike och USA/Färg/103 min

Regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck
Skriven av Florian Henckel von Donnersmarck, Christopher McQuarrie, Julian Fellowes och Jérôme Salle
Medverkande: Johnny Depp, Angelina Jolie, Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff, Rufus Sewell m.fl.

JA, THE TOURIST (2010). Vad ska man säga? Faktum är att jag blev som allra mest intresserad i filmen, då Ricky Gervais fullkomligt pissade på den och de stora huvudrollsinnehavarna på Golden Globe-galan. Jag hade inga särskilda förhoppningar och förväntade mig en hyfsad actionfilm. Vad jag får är faktiskt en förvånansvärt enkel actionfilm, med förhållandevis dåliga effekter. Jag menar, detta ska väl ändå vara en Hollywood-film med Johnny Depp och Angelina Jolie?

Filmens fördelar är handlingen och miljöerna. Att en helt oskyldig turist blir jagad av ryska gangsters kan bli ganska kul, med rätt karaktärer. Johnny Depps hobliknande karaktär skulle där faktiskt funka. Miljöerna, Venedig, Giacomo Casanovas tillhåll, är också vackert för ögat. Att filmen dessutom innehåller en del rafflande scener är också givande, eftersom det är just det man räknar med, när man ser en film som denna.

Filmen förlorar dock mycket på att den faktiskt är ganska livlös. Manuset är förvånansvärt simpelt för att vara en actionfilm från Hollywood. Även om trenden att göra manus på tok för komplicerade inte direkt uppskattas alla gånger, känns det mest som manusförfattarna inte direkt pallade och ville bli klara snabbt, så de kunde få gå hem från jobbet. Man blir inte särskilt engagerad. Depp är bra som vanligtvis (även om han faktiskt är överskattad) och Jolie är inte bra alls. Jag undrar varför hon inte verkade få några av Jon Voights skådespelargener alls. Hon klarar av att le när hon ska le, se sur ut när hon ska se sur ut, men allt är bara miner och inte riktiga känslor. Det blir ett väldigt stelt uppträdande, som faktiskt inte skiljer sig från så många andra filmer med Jolie. På det sättet är Depp hästlängder bättre.

I denna actionberättelse väver man in en kärlekshistoria (inte särskilt förvånansvärt med en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavar, möjligtvis), som stundtals blir ganska fin, speciellt i en scen där Jolie åker iväg i en båt, bort ifrån Depp. Man vill stundtals centrera kärleken i filmen, men aldrig till den grad att det blir en film om kärlek som aldrig dör, utan mest en klyschig "vi blir kära, eftersom det bara är vi två mot tusen snubbar som skjuter mot oss"-variant.

Nej, The Tourist är, inte så förvånande, inte särskilt bra. Den fyller stundtals sitt syfte som fredagsfilm, men det är ju ingen kvalitet så. The Tourist är en sämre gjord variant av känd actionstorfilm, som troligtvis kommer falla i glömska om X antal år, något jag tror är till fördel för Johnny Depp. 2/5

L.A. Gigolo (2009)

Originaltitel: Spread
USA/Färg/97 min

Regisserad av David Mackenzie
Skriven av Jason Dean Hall och Paul Kolsby
Medverkande: Ashton Kutcher, Anne Heche, Margarita Levieva, Sebastian Stan, Ashley Johnson, Sonia Rockwell m.fl.

L.A. GIGOLO (2009) är en film om mästernupparen Nikki, som får alla brudar han pekar på. Han utnyttjar kvinnorna, drar nytta av deras bostad och lever ett snabbt liv i lyx, innan han lämnas ute på gatan, på jakt efter en ny kvinna att förföra. Nikki är hemlös och har knappt ett korvöre i fickan och har bestämt sig på att livnära sig på det han är bra på: att göka.

Kutcher gör här en roll egentligen ingen man skulle tacka nej till. Han framställs som en man som kan få precis alla tjejer han vill, han är lugn, han är ball, han är lite småhäftig. Tyvärr får man sällan ut en riktigt bra skådespelarprestation ur sådana här roller, eftersom det egentligen handlar om en kille, som egentligen inte har några direkta brister. Med tiden presenterar man ändå Nikkis problem och visar att han inte enbart är en man som får alla tjejer och lever i lyx. Han är pank och han har ingen plats att kalla sitt hem. Tyvärr är Kutcher inte så mycket av en skådespelare, där hans roll som den dinga Michael Kelso i That '70s Show (1998) egentligen är den allra bästa, och David Mackenzie väljer att inte riktigt djupdyka i karaktären. Här har vi en kille som har stora sociala förmågor, tydligen, men som inte klarar av en av de viktigaste delarna i vuxenlivet och livet överhuvudtaget: att ha jobb, att ha ett hem och hitta någon att bosätta sig med. Det finns definitivt en chans till något i denna handling, men det blir ganska platt, småhäftigt och tomt, med en massa nakenscener här och där.

