En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

Ludwig (1972)

Originaltitel: Ludwig
Italien/Färg/235 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Luchino Visconti, Enrico Medioli och Suso Cecchi d'Amico
Medverkande: Helmut Berger, Trevor Howard, Romy Schneider, Gert Fröbe, John Moulder-Brown, Helmut Griem m.fl.

DE ENVÄLDIGE KUNGARNA, kejsarna och tsarerna kommer alltid på gott och ont att förbli symboler. Symboler för dygdlighet, för ståtlighet, men egentligen allra främst för tyranni och förtryck. De är, tack vare deras historiska ursprung, perfekta för en filmskapare att använda som verktyg för att berätta en vinklad berättelse som också kan kallas "sann". Den mer sensibla konstnären – ta exempelvis bioaktuella The King’s Speech (2010), med manus av David Seindler – låter oftast hellre framföra en annan gemensam nämnare till dessa härskare. De är alla ofrivilligt placerade i en maktposition.

Det ovan nämnda är ingen särskilt intressant iakttagelse men har ändå varit en spännande tematik som har funnits i film länge nog. Den blir det än mer medryckande när man sätter tanken i relation till en annan, mer övergripande, tematik - nämligen den "existentialistiska problematiken": Varför blev jag "jag" och inte någon annan? Nåväl, nog är det lika osannolikt att man blir fattigjon Olof som att man blir Gustav II Adolf – men för en bok eller en film gör det faktum att personen ifråga är unikt rik och mäktig att tittaren lättare kan leva sig in i denna djupa, dunkla (och antagligen helt idiotiskt resultatlösa) frågeställning.

Luchino Visconti tar sats och efter de två inledande filmerna i hans Tysklands-trilogi (de två första delarna är De djävulska (1969) och Döden i Venedig (1971)) så är han redo för att göra en film om en - inte bara existentialistiskt utan även bokstavligt betraktat - vilsen monark. Ludwig handlar alltså om kung Ludwig II av Bayern och hans tid som regent 1864-1886. Hans värdelösa ekonomiska politik är här inte lika mycket i fokus som hans kulturella - och sexuella - intressen. För det tidigare var han en stor stötpelare till Richard Wagner och finansierade hans kompositioner; Trevor Howard som Wagner och framförallt huvudpersonens underbara dyrkan inför denne är en av filmens skojfriskaste och charmigaste inslag. För det senare var han homosexuell. Filmens rykte som queer är inte obefogat och att den själv homosexuella Visconti fick upp ögonen för denna Ludwig var nog en viktig grundsten för hans stora ambitioner.

Med tanke på filmens synnerligen långa speltid är det förstås en mycket omfattande betraktelse över kungens upptåg och snedsprång, även om man knappast ge den poäng för att nå fram till några briljanta slutsatser. Ändå återges valuta för varenda sekund som Ludwig tar från ens liv. Helmut Berger gör en oklanderlig insats som huvudpersonen och mot alla odds fäster man sig vid hans teatrala, irrationella och narraktiga utspel. Fokus hela filmen igenom ligger på honom vilket förvisso leder till att vissa biroller gör ett förvånansvärt obemärkt intryck. Gissningsvis är det inte alls så felaktigt prioriterat som det låter; Viscontis pekande finger vill att vi endast ska se Ludwig. En pekning som bör tas som ett värderande ställningstagande men som inte det heller fortlöper i briljanta slutsatser.

Syftet är ett högre mål än att framvisa Bergers karisma och med den tillåta sig säga bu eller bä. Det här är en film mer om det filmiska berättandet mer än en berättelse. Därmed fyller den på i regissörens redan tidigare präktiga cv av strukturerad realismfilm.

Den stora skillnaden är att Ludwig är full av utsvävningar, full av överspel, full av fulhet. Den är full av ett personligt glöd som tillåter reala fel i utbyte mot att få vara en anteckning från verklighetens fantasi. Den är full av lögner och av detta också full av en lust att berätta. Den motsätter sig allt vad upphovsmannens tidigare filmerna inneburit i form av stelbent aristokratiska skrönor där allting är fläckfritt och sanningsenligt, i vilka hans filmer några år tillbaka har utspelat sig.

