Oldboy - Hämnden (2003)

Originaltitel: Oldboy

SYD-KOREA / FÄRG / 120 min

Regisserad av Chan-wook Park

Skriven av Garon Tsuchiya, Nobuaki Minegishi, Chan-wook Park m.fl.

Skådespelare: Minsik Choi, Ji-tae Yu, Hye-jeong Kang, Dae-han Ji, Dal-su Oh, Byeong-ok Kim m.fl.

SYD-KOREANSKE Chan-wook Park är bara en av dem, men han har tillsammans med en rad andra asiatiska regissörer tagit intryck från västvärldens filmhistoria för att själv vara med och skapa några av Asiens egna - och säregna - storfilmer. Old Boy - Hämnden är Park's mest uppmärksammade verk som 2003 var filmen alla filmkritiker hade på sina årsbästa- listor. Filmen vann pris, bland annat i Cannes och på Stockholms filmfestival och skribenterna drog kanske kopplingar till Quentin Tarantino och hans brutalitet. Kanske bör man främst då nämna Kill Bill Vol 1 och 2 som likt Old Boy är hämndhistorier. Filmer som går ut på att någon sorts hjälte (som varken är god eller ond) ska hämnas på någon som orsakat stor skada. Likheterna i historierna påminner om varandra i sådan grad att det inte är omöjligt att de båda filmerna mer eller mindre baseras på samma mangaserie, Old Boy av Garon Tsuchiya.

Handlingen är som följer... Vi träffar Oh Dae-su; en vanlig koreansk man med fru och ett litet barn. Han lever ett normalt liv tills en dag då han plötsligt, utan förklaring, spärras in i en fängelsecell. Naturligtvis blir han rädd och arg, men så småningom kommer det fram att denna cell kommer till att bli hans hem för de närmaste 15 åren. Frågor som börjar på "varför" och "vem" blir vad som hemsöker Oh Dae-se den närmaste tiden framöver. Hans enda kopplingen till omvärlden blir en tv-apparat och när han inte sitter framför denna så tränar han hårt för att kunna utvinna hämnd så fort han kommer ut. Ensamheten biter sig så småningom tag om Oh Dae-su som besätts av tanken av hundratals myror kravlande ut ur hans kropp. Men genom att räkna dagar och år, och sikta in sig på den dag han ska få utkräva hämnd lyckas trots allt Oh Dae-su uthärda tiden, för att till sist komma ut med ett galet leende på läpparna. För han vet, att om man skrattar så skrattar hela världen med en - men om man gråter så får man gråta ensam.

ENDAST EN KVART har gått på den två timmar långa filmen när vi når denna punkt i dramat. Resterande minuter är samtliga impulsiva och spännande. Mestadels är det också påhittigt våldsamt. Oh Dae-su verkar ha förlorat varenda tanke på att bete sig annat än som en psykopat men det visar sig trots det fortfarande växa känslor inom honom. Men med filmvärldens rufsigaste frisyr är han på utsidan mer som en stridsrobot som gärna förlorar en arm om han istället kan lyckas hugga av motståndarens huvud. Hans huvudsakliga vapen är dock något så simpelt så som en hammare, som han med lätthet kan skruva av fiendernas tänder med. Det blir förstås en massa våld, med det ena slagsmålet våldsammare än det andra. Och om det inte skulle vara nog med det så är också mycket av våldet mer psykiskt än fysiskt. Tycker du Quentin Tarantino är våldsam så bespara dig Chan-wook Park.

Handlingen blir om möjligt mer komplex hela tiden och när filmen väl har slutat så finns det mycket som för mig är oklart. För att hänga med på samtliga underförstådda trådar bör man helst vara relativt filmvan. För den erfarna blir nog lätt Old Boy en betydligt större njutning än för många andra, och anledningen till att jag själv stundvis är bitvis osäker om vad jag själv tycker om filmen ligger nog i just detta. För mig var det dock inte handlingen som övertygade till fullo utan snarare det förtjusande fotot. Från början till slut känns det väl uttänkt; sådana här välplanerade bilder är alltid lika ljuvliga. Allting läggs som förgrund till soundtracket som är hämtat från olika västerländska filmer (från filmer av bl.a. Ingmar Bergman och Martin Scorses).

I Park's filmer finns det ibland en komiskt uttryck i bilderna, vilket jag kanske inte är helt road av. Det blir lite fånigt rent av. Men sammanfattningsvis är Old Boy en av de snyggaste filmerna i sin genre. Västvärldens motsvarigheter Fight Club (intensiteten, den krångliga handlingen, med dess vändpunkter, och våldet), A Clockwork Orange (sinnessjukan, känslan att vara instängd, och våldet) och förstås Kill Bill vol. 1-2 (handlingen, serieaktigheten, och naturligtvis, våldet) blev för mig dock betydligt större filmupplevelser än Old Boy blev. Men Old Boy är trots allt en väldigt egen film som egentligen inte borde få klassas ihop med de precis nämnda. Den är, någonting extra och förtjänar all god kritik den fått. Jag kan inte säga annat än att den är fantastisk. Nu kommer ni tycka att jag låter löjlig men... Se den!

····

The Host (2006)

Originaltitel: Gwoemul
SYDKOREA / FÄRG / 119 min

Regisserad av John-ho Bong
Skriven av Chyl-hyun Baek, Joon-ho Bong och Won-jun Ha
Skådespelare: Kang-Ho Song, Hie-Bong Byeon, Hae-il Park, Ah-sung Ko, Du-na Bae, David Joseph Anselmo m.fl.

