Bästa film för respektive genre

ACTION; Hämnaren från Alcatraz (1967)
Hämndhistorian om Walker är lika vacker som rafflande, i en sann psykedelisk och väldigt konstnärlig anda. Stenansiktet Lee Marvin är perfekt som Walker och vi får här mycket av John Boorman; psykedelism, surrealism och påhittiga vinklar och scenbygganden. Filmen är även icke-linjär och rätt pussellik i sin uppbyggnad som antingen kan skrynkla din hjärna eller bli rena fröjden. Alldeles otrolig och min givna favorit bland hämndhistorier, tillsammans med Kill Bill: Vol. 1 (2003), Kill Bill: Vol. 2 (2004) och Ta fast Carter! (1971).

ANIMATION; Spirited Away (2001)
Den finstämnda sagan om Chihiros ankomst och stund i en förtrollande magisk värld är lika fängslande som underbar. Fantastiska bilder och vacker musik gör den här till en väldigt unik filmupplevelse och den är väl värd epitetet som en av de mest oförutsägbara, animerade filmer jag någonsin, någonsin upplevt.

BIOGRAFI; Amadeus: The Director's Cut] (1984)
Milos Formans biografi (eller inte riktigt, det är en basering på en pjäs) om den fnitterflabbige Amadeus Mozart är episkt lång, men inte död för en sekund. F. Murray Abraham och Tom Hulce gör väldigt bra ifrån sig som den avundsjuke och askyvärda Salieri respektive Amadeus Mozart själv. Alla filmer jag sett av Milos Forman är bra, Gökboet (1975) är en av mina absoluta favoriter, och han bevisar återigen att han kan göra riktigt bra film. Därför är han inte bara värd sin uppmärksamhet med denna film, utan värd sin uppmärksamhet för att vara kanske en av världens bästa regissörer.

BROTT; Clockwork Orange (1971)
En sådan här lista utan Clockwork Orange är som en ko utan juver, som jag personligen brukar säga. Stanley Kubricks mästerverk, om en grym sociopats sysslor i natten med sitt lika brutala gäng och hans "kur" från ilska och ondo är en otäck blick i ett verkligt läskigt samhälle. Malcolm McDowell blev min favoritskådespelare efter denna film och medverkade i ytterligare ett mästerverk; Lindsay Andersons O Lucky Man! (1973). Upprör säkert inte lika mycket nu som den gjorde året den kom, 1971, men är fortfarande mycket obehaglig.

DOKUMENTÄR; Grey Gardens (1975)
Bröderna Maysles dokumentär om två enstöringar i ett lyxområde är både komisk som tragisk. Med skakigt foto och färgstarka karaktärer följer vi dessa kvinnor, i deras tankar om livet och vardagen och tiden som var förut. Faktum är att båda var mentalt sjuka, men de var även nära släkt med Jackie Kennedy.

DRAMA; Gökboet (1975)
Milos Forman knappar in med ett nytt mästerverk, som den mästare han är. Gökboet (1975) blev min första, större filmupplevelse och den lyser fortfarande upp min filmvardag lika tragikomisk som den gjorde då jag först såg den. Jack Nicholson är alldeles, alldeles fantastisk i filmen och att han gjorde sin livs roll i och med den här filmen, det är något som är fastställt. Väldigt fastställt.

FAMILJ; Kramer mot Kramer (1979)
Definitivt den svåraste att komma på, men i den här kategorin blir det nog Kramer mot Kramer (1979). Den är känslomässig, den är välgjord och är helt enkelt en riktig "tear-jerker" med budskap. Allt som en familjefilm behöver och som behövs för att få flera hjärtan på fall.

KRIG; Plutonen (1986)
Mestadels för att jag inte sett Full Metal Jacket (1987), Apocalypse (1979) Apocalypse Now Redux (2001) och inte heller sett klart hela Deer Hunter (1978). Fortfarande är den väldigt, väldigt bra och mycket stark. Oliver Stones ådra finns i denna film och den överträffar de krigsfilmer jag sett, däribland MASH (1970) och Saving Private Ryan (1998).

MUSIK; O Lucky Man! (1973)
Efter att jag spenderat tre timmar in i natten för att se den här filmen, så blev jag som frälst. Lindsay Andersons episka mästerverk, Alan Prices fy-sjutton-vad-bra musik och Malcolm McDowells solida huvudkaraktär blev en av mina absolut största filmupplevelser och en av de absolut bästa. Jag kan med stolthet säga att det här är en av de bästa stunderna jag tillbringat i tre timmar i filmväg. Säg vart felet sitter i den här filmen och du har fel, enligt mig.

MUSIKAL; Hair (1979)
"Singing our space songs on a spider web sitar, life is around you and in you, answer for Timothy Leary, dearie." Vilken film kan jag, med extremt varma minnen, komma ihåg från mina yngre filmdagar? Hair (1979). Varje gång jag tänker på den här filmen, fylls jag av sorg och glädje, till minne av Treat Williams som dansar på bordet till I Got Life eller trappdansen i Ain't Got No eller vilken scen som helst. Alla sångnummer, alla skådespelarinsatser, allt är som det ska vara i den här filmen om de glada dagarna som hippie. Mycket hår och mycket fantastisk musik blir en film som jag inte kan förklara. Upplev levnadsglädjen och kamma håret; se Hair.

