Casanova (2005)

Originaltitel: Casanova
USA/FÄRG/112 min

Regisserad av Lasse Hallström
Skriven av Jeffrey Hatcher, Kimberly Simi och Michael Cristofer
Medverkande: Heath Ledger, Sienna Miller, Jeremy Irons, Oliver Platt, Lena Olin, Omid Djalili m.fl.

LASSE HALLSTRÖM är en duktig regissör och har gjort många bra filmer, där Gilbert Grape (1993) (i min mening) stoltserar som hans allra bästa. Dock är han ingen favorit. Lasse Hallström har ibland en tendens att trampa i medelmåttans sumpmarker. Även om hans filmer är intressanta och långt ifrån dåliga, så blir det ibland bara "ytterligare en film.

Casanova (2005) har förtjänsten att vara baserad på självaste Giacomo Casanova, den venetianska kvinnotjusaren, vars efternamn nu är synonymt med just förförelse. Även om den är väldigt löst baserad (filmen använder sig ibland av karaktärer som inte ens existerat på riktigt), så är det, tillsammans med den fina miljön, givetvis ett lockbete för tittaren. Det, tillsammans med en hel del bra skådespelare, förvärrar givetvis inte saken. Heath Ledger är bra som Giacomo Casanova (även om hans roll och filmen i helhet inte är helt rätt för Ledger) och Sienna Miller gör också en fin prestation som den svårfångade Francesca Bruni. Jeremy Irons och Oliver Platt syns också i fina roller, men tyvärr tror jag att, som jag visserligen nämnde tidigare, att filmen i sig är alltför lågmäld och behärskad för att verkligen ge andrum åt fina prestationer. Det blir aldrig tillfällen för scener med mycket utrymme, utan istället blir det bara snabba konversationer hit och dit, för att på något sätt flyta historien framåt. I min mening ser jag hellre en film med färre, bättre scener, än en film med mer, sämre scener. Det handlar, som man vanligtvis säger, inte om kvantitet, utan kvalitet.

Även om Casanova otvivelaktigt är en underhållande film, är det sällan det faktiskt blir mycket underhållande. Den är kvick och i slutskedet sätts nerverna på helspänn, men jag tror det, på något sätt, ligger en förbannelse över just kostymfilmer. Antingen blir de väldigt tråkiga och långa, mediokra eller riktigt mästerliga (se Amadeus: The Director's Cut (1984)). Även om Casanova helt klart har sina kvaliteter, något som gör att den är värd att ta en titt på, så blir det tyvärr inte så mycket mer än mittenalternativet, just en, trots andra fina sidor, ganska medioker film, med fint skådespel och en vacker miljö. 2½/5

Gilbert Grape (1993)

Originaltitel: What's Eating Gilbert Grape
USA / FÄRG / 118 min

Regisserad av Lasse Hallström
Skriven av Peter Hedges (roman och manus)
Medverkande: Johnny Depp, Leonardo DiCaprio, Juliette Lewis, Mary Steenburgen, Darlene Cates, Laura Harrington m.fl.

NÄR JAG VAR MINDRE brukade jag alltid sammankoppla Lasse Hallström med trista och tröga filmer. Jag gillade helt enkelt inte Lasse Hallström. Sen var jag ju så mycket mindre också, ungefär under den tiden jag var som besatt av Arnold Schwarzenegger, så det talar ju lite för sig självt också, även om jag fortfarande tycker om honom. Det var egentligen dåligt av mig att inte gilla Hallström så mycket, eftersom jag knappt orkat se klart någon film av honom. När vi hyrde Chocolat (2000) trodde jag att jag skulle dö av tristess. Nu hade jag ju inte ens sett klart filmen. Därför kunde jag inte uttala mig riktigt. Jag hade ju inte sett klart en film av Lasse Hallström. Nu, flera år efter mina klankningar på Lasse, tog jag mig äntligen tillfället i akt att se Gilbert Grape (1993). Jag visste att mina illa tankar om Hallströms filmer inte riktigt gällde längre, eftersom min filmsmak har växt sedan jag var så befäst av Arnold. Samtidigt hade jag rätt höga förväntningar på filmen, så jag tog och såg den och sannerligen; varför uttalade jag mig dåligt om Hallström?

Johnny Depp spelar Gilbert Grape, en ung man som har lite problem. Han är lite grubblig över hans framtid. Med en handikappad bror (Leonardo DiCaprio) och en groteskt överviktig mamma (Darlene Cates) och en far som tagit sitt liv, är han, tillsammans med sina syster, de som lyckas hålla ihop familjen. Depp undrar ändå om han kommer komma ifrån den här hålan han bor i och få fart på sin framtid, men han finner det väldigt svårt att se det som ett alternativ när hans situation är som den är. Plötsligt flyttar en tjej, Becky (Juliette Lewis), in i hålan och skapar obalans i Gilberts ganska monotona liv.

FILMEN är utsökt fotad av Sven Nykvist, Ingmar Bergmans gamle fotograf och det är en stor hjälp för att ge filmen den strama tonen. Lasse Hallström har en slags regi som fungerar ungefär som stilen i en av mina favortfilmer, Den sista föreställningen (1971). Den är seg, den är lugn och den är rätt vardaglig. Vi får se människor köpa mjölk och vi får se människor diskutera i hemmet och det är det jag gillar. Filmen är som en enda lång berättelse med massa små händelser och skiljer sig på så sätt från andra amerikanska filmer, med en fast "plot".

Johnny Depp gör bra ifrån sig, bra som han är och är en stark karaktär för hela filmen. Leonardo DiCaprio är även han mycket övertygande i rollen som den handikappade Arnie Grape. Han var 19 år i den här filmen, men det ser nästan ut som om han är 15, allvarligt talat. Juliette Lewis har jag lite svårt för, ibland är hon bra (From Dusk Till Dawn (1996)), ibland är hon rent bedrövlig (Den första kärleken (1999)), men i den här filmen gör hon en rolltolkning hon kan vara stolt över. Hon är övertygande, det är hon och det här är möjligen en av de bättre rolltolkningarna hon gjort. Dock är det, återigen, Depp som är pelaren i filmen.

Ja, vad kan man säga? Filmen har fötterna på jorden. Det är en finstämnd och stundvis sorglig liten film om känslan av att ibland sitta fast i vardagen.

···½