VÄRLDENS GULLIGASTE FILMMONSTER gör sin debut i en stereotyp monsterrulle. Men nu ljög jag. Monstret är svinäckligt och ser ut om en blandning av en blodigel, fisk och dinosaurie. Sen ljög jag igen. Filmen är så annorlunda en traditionell monsterfilm man kan komma. Låter det spännande? Vänta bara tills ni får höra handlingen:

DET HELA BÖRJAR MED att en ondskefull amerikan på ett forskningslabb får sin koreanske medhjälpare att tömma ut löjligt många flaskor med giftigt avfall i avloppet. Väl medveten om att det kommer hamna i Han-floden. Därefter klipps det till att man får se huvudpersonen fånga det ruskiga filmmonstret med en mugg! Den ruskiga varelsen har inte riktigt växt till sig som den respektingivande organism den senare blir, utan är lika stor som ett litet yngel kanske (monstret visas aldrig i bild). Den ses i alla fall som läskig och slängs tillbaka i vattnet. Stort misstag, men filmen hade nog inte blivit lika bra utan det av uppenbara skäl. Ett tidshopp på två år sker och hux flux får vi stifta bekantskap med en lite annorlunda familj. Gang-du har en dotter som han tar hand om själv. Han har två syskon. En misslyckad brorsa och en syster som tävlar i bågskytte. Hans far spenderar mycket tid med honom, eller snarare ser till att han inte är lat på jobbet, då han har för vana att somna när han driver sin mataffär nere vid vattnet. Gang-du är inte en rik man, men han försöker att ge sin dotter ett bra liv. Han visar sin dotter en hemlig pengagömma som han ska ha till att köpa henne en nyare mobiltelefon. Hon ser skeptiskt på den saken och ser att det mest är småpengar han samlat på sig. Bara några minuter efter det uppenbarar sig monstret. Kalabalik uppstår när det springer rakt igenom folkmassorna och orsakar stor förödelse. Gang-du tar sin dotter i handen och springer som en galning, men snubblar och fattar tag i hennes hand. Tror han i alla fall, tills han upptäcker att han råkat ta tag i en annan skolflicka. Han vänder sig om och ser sin dotter bli uppfångad av monstrets svans och som sedan försvinner ner i vattnet. Lite senare sitter han för sig själv och ser på de insamlade mobiltelefonpengarna. Det räckte inte till (bildspråket i filmen är fantastiskt). Hela familjen sörjer hennes bortgång och allt verkar väldigt hemskt, tills det omöjliga sker. Hee-gong får ett samtal på mobilen. Det är hans dotter. Hon vet inte var hon är, men det verkar vara en kloak och hon kan inte ta sig därifrån. Samtalet avbryts på grund av att hennes batteri tog slut. Vad som händer efter detta kan väl varenda kotte lista ut: Hela familjen ger sig ut på jakt efter henne.

DET HÄR ÄR INGEN MONSTERFILM med ett familjedrama. Det här är ett familjedrama med ett monster. Visst bjuds vi på spektakulära effekter när monstret visar sig, men mycket av tiden går ut på udda utsvävningar och gråtande koreaner. Även fast filmen fått väldigt bra mottagande av recensenter, så är det väldigt många vanliga filmtittare som ser filmen som ett sömnpiller med några bra monsterscener men inget mer. Blandningen av koreansk humor och drama med monsterelement är svårsmält. Jag VAR en av dom, men jag kan förklara:

Jag läste om filmen och blev snabbt intresserad och olagligt nog laddade jag hem filmen och såg den i förhoppning att den skulle vara hur grym som helst. Jag blev besviken, mycket besviken. Dock tyckte jag filmen var helt okej, men inte det mästerverk jag hoppats på. I lördags när jag var på Åland hittade jag en hyr-DVD av filmen som var till salu för fem euro. Jag tvekade lite men köpte tillsist filmen för att ge den en ny chans plus att jag ville se den i bra kvalitet. Eftersom jag sett filmen innan visste jag om att det var mycket drama och humor och mindre ”monster attackerar människor” (även fast det finns ett par pärlor). Jag fullkomligt älskar filmen nu! Dom sega partierna som uppstod blev plötsligt intressanta och jag såg många goda skådespelarprestationer och verkligen ljuvligt vackert foto. Gang-du spelas av Kang-ho Song, som ni kanske känner igen från Hämnarens resa (2002) som den grönhårige och stumme huvudrollsinnehavaren. Han spelar riktigt bra i den här filmen och känns trovärdig som misslyckad människa i kläm med systemet.

Det som förvånar mest med filmen är inte dess genreöverskridande, utan fotot. Det gudomligt vackra och poetiska bilder man blir mött av genom hela filmen. Fotot får lätt fem av fem. Musiken i filmen är även den mycket bra, även om det kan kännas lite billigt att slänga in klassisk musik precis som man verkar göra i alla koreanska filmer! Det passar hur som helst förvånansvärt bra och lägger på ytterligare ett lager av djup över filmen. Scenen där en man kastar molotov-cocktails efter monstret är en fröjd att se.

SE FILMEN, men förvänta er ingen monsterfilm. Förvänta er en vacker film om en familj som kämpar, plus ett stort och maffigt monster (jag ändrar mig, det är lite gulligt på något förvridet sätt). Förvänta är en social kommentar om miljöförstöring och om myndigheters övertramp på mänskliga rättigheter. Förvänta er en riktigt bra film!

Kul detalj: Händelsen med de giftiga utsläppen är faktiskt en sann historia, utom det med monstret förstås.

····