Movie Burger, fem år - fortfarande med smaken i behåll

För fem år sedan bestämde sig en 14-årig Vito Gogola, eller Vitor Hermansson som jag egentligen heter, för att min händelselösa blogg skulle bli en filmhemsida belamrad med filmrecensioner, artiklar och annat smått och gott. Inte för att jag egentligen hade stora planer så, men för att jag älskade film och var ganska ensam om det. Internet blev en utmärkt portal för mig att träffa andra filmintresserade, dela med mig av bra filmer och få tips själv. Med tiden blev Movie Burger ett utmärkt spelrum för mig att utveckla mitt skrivande, tänkande och även den dröm om att själv göra film en dag; en dröm som legat och bubblat i blodådrorna ända sedan jag såg min egentliga "mentor" inom film - film- och fritidspedagogen och den sanna eldsjälen Thomas Lindell - göra film när jag gick i grundskolan. Jag kan knappt ha varit 10 år, men blev direkt förälskad i filmkonsten.

Åren som kom följdes av ett enormt djupdykande inom film. Jag upptäckte Stanley Kubrick, då jag var runt 13. Jag åkte iväg till Sibirien för ett samarbete mellan min skolas filmorganisation och en där borta. Jag gjorde massvis med kortfilmer (Vissa mindre bra, som Morbid Gardener och Strange Dead. Det var då jag var fast i Peter Jacksons tidigare filmer och splatter i allmänhet.). Jag var på filmlägret NYFA vid Universal Studios i Los Angeles, USA. Jag såg film. Tänkte film. Andades film. När jag inte såg film, så recenserade jag. Jag fick till och med jobba på filmtidningen Allt om film och en av Sveriges största filmhemsidor dvdforum (numera Filmforum), tack vare Movie Burger. Till slut kom givetvis livet också ikapp en. Skola, resor, familj och vänner, men även livets alla krav, kunde ibland sakta ner hela produktionen på Movie Burger. Enorma dvalor övergick till explosionsartade recensionskriverier och så om igen. På ett vis är alltså Movie Burger en slags tidslinje över mig och min största passion sedan jag var 14 år och inte hade ett enda hinder framför mig. Det har jag inte nu heller.

Det är därför det är lite svårt att inte bli personlig och nostalgisk när Movie Burger ändå blivit så pass stort som det blivit. Visst, det är inte ett multimiljonföretag. Det är verkligen inte nya Facebook eller IMDb. Men det är mitt. Och det har hållit på i fem år. Dock kan jag absolut inte ta åt mig all beröm själv, för även om Movie Burger kanske började som ett personligt utlopp för film, så är Movie Burger i allra högsta grad något för alla. Vem som helst får skriva och vem som helst får tycka till. Alla har privilegiet att hata eller älska en film. Därför är Movie Burger mer en diskussion om olika åsikter om film, mer än vad det är ett bestämt utlåtande. Det går nämligen inte riktigt att ranka konst, men det går att diskutera om det. Det är gemenskapen i det som är drivkraften.

Med det sagt, vill jag utlåta ett enormt tack till Filip Åkerman, Axel Eklund, min egen bror André Gogola, Felix Nyberg, David Winsnes, Max E. Garberg, Johannes Nilsson, David Berggren, Albin Lanerfeldt, Anders Wallin och de två skribenter som använt de aningen kryptiska täckmantlarna Jesper och Straydog. Jag vill även tacka mina föräldrar, som hjälpt till med allt som har med Movie Burger att göra (såsom det senare ståhejet, som jag beskriver mer nedan) och alla de som följt bloggen - allt från de allra första, såsom batti (Vad hände med dig? Du försvann?), till alla de som följer oss idag, på såväl bloggen, som Facebook. Sist men inte minst, givetvis även ett stort tack till Thomas Lindell. Utan dig hade nog aldrig detta intresse väckts som det gjorde.