Ludwig utspelar sig inte på samma vis i aristokratin; även om storyn, ytan, och därmed den fantastiska scenografin - som för övrigt lämnar eftertraktade utomhusscener allt för mycket till tittarens önskan - lätt får en att tro att den skildrar borgerlighet i avsevärt högre grad än de andra filmerna.

Men filmen utspelar sig inte ens i verkligheten! Istället utspelar den sig i utkanten av Viscontis egna "tekniska bubbla". En bubbla där alla en filmares visioner ryms. Med ögonen kisande snett åt sidan tittar vi in mot en historia - men faktum är att vi inte bryr oss om just denna. Här i utkanten råder fullständig anarki samtidigt som det är här de stora linjerna, de huvudsakliga idéerna och de grundläggande principerna, har sin rot. Dessa linjer är abstrakta och det där de ögonen riktas mot. Åtminstone mina.

Det är därför som Ludwig med rätta kallats Viscontis mest personliga film. Den utspelar sig mer än någon av hans andra filmer i hans eget huvud. Någonstans emellan verkligheten utanför konsten och konstens avbildande egenskap finns det undermedvetna hos en konstnär och just där utspelar den sig. Det är därmed också hans mest spännande film att följa. Åtminstone så fort man accepterat bubblans existens. Åtminstone om man har lyckats ta sig in. På så vis är Ludwig inte bara angemän; vilket den är åtminstone för en cineast. Den är också ett äventyr roligt nog att både vilja följa och därefter: fortsätta älska. 4/5

The Heartbreak Kid (2007)

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Billy Madison (1995)

Originaltitel: Billy Madison
USA/Färg/89 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Tim Herlihy och Adam Sandler
Medverkande: Adam Sandler, Darren McGavin, Bridgette Wilson, Bradley Whitford, Josh Mostel, Norm MacDonald m.fl.

MÅNGA KOMIKER kan man nog tycka är något överskattade. Även om man kan tycka att Will Ferrells hojtande kan vara jobbigt eller Rob Schneiders skuttande irriterande, så är nog den jag är allra mest tveksam över Adam Sandler. Vissa gånger har han kunnat leverera, flera gånger är det faktiskt kul, men i det hela undrar jag vad filmbolagen såg i den pressade falsksång eller skrik han sysslar med. Så kul är det inte. Efter att ha hört att hans äldre verk minsann verkligen visar hans bästa sidor, tog man en titt på Billy Madison och oj, det är fortfarande verkligen inte bra.

Billy Madison är ett rikemansbarn som leker bort hela sitt liv. När han plötsligt ställs inför faktumet att ta över hans fars hotell (något som hotas av den giriga Eric Gordon, som också vill åt hotellet) och får höra att han bara klarade grundskolan för att hans pappa mutade lärarna, så måste han intensivplugga genom hela grundskolan. Det är det enda krav hans pappa har för att han ska få hotellet. Detta blir givetvis en saga med endimensionella karaktärer, där Eric är Hell on Earth och alla är emot honom. Billy Madison är kanske den enda personen som inte är endimensionell, då man inte kan bestämma sig för om han är the good guy eller bara en odödlig böld i röven. Det blir väl nånstans mittemellan.

Dock nog om att klanka ner på denna film. Den har sina fördelar och Steve Buscemi gör en liten men rolig roll som ett tidigare mobboffer. Även Sandler måste ju få lite berömmelse för att han ändå lyckas hålla upp en film som denna. Den är tänkt för att underhålla och ge en lite varm känsla efteråt. Frågan är om målet kanske borde vara större hos en regissör. Tamra Davis gjorde Half Baked (1998) som jag gillade mer (även om den heller inte ska ses som ett mästerverk). Det beror nog på att den filmens huvudrollsinnehavare Dave Chappelle faller mig mer i smaken än Adam Sandler. För mig är Sandler faktiskt något överskattad och det förefaller inte särskilt otänkbart att någon annan skulle kunna göra hans roll lika bra, om inte bättre.

Billy Madison är ingen höjdarkomedi och egentligen är den en ganska onödig film i Sandlers repertoar. Där Sandler trots allt ändå har gjort filmer som fått en att skratta, känns det här till stor del mest bara som en belastning, trots en handfull skratt, tjejer och poolparty. 2/5

August Rush (2007)

Originaltitel: August Rush
USA/Färg/114 min

Regisserad av Kirsten Sheridan
Skriven av Nick Castle, James V. Hart och Paul Castro
Medverkande: Freddie Highmore, Keri Russell, Jonathan Rhys Meyers, Terrence Howard, Robin Williams, William Sadler m.fl.