Det känns som att visionen hos en filmskapare alltid ska vara ett berätta något, eller på något sätt förmedla något till publiken. Ibland funkar det att bara göra en allmänt cool film, men då är det ofta andra element i filmen som lyfter upp. L.A. Gigolo har en hyfsad handling, sådär skådespelare och fina miljöer, men det blir liksom bara en sån där film som hamnar på hyllan i hyrbutiken och sen glöms bort. En berättelse om en misslyckad kvinnokarl i Los Angeles skulle kunna bli intressant och känsloväckande, men resultatet blir mest att visa hur ball Nikki är och lite nakna brudar här och var. Visst, det kanske funkar. I fem minuter. Sen undrar man vad Mackenzie ville göra med resten av de 92 minuterna. 2/5

Troja (2004)

Originaltitel: Troy
MALTA, STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/163 min

Regisserad av Wolfgang Petersen
Skriven av Homeros och David Benioff
Medverkande: Julian Glover, Brian Cox, Nathan Jones, Adoni Maropis, Jacob Smith, Brad Pitt m.fl.


WOLFGANG PETERSEN regisserade kritikerrosade U-båten (1981), en film jag hört mycket gott om. Därför var det svårt att, vid första anblick på omslaget, anta att Troja (2004) skulle vara något av samma kvalitet. Nog för att flera bra skådespelare medverkar, men exempelvis Brad Pitt tenderar att bara fylla ut sin roll som inoljad sexbomb när det kommer till denna typ av film och inte en lite mer ingående skådespelartolkning.

Troja är baserad på Homeros Iliaden, men även, till viss del, Vergilius Aeneiden, och följer historien om det trojanska kriget och den berömda trojanska hästen. Brad Pitt spelar den mytomspunna krigaren Akilles, medan Eric Bana spelar Hektor och Orlando Bloom Paris. Som jag tidigare nämnt, så tenderar såväl Pitt som de andra skådespelarna att utforma sitt skådespel till en slags halvmesyr, bara för att manuset är dåligt. Visserligen är manus A och O för en bra film, men borde det inte ses som en utmaning för skådespelaren att faktiskt göra något verkligt bra, av ett halvtaskig manus? Filmen klarar sig tack vare att den baseras på de storslagna verken, men eftersom den verkar ha gått igenom ett slags Hollywood-filter blir det aldrig särskilt djuplodande eller gripande. Den känns förvisso ganska underhållande (filmens miljöer är en stor fördel), men blir, efter ett tag, ganska tråkig.

Älskaren av Homeros verk kommer, för övrigt, hitta en hel del förändringar från boken. Flera av dem involverar spoilers, så jag kommer inte rabbla upp dem, men hursomhelst skiljer den sig en del. Detta är väl antagligen för att göra filmen så bred som möjligt, då Homeros verk innehåller ganska grymma element.

Till filmens fördel, så har Peter O'Toole tagit sig rollen som Priamos. För övrigt finns, som sagt, en hel del fina miljöer och även bra actionsekvenser (framför allt den där Paris möter Menelaos i en duell). Det är aldrig en död sekund rent bildmässigt, men filmen har tyvärr ingen vidare stor själ och det framgår tydligt att det kanske inte var Petersens vision heller. En liten nedkortning i manus, samt ett mer äkta framförande från skådespelarna, hade resulterat i en bättre film, framför allt för att ge Iliaden en mer rättvis tolkning. Nu blir det mest en del bra actionsekvenser, men tyvärr inget särskilt att hänga i julgranen. 2/5

Alice i Underlandet (2010)

Originaltitel: Alice in Wonderland
USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Tim Burton
Skriven av Linda Woolverton och Lewis Carroll
Medverkande: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover, Matt Lucas m.fl.

UTSVÄVANDE FANTASI är alltid roligt. Det påminner oss kanske om att allting faktiskt inte är omöjligt, i vår, till synes, absoluta och strikta värld, men ibland undrar man om det inte går till överdrift. Som liten (jag betraktar mig i och för sig inte som gammal, eftersom jag knappt är myndig än) kunde man inte låta bli att vältra sig i Dr. Seuss historier. En annan man som satt sin prägel på begreppet "fantasi" är även Tim Burton, regissören till denna film. Med filmer som Beetle Juice (1988) och Big Fish (2003), är det ju klart att killen kan hålla fantasin på en måttlig nivå och ändå hålla den oerhört färgstark och levande. I Alice i Underlandet (2010) misslyckades Tim Burton med detta.

