Hämnaren från Alcatraz (1967)

Originaltitel: Point Blank
USA / FÄRG / 92 min

Regisserad av John Boorman
Skriven av Donald E Westlake (romanen The Hunter), Alexander Jacobs, David Newhouse och Rafe Newhouse
Skådespelare: Lee Marvin, Angie Dickinson, Keenan Wynn, Carroll O'Connor, Lloyd Bochner, Michael Strong m.fl.

DET FINNS EN HEL DEL FILMER som tillhör kategorin filmer som fått bottenbetyg då de kom, men som på senare år uppskattats till höjderna. Några exempel på detta är Den Gode Den Onde Den Fule, Eraserhead, Flykten från helvetet och Night of the Living Dead, för att nämna några. Hämnaren från Alcatraz, eller Point Blank, som originaltiteln lyder, är ett exempel på en sådan film och att den stora publiken undkommit denna pärla är ett misstag, men ändå inte förvånande, på grund av dess totala unikhet både visuellt och i manus, samt inom berättarstrukturen.

Vi chockas först av allt av filmens första sekunder, där Walker (Lee Marvin, i sitt livs roll) blir våldsamt nerskjuten och ramlar in i ett hörn. Vi undrar genast varför detta hänt, vem som gjort det och varför detta händer direkt i början av en film. Vi kunde tro att vi sett slutet i början och att vi kanske ska se början i slutet, men lugn, läsare. Jag har inte berättat slutet för er, bara vad som är starten för handlingen.

Walker har blivit snuvad på de $93 000 han stal tillsammans med en vän, Mal Reese (John Vernon, tveklöst lik Michael Madsen) därför att Reese haft en skuld till Frederick Carter, en slags pampig chef på översta våningen i en skyskrapa. Reese behövde Walkers pengar och passar då på att skjuta Walker mitt framför Walkers fru, Reeses älskarinna, för att sedan fly undan, i tron att Walker är död. Dock hade Reese fel, Walker är tillbaka och vill nu ha de $93 000 plus en dos hämnd för vad Reese och hans fru gjort mot honom. Filmen är en hämndhistoria i en oerhört glassig miljö, vilket jag älskar. Det finns dörrar i guldfärg, bord av glas och andra vackra föremål i typisk 1960-klang, vilket bara ger filmen ännu en "touch" av den stilrika formen på filmen. Filmen använder sig av en icke-linjär pussel-liknande berättarstruktur, halvpsykedeliska vyer och ljud och andra metoder för att ge filmen en känsla av att vara mycket mer än en hämndhistoria och faktiskt något riktigt konstnärligt.

LEE MARVIN KÖR FÖRVISSO STENANSIKTET MED MÖRK RÖST, men det är det vi kommer ihåg honom för. Han är som klippt och skuren för rollen som Walker, tillsammans med Angie Dickinson, som spelar Chris i filmen. De är båda väldigt bra i sina roller och minst sagt övertygande. Att se dem spela ihop är en fröjd för ögat och scenen där Chris fullständigt rasar ut på Walker genom våldsamma slag är en oförglömlig scen. De andra skurkarna som Walker ska hämnas på är också bra, för att inte tala om Carroll O'Connor (som spelar Brewster).

Att göra en sådan här komplicerad film är i sig ett snilledrag. Att sedan bygga upp den via konstnärliga uttryck höjer bara på betyget och ger den en fräschare look, på ett välgjort men tilltrasslat innehåll. Jag ljuger inte då jag säger att det här är den absolut bästa hämndhistorian på film (av det jag sett) och faktum är att Hämnaren från Alcatraz fyller igen luckorna som Kill Bill-filmerna hade och lämnar ingenting åt slumpen. John Boorman skänker här oss, precis som han gjorde med Den sista färden, inte bara en film att se på utan en film att leva sig in i.

John Boormans testosteronfyllda film har hundratals klämkäcka scener (den tysta hisscenen, bakom draperierna på nattklubben) som tillsammans blir ett felfritt paket av våld och spänning, men samtidigt stil. En stil som fortfarande förbryllar och aldrig kommer dö ut.

····½