Machete (2010)

Originaltitel: Machete
USA/Färg/105 min

Regisserad av Ethan Maniquis och Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez och Álvaro Rodríguez
Medverkande: Danny Trejo, Robert De Niro, Jessica Alba, Steven Seagal, Michelle Rodriguez, Jeff Fahey m.fl.

ROBERT RODRIGUEZS ÄLSKAR B-FILM och han, såväl som hans vapendragare Quentin Tarantino, älskar att sätta in just element från kassa actionfilmer, till deras egna filmer. Detta fick vi bevisat i och med Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Säga vad man vill om de filmerna, men man kan inte neka till att pådraget var ganska stort när de kom. Regissörerna är spännande och de utlovar oftast den fina action de utlovar. Även om Rodriguez inte riktigt uppnår samma kvalitet som Tarantino gör, har han gjort en hel del bra, underhållande film. Vad är då Machete (2010)?

Machete handlar om en kille som kallar sig "Machete", som ska hämnas sin familjs död med, just det, en machete. På vägen dyker lite löst folk upp som ska hjälpa honom, men handlingen är inte det viktiga. Istället fokuserar Rodriguez här på att göra en högoktanig och ganska testosteronstinn, med massa blod, snygga brudar och explosioner. Även om Rodriguez har en försmak för att sätta stora, livsfarliga vapen i händerna på snygga tjejer, kan man ju dock tvivla på om detta skulle betyda att filmen har någon särskild "feministisk" infallsvinkel eller att filmen blir mindre testosteronstinn. Vad vi vet, i alla fall, är att Rodriguez kokar ihop en riktig actionrulle som besitter alla sorters B element som krävs för genren.

Är då Rodriguez intresserad av att göra en verkligt bra film? Nja, troligtvis inte. Han vill dra igång publiken, få adrenalinet att flöda, folk att skrika, skratta och vråla, möjligtvis kasta läskburken på bioduken och vika sig av skratt och hänförelse. Detta är nämligen en sådan film, där själva tittandet kan bli den stora upplevelsen i sig, i likhet med verklighetens riktiga "grindhouses" och "drive-ins", där publiken ibland kunde innehålla flertalet kåkfarare och brottslingar.

Eftersom filmen inte direkt uttalar sig för att vara ett verkligt tungt drama på tre timmar, är det inte heller det vi förväntar oss. Den vinner en hel del på att den faktiskt inte tar sig själv på något allvar alls. Vi förväntar oss helt enkelt det vi får: en riktigt härlig actionfilm, som medvetet använder sig av lågkvalitativa drag, mest för att det är så himla kul att se på. Upp med glaset, ner med näven i chipsskålen, skratta och le, åt Machete! 2½/5

Planet Terror (2007)

Originaltitel: Planet Terror
USA / FÄRG / 109 min

Regisserad av Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez
Skådespelare: Rose McGowan, Freddy Rodríguez, Josh Brolin, Marley Shelton, Jeff Fahey, Michael Biehn, Rebel Rodriguez m.fl.

NÄR DET KOMMER TILL att nämna mina favoritfilmer, så finns det två olika parter inom mig som säger sitt. En part gillar filmerna som, av samhället anses som, kvalitativa filmer. Ett fåtal exempel är Clockwork Orange (1971), Gökboet (1975) och Den sista färden (1972). Alla är de några favoriter av de filmer jag sett, och omvärlden har tyckt samma sak. De innehåller en enorm blandning av handling, tema och skådespeleri som gör filmerna till riktiga mästerverk. Den första parten av mitt filmgillande är alltså rätt enkel att genomskåda: de riktiga mästerverken förblir favoritfilmer för mig.

Sen kommer vi då till den andra parten. Där har vi filmer som alla andra mest skulle anse som hyfsade filmer, eller rent utav, skräpfilmer. Bad Taste (1987) är ett exempel på en film som jag älskar, även fast jag själv vet att kvaliteten inte håller någonstans i denna film. Skådespelarna suger, musiken suger, det mesta suger. Tycker du. Jag tycker att allt äger. Kanske för att jag är splatter-fan och för att den här filmen betydde mycket i mina splatter-dagar som filmregissör, men i grund och botten är Bad Taste inte en bra film.

NÄR QUENTIN TARANTINO OCH ROBERT RODRIGUEZ slog ihop för att göra Grindhouse (2006) var man minst sagt förväntansfull. En hyllning till skräpfilmer från 1970-talet (med allt från sex, våld och spya i en härlig blandning) samlat med smält film och tveksam ljud-/bildkvalitet. Det blir inte bättre än såhär på skräpfilmshållet. Sen får vi då reda på att Grindhouse inte släpps i Sverige, utan delas upp i Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Planet Terror är Robert Rodriguezs segment.