Tim Burton har gjort en slags egen tolkning av Lewis Carrolls berättelse. För det första känns det som att Tim Burton gör mycket bättre ifrån sig när han själv stått för grundidén till filmen. För det andra känns det som att Lewis Carrolls böcker redan fick en rättvis filmatisering, i och med Walt Disneys superba Alice i Underlandet (1951). Nu ska jag däremot inte jämföra de två, eftersom de faktiskt är två vitt skilda filmer.

Skådespelet är lysande. Förutom att Johnny Depp givetvis gör en bra prestation, ser vi Helena Bonham Carter och Matt Lucas från Little Britain (2003-????) göra bra ifrån sig. Filmens datoranimationer är förvånansvärt taffliga, om man tänker i dagens mått mätt, men det gör egentligen inte mig något, eftersom miljöerna är påhittigt utformade och tar steget från vanlig sagovärld á la Narnia, till en, rätt och slätt, drömlik atmosfär.

Första hälften av filmen är onekligen spännande. Det är underhållande och Tim Burtons ändringar av upplagan är, till stor del, bara en fördel. Vid filmens mitt är det dock något som händer. Plötsligt börjar man vrida sig lite, i ren långtråkighet. Efter ett tag har man redan bekantat sig med alla karaktärer i Underlandet och plötsligt blir Alices strävan att döda vidunret Jabberwocky inte så intressant, även om det onekligen är lite häftigt. Eftersom de flesta av oss redan sett den mästerliga filmatiseringen av Disney, så blir det här bara en slags repition. Den klanderfria fantasin som vi såg i nämnda Beetle Juice, har här bytts ut mot väldiga actionscener, där vi kastas, fram och tillbaka, högt och lågt. Vad vi dock lärt oss utav alla dessa storslagna filmproduktioner, är att den riktiga underhållningen inte sitter i spektakulära scener, utan i självaste själen. King Kong (2005) en bjuder på fina effekter, men vad som verkligen för historien framåt är just själen och då är effekterna ganska obetydliga, framför allt om man kollar på originalet King Kong (1933). Kanske är det dags för Tim Burton att filmatisera böcker som inte filmatiserats tidigare, eller helt enkelt ta och skriva något eget, för det är då han är som bäst. Hädanefter tror jag att Lewis Carrolls verk (och även Walt Disneys Alice i Underlandet) är bättre lämnade ifred. 2/5

The Eye (2008)

Originaltitel: The Eye
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av David Moreau och Xavier Palud
Skriven av Sebastian Gutierrez, Jo Jo Yuet-chun Hui, Oxide Pang Chun och Danny Pang
Medverkande: Jessica Alba, Alessandro Nivola, Parker Posey, Rade Serbedzija, Fernanda Romero, Rachel Ticotin m.fl.

MAN KAN VÄL SÄGA att skräckfilmen hade en stor roll i förra decenniets filmutbud. Vi såg ett flertal av Hollywoods allra blodigaste verk och för första gången vågade stora bolag ta tag i det allra värsta, något som enbart lågbudgetfilmarna sysslade med tidigare. Detta menar bland annat John Waters är dåligt, då han säger att bolagen tar alla obsceniteter som bara sådana som han själv fick syssla med och på något sätt stämmer det. Den allmänna massan blir ju onekligen mer och mer avtrubbad, något som i och för sig ej enbart beror på film av underhållningskaraktär.

The Eye (2008) är inte en film av typen jag nyss nämnt. Nog är det en skräckfilm från förra decenniet, nog innehåller den alla element en sådan skräckfilm behöver (en snygg tjej i huvudrollen, frenetisk klippning och allmän "Nu hänger jag inte med alls"-känsla), men The Eye skiljer sig från våldsamma filmer som Hostel (2005) och Saw (2004). Till skillnad från The Eye, så är nämnda filmer (som i och för sig inte är alltför mycket att hurra för), faktiskt ganska underhållande. Det är inte riktigt The Eye.

Filmen har en bra start och leder in oss i en intressant historia om violinisten Sydney Wells (Jessica Alba), som varit blind sen hon var fem. Tack vare hornhinnetransplantation, får hon synen tillbaka, en del i filmen som faktiskt är väldigt gripande och mer intressant än filmen själv. Wells färd tillbaka till ett liv med syn är fängslande och ger en faktiskt en lite dålig känsla i magen över att filmen faktiskt snart kommer gå över till skräckfilm. Med synen blir hon givetvis glad, men inser snart att det är något fel med synen. Hon följs av eld och skrik, skräckinjagande bilder i något som liknar den allra värsta sortens schizofreni. Omvärlden tror inte på att det Wells ser är på riktigt, men Wells är fullt besluten att ta reda på varför hon ser alla dessa bilder och vad det är som vill henne ont.

