Sånger från andra våningen (2000)

Originaltitel: Sånger från andra våningen
Danmark, Norge och Sverige/Färg/98 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C.W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Núñez m.fl.

DET VAR MÅNGA SOM GILLADE Roy Andersson debutfilm En kärlekshistoria (1970) och nog visste de att den skulle kliva in direkt i den svenska filmhistorien, men vad de inte visste var att Roy Anderssons filmer aldrig mer skulle se likadan ut. Hädanefter skulle vackra sommarbilder bytas ut mot Sverige i sitt allra kargaste väder och nykära tonåringar skulle ge plats åt äldre och betydligt gnälligare gubbar och gummor. Detta var dock inte till något dåligt, då det egentligen är dessa filmer som kommit att göra Andersson till den han: en av Sveriges mest unika regissörer.

Sånger från andra våningen (2000) är långt ifrån en glamorös saga. Andersson har här skapat något som skulle kunna kallas en överdrivet deprimerande variant av Sverige. Finansiella och sociala kriser går i hand i hand, med skumma föreställningar och bleka människor. Filmen handlar om längtan efter att bli älskad, den lilla och den stora människan och hur spröda vi människor egentligen är. Den följer ett flertal olika karaktärer och porträtterar deras problem, där den allra största olyckan beror på deras brist på ro och närhet.

När man läser min halvdassiga beskrivning av filmen, kan man lätt inse att filmens handling inte är den allra enklaste. Andersson är nämligen ute efter att få tittaren att tänka, analysera och hitta en mening själv. Filmen är i sig även inspirerad av en poet, vilket kanske gör den ännu mer svårtolkad. Det som dock är kul med just den typen av film där man får tillfälle att analysera, är att man hela tiden hittar nya meningar med allting. Eftersom Andersson aldrig säger exakt vad han menar, hittar vi flera olika budskap till handlingen. Inget är egentligen helt fel, även om vissa teorier antagligen stämmer mer än andra. Därför blir Sånger från andra våningen en film man inte bara ska se, utan diskutera om. Det finns nämligen en hel del guldkorn i själva eftersnacket och det som kanske inte lyser som en glödlampa när man väl ser filmen, kanske gör det efteråt. Plötsligt blir det inte bara en film om sorg och ångest, utan om människans desperata, taffliga försök till försoning och ageranden när livet är svårt. Filmen bäddar för debatt.

Helt givet är Anderssons värld och figurer inte för alla. Att det är medvetet tråkigt och stelt, gör att många kan tappa intresset. Det är dock just dessa scener som är guld värt i hans filmer. Han väljer att placera kameran på ett smart ställe och låta skådespelarna (som förresten är ganska okända, till filmens fördel) spela ut sina roller. Man tappar aldrig intresset, vilket beror på att karaktärerna och miljöerna är så bearbetade. Dock känns filmen aning längre än sina 98 minuter, just för att det ska vara dystert och trist. Är man dock inte öppen för att gå in på djupare tankegångar, kan de lågmälda scenerna (som till en början är riktigt underhållande) kanske te sig upprepande. Man kanske får en känsla av att filmen inte kommer någon vart. Andersson intentioner var dock nog ej heller att göra en klassiskt dramaturgisk berättelse, där det sker en upplösning i slutet som gör alla nöjda. Istället vill han visa, underhålla och ställa frågor. I sin tristess får han oss även att skratta, kanske för att han på sätt och vis driver med sina karaktärer och indirekt med oss människor. Nåväl, mycket kan granskas och analyseras. Frågan är om man någonsin kommer till ett svar.

Sånger från andra våningen är en typisk Roy Andersson-film. Även om faktiskt En kärlekshistoria ligger mig lite varmare om hjärtat, går det inte att säga emot att En kärlekshistoria trots allt är ett förstlingsverk och att Andersson här går mer och mer in i sitt patenterade rike. Det är det här som är Roy Andersson. Det tar tid för honom att göra film, han har problem med folk som vill finansiera projekten, hans berättelser är inte de lättaste och de får en inte att blomma upp i glädjerus och livsglädje. Det är dock laddat när Anderssons nästa kommer på biograferna. Han är lite av en Sveriges Stanley Kubrick; fast betydligt stelare och med gamla, griniga gubbar istället då. 3½/5