Planet Terror handlar om en infektion som gör människor till slemmiga monster som fräser sweet-chili-liknande substanser på folk och gör hemskheter. Lite som en zombie-rulle. Sen så är det givetvis en liten grupp människor som måste slå ihop sig och skydda sig mot dessa varelser, med ammunition upp till tänderna. Räkna med blod och våld och sweet-chili-liknande slem.

SKÅDESPELERIET är faktiskt strålande rätt igenom, med tanke på det material de har fått tag i. De ska spela i en film som är en hyllning till skräpfilm och de lyckas väldigt bra att faktiskt fånga en viss kvalitet trots all medveten dålig kvalitet. Bäst är nog Rose McGowan, som fångar känslan av en talangfull tjej som hamnat fel väldigt bra. Sämst är nog Quentin Tarantino. När Tarantino om och om och om igen ska försöka leka stenansikte till skådespelare så blir det bara fel och man ser bara en liten 14-årig filmnörd förklädd i en vuxen mans kropp, vilket han antagligen är också. Han är inte bra någonstans. Han ska hålla sig bakom kameran.

Känslan, reporna, ja, till och med den där gången i filmen då själva filmen smälter (på projektorn då, som filmen anspelar sig bli uppspelad på) och det fattas en rulle i filmen, det är klockrent. Känslan av att sitta på en riktig så kallat grindhouse (begrepp på en numera nerlagd form av biograf, där enbart skräpfilmer visades, kort och gott), och gotta i sig popcorn bredvid någon som kanske är på flykt från lagens långa arm är verkligen där och den råa och skitiga känslan finns genom hela filmen.

Jag skulle faktiskt kunna ta det så långt som att säga att Planet Terror är bättre än Death Proof, i den aspekten att action och spänning finns mycket mer närvarande än vad den gör i sistnämnda. Glöden, passionen, våldet och skräcken finns där, utblandad med Roberts egenkomponerade musik. Blodet sprutar, någon vänder på steken och ansikten smälter. Festen kan börja.

···½

Sin City (2005)

Originaltitel: Sin City
USA / FÄRG / 99 min

Regisserad av Frank Miller, Robert Rodriguez och Quentin Tarantino (gästregissör)
Skriven av Frank Miller (grafiska noveller)
Skådespelare: Jessica Alba, Devon Aoki, Alexis Bedel, Powers Boothe, Cara D. Briggs, Jude Ciccolella m.fl.

"Walk down the right back alley in Sin City and you can find anything."

ROBERT RODRIGUEZ HAR ALLTID VARIT en av mina största förebilder. Han vågar sticka ut och göra annorlunda film. Oftast har filmerna varit tämligen våldsamma, coola och samtidigt roliga vilket har resulterat i att han fått en ganska stor anhängarskara. Det är svårt att förklara med om ni sett någon av hans filmer som stämmer in här förstår ni nog vad jag menar. De kanske mest uppskattade verken är vampyrfilmen From Dusk Till Dawn (1996), Planet Terror (2007), hans trilogi bestående av El Mariachi (1992), Desperado (1995) och Once Upon A Time In Mexico (2003) och så filmen jag ska recensera: Sin City (2005).

ALLA SOM KAN LITE OM SERIER vet nog att Sin City först tecknades av Frank Miller och sedan överfördes till bioduk. Miller som nu ännu en gång är ute i svängen. Denna gång har verket 300 (2006) blivit film.
För att bevara serietidningskänslan över filmen har Rodriguez blandat svartvitt med färg. Oftast är det små detaljer som är färgade medan staden är grå och mulen. Detta blandar sig på ett fantastiskt sätt och filmen är bland det snyggaste man kan uppleva.
Handlingen består av fyra separerade historier som utspelas runt om i staden Basin City. Bland annat försöker en man vid namn Hartigan (Bruce Willis) rädda en liten flicka från ett öde värre än döden, Mickey Rourke spelar den ultravåldsamma Marv som är ute efter hämnd och Clive Owen gestaltar en medelålders man som kommer på kant med en slusk vid namn Jackie Boy (Benicio Del Toro).

Skådespeleriet är filmens kanske starkaste punkt tillsammans med miljöerna. Skådespelarlistan är otroligt meriterad vilket syns längre upp. Clive Owen gör kanske den mest trovärdiga tolkningen i en film full av otrovärdiga karaktärer. I alla fyra berättelserna är det hela tiden någon av huvudpersonerna som guidar oss genom handlingen och delar med sig av sina tankar vilket gör att filmen sticker ut ytterligare. Språket är tungt och rätt barnförbjudet om man säger så.