Movie Burger är fem år! Ett fyrfaldigt leve till (jag refererar till vår ursprungliga slogan) "din hamburgare på nätet".

Movie Burgers framtid

Jag har nämnt att Movie Burger kommer gå igenom några förändringar. Det har som sagt varit mycket på eget håll på senare tid. Jag har gjort kortfilmen Voyage som skolprojekt med några vänner. Jag har även gjort ett pilotavsnitt och ett gäng promos till den tänkta TV-serien Polarna, som jag gjort på egen hand med mina vänner. Det har dessutom varit mycket med universitetsansökningar, slutprov, resor och annat. Det har helt enkelt varit svårt att kunna sätta sig ner och på riktigt dra igång något - än. Förändring kommer dock. Det kan ta ett tag, men förändring kommer.

För drygt två månader sen upptäckte vi att ett nytt Movie Burger trätt fram. I korta drag tog de i princip upp all plats som gick att få med namnet "Movie Burger", på såväl YouTube, som Twitter (ett konto som vi bara månader innan tagit bort, eftersom vi ansåg att något sådant konto var onödigt). De fixade en betydligt bättre adress än omständiga movieburger.blogspot.se och bildade en verksamhet. Även om det från min synvinkel givetvis är ganska olyckligt, så är det inte direkt fel av dem att göra så. Movie Burger var aldrig ett registrerat varumärke; det var kort och gott en 14-årings stora, skriftliga debut.

Detta har dock medfört att en del förändringar kommer ske med Movie Burger. Mitt femåriga projekt kommer få en ny plats. Mer yta att röra sig på. Visserligen flera förändringar, men även flera möjligheter.  Självaste kärnan kommer dock aldrig försvinna - det som gör Movie Burger till det det blivit. Med blicken framåt mot god förändring och förbättring, kommer nästa fem år med Movie Burger se ljusa ut.

Vi hörs! Tack för att ni läser!

En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

Filmer som fattas i listan

"HJÄLP! NÅT Ä' FEL ME' MOVIE BURGERS LISTA!" Marilyn Monroe

Alldeles rätt, Marilyn. Blogger genomgår för tillfället en bugg, vilket gör att det rår vissa problem när det kommer till att uppdatera listor och liknande. Alltså är den magnifika listan över alla Movie Burgers recenserade filmer ofullständig och går inte att uppdatera! Eftersom vi inte vet hur länge detta problem kommer hålla på, har vi samlat de filmer som fattas här. Listan uppdateras kontinuerligt tills problemet är löst. Hoppas det inte stör er för mycket i recensionsläsandet!

• Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004) (ja, eller The Notebook, som alla säger)
• How Stella Got Her Groove Back (1998)
• Going the Distance (2010)
• En kärlekshistoria (1970)

How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Kärleken väntar

HEJ, ALLA HAMBURGERÄTARE! Movie Burger har legat i lite av en dvala över nyåret, då delar av ledningen inte ens var i landet, men nu är vi äntligen tillbaka och inne på det femte året av allas våran filmhamburgare Movie Burger, här för att leverera de mest högkvalitativa, fräschaste recensionerna på alla sorters filmer; utan bitter cynism, pretentiöst filmkunnande eller omoget snaskjournalistik. Hoppas vi, i alla fall.

Vad som nu komma skall är en liten följetong av kärleksfilmer innan vi når Alla hjärtans dag den 14 februari. Vi vet att många älskar denna dag för att de då kan få känna sig lite extra nära sina flickvänner och pojkvänner i uppvaktningens hetta. Vi vet även att många inte alls tycker om denna dag, för att de inte har någon. Kanske är det lite av ett finger i ögat att tipsa om fantastiska kärleksfilmer till alla de som inte har någon, men förhoppningsvis ska alla dessa historier öppna upp det bästa i oss, våga ta det där extra steget och få den vi älskar. Det är det vi uppmanar er nu, love birds. Gå och få henne! Eller honom, för den delen. Och njut av recensionerna.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5