Alba är bra, som oftast, i rollen och lite varstans hittar vi faktiskt fina skådespelarprestationer. Spänningen ökar stundtals och får någon slags deckarkänsla, men jag tror problemet i filmen är att tittaren aldrig riktigt får känna en känsla av just det filmen är ute efter att ge: skräck och gåshud. Vid första förefaller det något självklart att obskyra hallucinationer visserligen är läskigt, men att ingen direkt kan komma till skada. Därför blir engagemanget kanske inte alltför stort hos tittaren. Det blir liksom ingen fruktansvärd skada att undgå, även om filmen bjuder på en del våldsdåd.

Hade filmen varit en något mer djupgående tolkning av schizofreni (då ur den tesen som filmen framhåller: att som individ se saker som verkar så äkta, men att inte bli trodd av andra), så skulle filmen bli mer intressant. Filmen handlar dock inte alls om schizofreni och är en nyinspelning av The Eye (2002), så visst svamlar man lite för sig själv, men tyvärr är denna typ av film (där huvudrollen är med om ett rent psykiskt helvete) alltför uttjatad, då dessa syner, i filmen, alltid beror på just demoner och inte en kanske mer jordnära, men mer gripande, orsak, som just mental ohälsa.

Som filmskapare kanske jag drömmer bort och vill ändra för mycket i andras verk, men av denna film får jag faktiskt inte ut någonting. Det har liksom varit för mycket film av denna typ. Trots en fin start och bra skådespelare blir det, ja, ännu en sån där mediokert oförståndig film. 2/5

The Fountain (2006)

Originaltitel: The Fountain
USA / FÄRG / 96 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Darren Aronofsky och Ari Handel
Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Mark Margolis, Stephen McHattie, Fernando Hernandez m.fl.

DARREN ARONOFSKY har fått stor uppmärksamhet för sin debutfilm Pi (1998) och hans andra omtalade Requiem for a Dream (2000). Eftersom så många människor fångats av dessa två filmer, så var det en självklarhet att människor skulle längta till hans nästa verk, The Fountain (2006). Flera problem uppstod på inspelningen av The Fountain, vilket medförde att det tog 6 år för den att bli klar. Bland annat var Brad Pitt med i projektet, men hoppade ur och lämnade projekten i kris. Aronofsky lyckades dock få ihop inspelningen igen och Hugh Jackman skulle ersätta Brad Pitts roll. Efter all längtan kom The Fountain äntligen upp på repertoaren. Själv har jag aldrig sett något av Darren Aronofsky och hans omstridda The Fountain var inget bra välkomnande till Aronofsky.

FILMEN HANDLAR OM Tomas/Tommy/Tom, en man som lever tre parallella liv. Han lever som en konkvistador på 1500-talet, som en nutida läkare och som en astronaut på 2500-talet. Vid första åtanke av handlingen så fann jag visserligen ett visst krångel, som att handlingen skulle röra till sig och bli svårförstådd, men det finns tillfällen då jag gillar svårförstådda handlingar. Därför, rent utav, tog jag mig till The Fountain och hoppades på att få en snarlik upplevelse med lika svårsmälta som mästerliga År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Det fick jag inte.

DET MÄRKS ATT Darrens manus rymde mer än 96 minuter då han skrev det. Och varför upptäcks detta? Jo, det ligger till såhär. Alltför mycket visas på varje minut. Inte en enda minut lämnas till att visa något märkligt. Bra, kan tyckas, men filmen lider av oförstånd. Tiden går och det blir för mycket som vill visas under varje bildruta. Att i 96 minuter se konstant geggamoja är krävande och jag kan förstå varför filmen i det fallet delar sig i två lägen - de som älskar filmen och de som hatar den.