MYSTERIUM; Eraserhead (1977) / Donnie Darko (2001)
Här blir det svårt, men det är någon av dessa två. David Lynch eller Richard Kelly? Den dunkla sagan om en man med krulligt hår som föder ett slags monsterliknande barn tillsammans med sin hysteriska fru eller berättelsen om ungdomen Donnie Darko, som på ytan ser ut att vara en vanlig tonåring, men som på insidan har de mest märkliga idéer och hallucinationer. Det är svårt. Eftersom sådan här mystisk film länge har varit svåra att bedöma så kommer man in i den här fasen, vilken som är bäst. Det är helt enkelt omöjligt att svara på. Huvudsaken är att båda två är bra, i alla fall.

ROMANTIK; Annie Hall (1977)
Woody Allens lungsinta men ändå hysteriska kärlekskomedi om hans karaktär, Alvy Singers gamla relation med Annie Hall är möjligen det bästa i kärlekskomedins vägar. Woody Allen har gjort så många bra filmer och det här är en av dem, givetvis. Woody Allen spelar sig själv och Diane Keaton gör jättebra ifrån sig som titelrollen.

SCI-FI; År 2001 - ett rymdäventyr (1968)
Det finns en stor del absurditet i att utnämna en film till den absolut bästa filmen någonsin, men om jag någonsin kommer ställas inför den frågan, vilken film som är den absolut bästa på Moder Jord, så blir det Stanley Kubricks gåtfulla mästerverk från 1968. Med den extrema handlingen och de underbara bilderna visar Kubrick upp sitt otroliga sinne för bilder och stämning. Han ställer frågor utan att ge svar och gör det alldeles utmärkt. Jag står mållös efter en film som den här. Då jag ser en sådan här film finner jag helt enkelt inga ord.

SKRÄCK; The Shining (1980)
Stanley Kubrick knappar återigen in sig på min lista. Den stora behållningen i filmen är mellan tre personer och de stora tyngdpunkterna är Jack Nicholson och Shelley Duvall. Danny Lloyd gör ett förvånansvärt bra porträtt som pojken Danny och det, adderat med Stanley Kubricks mystiska regi blir det här den ultimata skräcken, en film som tar tag i ämnet som kanske är det mest skrämmande någonsin. Isolering i hotellet Overlook har aldrig varit såhär läskigt. Filmen ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag tvekar inte en sekund då jag säger att det här är världens bästa skräckfilm, någonsin.

SPORT; Tjuren från Bronx (1980)
Sport är inte riktigt min genre inom film, men den bästa i genren är nog Martin Scorseses biografi av Jack LaMotta i Tjuren från Bronx (1980). Mycket tack vare Robert DeNiro, blir det en vansinnigt välgjord film, nästan helt gjord i svart-vitt. Scorsese och DeNiro har gjort ett flertal bra filmer tillsammans och det här är en av de bästa, utan tvekan. Joe Pesci gör nästan sin livs roll i den här filmen och lämnar ett porträtt av en människa vi sällan får se porträtt av nu för tiden.

THRILLER; Pulp Fiction (1994)

Jag visste inte vart den skulle in, men någonstans skulle den vara i min lista. Quentin Tarantinos icke-linjära mästerverk om fyra ihopbundna historier är så svinaktigt skitbra att det är svårt att få tungan rätt i mun då man förklarar den. Popkulturella referenser och stentuffa karaktärer, allt ihopmixat "Tarantino-style" blir så förvånansvärt bra att det inte bara blir Quentin Tarantinos bästa film, utan en av världens bästa filmer. Alla skådespelare utmärker sig i filmen och Tarantino visar att han kan göra film utan att ha filmutbildning på nacken.

WESTERN; Den gode, den onde, den fule (1966)
Sergio Leone har, med hjälp av rätt knappa resurser, ett oerhört skickligt öga för visualiteten. I och med denna film, fångade han andan i spaghetti-västern och blandade där i Ennio Morricones storslagna musik. Clint Eastwood är tyst men otrolig i rollen som mannen utan namn och här får han även möta en hel del andra skickliga skådespelare. Det visuella i den här är så "simpelt" men så oerhört bra att jag bara vill börja gråta. Fast jag kan inte gråta. Jag är för upptagen med att sitta på helspänn under duellscenen i slutet. Se den här filmen om du gillar film!

ÄVENTYR; Den sista färden (1972)
Det här är en sådan där film jag börjat gilla mer och mer med åren. John Boorman hoppar in med sin andra film på min lista och det alldeles finemang. Filmen om fyra affärsmän som en vacker dag åker ut på en kanotfärd och får vara med om något alldeles obskyrt fruktansvärt är såväl chockerande som spännande. Den talar för den verkliga bilden av att "vinna" och serverar otroliga skådespelarprestationer, däribland av Jon Voight. Burt Reynolds prestation är tämligen lik de han har i diverse bilfilmer, men synen på den attityden förändras totalt i denna obräckliga pärla från 1970-talet.