Historierna vävs samman på ett eller annat sätt vilket gör att filmen känns väldigt konstnärlig trots att blodet flödar. Detta är alltså ingen film för småbarn. Många av scenerna är makabrare än man någonsin kan förställa sig. Varje ny scen är ett eget konstverk och ingen är den andra lik.
En av de scener som kanske förtjänar lite extra cred är den som Quentin Tarantino regisserat. Han får göra ett gästinhopp och gör det som så många gånger för med bravur. Det är ju inte första gången som dessa två regissörer arbetat tillsammans och säkerligen inte heller den sista. Scenen handlar om Dwight (Owen) som åker i sin bil med en lite udda passagerare: En död polis. Polisen börjar helt plötsligt prata (trots att huvudet hänger och dinglar i köttslamsor) och det hela blir mycket komiskt samtidigt som Tarantino hela tiden skiftar färg i bakgrunden vilket gör det hela till ett visuellt mästerverk.

JUST NU HÅLLER RODRIGUEZ PÅ att regissera både Sin City 2 (2008) och Sin City 3 (2008). Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Visst, om man får till det igen kan det blie en av de riktigt stora trilogierna men om man misslyckas, ja, då känns allt lite förstört. Precis som med Matrix (1999). Om man bara hade gjort en film hade det blivit en riktig klassiker. Nu blir nog inte fallet så.

Finns det ingenting dåligt med denna film då? Ur min synpunkt så är filmen näst intill perfekt. Det finns inget halvdant och inget störande. Många kommer säkert att uppröras av våldet och tycka jag är direkt störd som kan tycka något annat än att filmen är motbjudande. Må så vara då. Det känns som att man antingen älskar eller hatar den här filmen. Jag älskar den.

·····

From Dusk Till Dawn

Originaltitel: From Dusk Till Dawn
USA 1996

Regisserad av Robert Rodriguez
Skriven av Robert Kurtzman och Quentin Tarantino
Skådespelare: Harvey Keitel, George Clooney, Quentin Tarantino, Juliette Lewis, Ernest Liu, Salma Hayek m.fl.

"From Dusk Till Dawn". Ja, du. Vilken film. Jo, jag ska berätta om den. Filmen handlar om två bröder, Seth och Richard Gecko (en referens till "bröderna Frogg" i The Lost Boys) som mejar ner en hel del människor på deras kriminella resa och kidnappar en kvinna. De får dock problem med Richards lilla perversa nerv och blir tvungna att kidnappa en hel familj i en husbil, bestående av en man som varit präst men börjat sluta tro på Gud, som han själv är ledsen över, hans dotter och hans antagligen adopterade son. Man kan säga att filmen är som två olika delar, den första delen är som en rätt grym och spännande gangsterhistoria medan den andra hälften är en riklig hyllning till splatterfilmen. Jo, splatter är det verkligen. De ska träffa en viktigt spanjor på en rätt skum bar kallad "The Titty Twister" och där börjar det riktiga kalaset, med en riktigt ovanlig vändning. Om du inte vet vad som händer i baren, ta inte reda på det. Jag antar att chocken blir mycket roligare då. För jag lovar, det är väldigt förvånande och ja, som Tarantino alltid vill ha det, våldsamt.

Visst, just en sådan här slags film (som är väldigt brutal och psykotisk i vissa skeenden) skulle nog sågas av kritikerna, som den gjordes. Det hänger väl en hel del på den lite omöjliga historian och, under vissa stunder, tveksamma skådespelet. Dock är det denna film som fick fart på Clooneys karriär utanför TV-rutan. Innan var han ju med i överskattade serien Cityakuten. Det jag gillar med denna film är att den påminner om 1970-talets filmer, en stil jag älskar. Den serverar även massor av referenser till andra filmer och speciella varumärken som "kahuna burgers", som vi filmkännare känner igen från bland annat Pulp Fiction.

När man ser den här filmen så underhålls man. Ibland är det lite över gränsen, kan jag tycka, men den här filmen har ändå en hel del att bjuda på, vilket jag gillar. Vi får möta konstiga typer, snygga brudar, massa våld och den konstiga vändningens element som jag inte tänker tala om för er och bra agerande, plus skön stil och foto. Men sedan är det ju trots allt såhär, när man sett filmen och lyckats smälta den, att det trots allt bara är skör underhållning, en total verklighetsflykt. Dock är det en spännande film, om än tragisk och grov. Har du inte alltför svaga öron, ögon, näsa, mun så klarar du denna filmen. Häll fram ett glas Coca-Cola (klassikern), en skål chips med dipp och luta dig tillbaka till den skruvade världen format av Rodriguez och Tarantino.

···