HUGH JACKMAN, och även Rachel Weisz (namnstöld på Raquel Welch) gör ett bra jobb. Speciellt Jackman klarar att spela tre personer i en och samma person väldigt bra. Det är antagligen lika svårt som det låter. Filmen har dessutom en hel starka scener. Det finns en scen där Hugh Jackmans karaktär Tommy (läkaren i nutiden) upptäcker att hans fru lider av en dödlig sjukdom när hon sitter i badkaret och inte kan känna av värme och kyla. I denna krisens stund får de ändå utlopp för de känslor de har, ett gift par som de är och kysser varandra passionerat i ett badkar. Filmen har en hel del andra mycket vackra och fängslande scener. De nutida scenarierna där Tommy intensivt försöker finna läkemedlet till sin frus sjukdom, genom att använda en apa som försöksdjur, de är även de mycket starka. Tommys kärlek för sin döende fru är lika strålande som radioaktivt avfall. Tommys andra parallella liv förs sedan, med tiden, samman och vi tittare börjar förstå vad det är som sammanlänkar alla hans tre liv i olika tidsrum. Alla är de i kampen med att kämpa för deras käraste. Filmen är dessutom mycket vacker, rent visuellt, även om flera effekter är rätt fula "by modern standards". Jag kan säga att visualiteten i filmen är lite utav en mycket vacker drömsekvens. Det är nästan som en tavla, som ett konstverk.

SAMBANDEN med allt i den här filmen är rent utav klockrena, de är riktiga guldkorn, men Darrens övriga dravel cementerar in alla dessa guldkorn. För mycket tid överlämnas till antingen Hare Krishna-aktigt flum eller svårförstådda dialoger. Nutidens berättelse förstår man klart, men den om 1500-talet är väldigt överdriven och svårsmält och likaså den tomgångsgående 2500-talshistorien. Filmen förs vidare via nutidens berättelse, men när det kommer till de andra står den bara och trampar, utan att komma någonstans.

DET GÅR ATT SE FILMEN ur många perspektiv och jag antar att det var Darren Aronofskys vision. Den är rent gåtfullt bra utförd och lämnar mycket över till tittarnas egen hjärnkapacitet, men ibland blir det bara ett stjälpande försök att pressa in prylar och svåra "metaforer" i varje sekvens som går. Varje scen måste ses från eget perspektiv och man måste lista ut det själv. Det kan vara bra i flera perspektiv, men när man verkligen inte har någon som helst aning om vad större delen av filmen vill säga, då är det som om att man hoppar ner för ett stup utan att veta varför man hoppar. Skumt, kan tänka sig, när det kommer från mig. Själv älskar jag filmerna År 2001 - ett rymdäventyr och Eraserhead (1977). Båda är svårsmälta och metaforaktiga. Saken är den att jag fann ett visst underhåll, ett visst suktande i att se mer i dessa filmer. The Fountain är raka motsatsen. Den har bara några fördelar. The Fountain är som en elefant utan betar för en elfenbensjägare. Elefanten är fortfarande ett ståtligt djur, men utan betar är den helt värdelös.

··

Blade

Originaltitel: Blade
USA 1998

Regisserad av Stephen Norrington
Skriven av Davis S Goyer
Skådespelare: Wesley Snipes, Stephen Dorff, Kris Kristofferson, N'Bushe Wright, Donal Logue, Udo Kier m.fl.

Det här var en film som jag faktiskt inte var särskilt taggad för att se. Kanske för att den helt enkelt inte såg så bra ut. Vad rätt man kan ha vid första åsynen av fodralet.

Blade handlar om en slags "halvvampyr", han har krafterna som en vampyr har, vissa mänskliga krafter men ack, han har även blodtörsten kvar. Detta kan ses som ett problem då han dödar sina egna, en skock vampyrer, dag efter dag. I rättvisans namn, eftersom hans morsa blev dödad av vampyrer och det enda rätta att göra är att ge igen på alla vampyrer i hela världen. Det vet väl alla att det är det mest resonabla att göra?

Det är snyggt gjort visuellt. Vi har en okej Snipes i huvudrollen tillsammans med en läskig Dorff och en skön Kristofferson. Det räddar dock inte denna film, som är baserad på en serie, från att bli rätt overkligt och IQ-befriat. Tänk dig att du blir kastad från ett hus på en sida av gatan till ett annat hus på andra sidan gatan och landar relativt mjukt tack vare någon pressening på andra sidan. Det är ju rätt... Fysiskt möjligt. Inte.

Okej, jag ska inte hacka skiten ur den här. Den skulle ha kunnat bli en shysst 90-minutersfilm, men kramas ut till två timmar, något som tittarna kanske inte är sådär fullständigt förtjusta i och serverar väldigt fina actionfighter, efter actionfighter, efter actionfighter. Det är nästan actionfighterna som håller upp denna tämligen löjliga film.

Visst, det här fungerar till en sysslolös kväll och är rätt underhållande på sina ställen. Väldigt, väldigt blodig (det är en vampyrfilm, så kom igen) och många roliga splattereffekter. Det explosiva serumet är min favorit. Det räddar dock inte heller filmen, så efter att man suttit i två timmar och följt med på denna underhållningstripp så tänker man till sist: "Näe... Vad är det här?"

··