50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5