Hairspray (1988)

Originaltitel: Hairspray
USA / FÄRG / 92 min

Regisserad av John Waters
Skriven av John Waters
Skådespelare: Sonny Bono, Ruth Brown, Divine, Deborah Harry, Ricki Lake, Jerry Stiller m.fl.

SÅSOM ACTIONHJÄLTEN Arnold Schwarzenegger blev guvernör över Kalifornien, så blev John Waters älskad av den stora publiken. För ni som vet vem John Waters är och vad han överhuvudtaget sysslade med innan han gjorde Hairspray (1988), så tror jag att ni förstår poängen. John Waters var ungdomen som blev utnämnd till "Påven av skräp" av författaren till självaste Naked Lunch, William S. Burroughs. Den enda givna anledningen till varför Burroughs valde att utnämna Waters till detta var av en anledning. Han gjorde några av världens mest sjuka och perverterade filmer någonsin. Filmen, på toppen av alla dessa små kultfilmer han filmade i sitt hem Baltimore, var givetvis underground-klassikern Pink Flamingos (1972), en film som inte kom att likna något tidigare och inte heller något efteråt. Som inte var regisserat av Waters själv, vill säga. Filmen handlade om Divine alias Babs Johnson, en kriminell transvestit som är bosatt i en husvagn i förorten Phoenix, Baltimore. Där bor hon med sin familj; en överviktig mamma som äter, tänker och pratar om ägg hela dagarna, en kompanjon som är lika galen som Babs samt en märklig bråkstake till son, Crackers. Filmen går ut på att denna familj och ett annat par, Connie och Raymond Marble, tävlar med varandra om vilka som är äckligast i hela världen. Filmens följande scener är något av de vidrigaste som någonsin visats för en värld och samtidigt kom den att bli älskad av en tämligen liten, men trogen skara av beundrare. Ett exempel på en scen i filmen är till exempel då Divine sätter sig ner på gatan i centrala Baltimore och äter en färsk hundskit på riktigt. Följdaktligen, John Waters blev "Påven av skräp".

Waters följande filmer blev tamare och tamare med tiden, men den obscena och sjuka stilen höll sig vidare. Det gav Waters ett rykte. När man tänkte på John Waters tänkte man inte på den perfekta mannen att göra ett barnprogram, till exempel. Han uppgav i en intervju att det var viktigt för honom att få publicitet, eftersom han bara var en ungdom i Baltimore som inte kunde något om film, men som ville göra film. Därför gjorde han chockerande filmer för att få folk att prata om dem. Om de var dåliga eller bra, skit samma, om de fick folk att prata om filmerna, så skulle folk se filmerna. In emot Polyester (1981) började Waters ta stegen mot den stora publiken. Även om Polyester inte hade tappat Waters tidiga gnista för dålig smak, så började Waters tagga ner på element som skulle kunna skapa kontrovers. Efter framgången med Polyester fortsatte Waters sin bana fram med filmer, tills Hairspray kom upp på biograferna. Det som kännetecknade nästan alla dessa filmer, från hans första långfilm till Hairspray (förutom Desperate Living (1977)) är att alla inkluderade Harris Glenn Milstead, eller Divine, som världen kom att känna igen honom. Divine var dragplåstret i nästan alla John Waters filmer och även han som satte sig den där ödesdigra dagen och åt en hundskit i Baltimore. Divine var känd för att vara mannen som specialiserade sig på kvinnoroller i film. Eftersom Divine var kraftig överviktig under nästan hela hans livstid, fick han svåra problem in emot hans sista år och dog i sömnen, då Hairspray var som allra mest aktuellt.

HAIRSPRAY är filmen om Tracy Turnblad (Ricki Lake), en ung och överviktig tjej med gigantiskt, "modernt" hår. Hennes vän Amber (Colleen Fitzpatrick, eller Vitamin C, som hennes artistnamn lyder) är närmast hela tiden med henne. Det är 1960-tal och de två tjejernas största intresse är Corny Collins Show, ett slags dansprogram där ungdomar får lov att, om de är bra nog, få dansa i programmet, framför TV-kameror. Tracy har inte det fysiska på sin sida, men desto mer när det kommer till dansen. Hon kan nämligen stegen bättre än vad någon dansare på Corny Collins Show kan. Hon får en chans att vara med i Corny Collins Show och blir genast populär, inte bara bland TV-tittare men även bland killarna. Tracy lever det glatta livet, med de kufiska föräldrarna Edna (Divine) och Wilbur (Jerry Stiller) på sin sida. Givetvis finns en diva som alltid får som hon vill, Penny Pingleton (Leslie Ann Powers). Hon är vacker, hon är bra på att dansa och bra på att få det hon vill. Ska Tracy lyckas klara att bli dansgolvets gudinna eller kommer Penny ta hennes plats istället? Hur det nu än går till i slutet, är historien knappast nyskapande. Det är däremot hur berättelsen byggs upp som är nyskapande.

Filmens huvudrollsinnehavare är fet. Hon är inte lite mullig, hon är mycket fet. Hennes mamma är ännu fetare och även pappan har en liten kula. Och i den här filmen är Tracy den tuffe. Den smala och flinka Penny är framställd som en diva, en egoist och en ytterst otrevlig person, vilket hon faktiskt är. Då kommer jag att se jämförelsen med denna film och Disneys riktigt framgångsrika High School Musical (2006). I sistnämnda är nästan alla perfekta. Huvudrollsinnehavarna är snälla och vackra att se på. Alla är vackra att se på. Till och med de flesta vuxna i filmen är vackra att se på. Dock är det till den grad att det verkligen inte blir vackert att se på. High School Musical förvandlas till plast. Ytligt plast. Och så ser vi då den här mannen, John Waters, känd för barnförbjudna filmer, göra en perfekt film för lite äldre barn och den är både bättre rent filmiskt men även budskapligt. Du behöver inte vara vacker för att vara bra på någonting och du behöver med all säkerhet inte se ut som Zac Efron och Vanessa Hudgens. Ricki Lakes karaktär är glad som hon är, även fast hon är fet. Hon kan dansa och tycker det är kul. Filmen bär även på ett budskap om rasism. 1960-talet är alltid en era som oftast kopplas till brylcreemvaxade ungdomar med stålkam som gör "the twist" på dansgolvet till Chubby Checkers "Let's Twist Again". Så är det dock inte. Inte enbart. Det tidiga 1960-talet genomsyrades av rasism. Inte enbart tråkningar mot svarta, utan riktig rasism. I Hairspray tar de upp just detta ämnet. De tidiga 1960-talsmänniskornas fobi för de svarta och allt som hade med det att göra. Ibland blir det till en viss överdrift, men så är det ju också en satir. Då är det en av delarna, att det blir just överdrivet.

John Waters är en verkligt charmig man och när man ser på saken och bortser från hans meriter på filmsidan är han som vilken snäll farbror som helst. Just sidan att han gjort så extremt kontroversiella filmer, det är en sak för sig, men han har gjort denna fina och roliga film och det är det som är det viktiga.

Hairspray är som en "chick-flick" som även killar kan se på. Det är som en barnfilm som vuxna kan se på. Den har kvaliteter och är nyskapande på samma gång. Det är lättsmält, men det är även en av filmens fördelar. Det är en film man blir glad av. Nu, då nyinspelningen av denna film kommer upp på biograferna, med John Travolta i Divines roll (!) är det ju då närmast aktuellt att just du borde ta och i alla fall se en verkligt skön film som denna. Det här är en sådan där film du verkligen inte får missa. Varför får du inte missa den? Jo, för om du missar den missar du verkligen något.

···½