JAG ÄR EN PERSON som ofta försöker hitta det bra i en film jag ser, oavsett hur dålig filmen är. Jag kan erkänna att Manos: The Hands of Fate (1966) hade sina komiska moment (även om det inte var meningen) och att flera dumma komedier ändå duger sena sommarkvällar med de man tycker om. Dock finns det en typ av film jag nästan aldrig står ut med: "djupa" filmer (som egentligen bara är en rörig sörja) av pretentiösa regissörer. När jag dock sätter på August Rush, så finner jag någon annan slags typ av film jag inte uppskattar. Innan jag börjar hacka på den här filmen alltför mycket, måste jag klargöra att August Rush utgör en slags hybrid av överdriven lycka, magi, ganska platta karaktärer och en verklighetsförankring som bara måste ses som ett långfinger åt alla som sliter dag ut och dag in för att komma lika långt som filmens August Rush gör på några månader, utan musikalisk erfarenhet.

August Rush är berättelsen om pojken Evan Taylor, som lever utan sina föräldrar på ett hem. Han har aldrig träffat sina föräldrar och det går inte en dag utan att han undrar vilka hans föräldrar är. Något som binder ihop hans önskan att få möta sina föräldrar är den musikalitet som döljer sig i lille Evan. Var han än går hör han toner och trots att han inte kan behärska ett instrument, hör han hur en kaskad av melodier blomstrar inom honom. En dag får han nog av hemmet och flyr därifrån; där börjar berättelsen, samtidigt som vi parallellt följer Evans föräldrar, som är ovetandes om hans existens. Handlingen är det inte alls fel på. Faktum är att handlingen faktiskt är verkligt gripande, även om August Rushs ganska överdrivna familjefilmförpackning gör att det stundtals kanske blir lite väl övertydligt, där exempelvis Evans mobbare framställs som verkligt endimensionella antagonister som bara lever för att vara onda och göra livet surt för Evan.

När Evan kommer till New York, bjuds han in av ett gäng musikaliska gatubarn att börja spela musik på gatan. De lever i ett ruckel under ledning av den härdade karlen Wizard (Williams). Han märker alla de andra barnens musikaliska talang, men det är tydligt att det är stor skillnad på Evan och de andra barnen. Evans toner finns bara i hans huvud och har inte tagit uttryck i någonting, till han hittar gitarren. På ett golv i huset finner han en gitarr på ett golv och ganska planlöst börjar han slå på gitarren; det hela slutar i ett inferno av toner som väcker hela huset, med den spelteknik som kommer göra Evan känd genom hela filmen. Wizard inser att pojken har talang, pojken får namnet August Rush och slår lite mer på guran ute på gatan och sen går det så fullkomligt utför och Evan når sådana fullkomligt orealistiska höjder ingen någonsin gjort, oavsett musikalisk förmåga. Vi har sett hur sagor om underbarn tagit form i liven hos Michael Jackson och Stevie Wonder och jag vet att ingen unge utan identifikationspapper kan börja på en av USA:s största musikskolor för att han är bra på gitarr, trots att han också är för ung. Det för bara en koppling till ett gitarrspel där väldigt komplexa former av tapping förekommer, trots att det är första gången han spelar. Det vore underbart om det vore så för visst finns inget annat ord för musik än magiskt, men överdriv inte. Publiken är inte idioter.

Bortser man från den orealistiska handlingen (vilket man faktiskt får ta och göra, det är inte på liv och död, så ta det med en nypa salt), så har filmen faktiskt väldigt bra musik. Jonathan Rhys Meyers gör också en fin roll i den plågade pappan Louis. Därefter gör Robin Williams (som vanligt) en bra prestation. Utöver det är det generellt sett bra skådespelare, även om jag kan ha lite problem med Freddie Highmore. Då kan jag inte motstå att koppla till den orealistiska handlingen igen och inser väl att materialet kanske inte är det bästa för att få det verka trovärdigt och gripande.

Överhuvudtaget är August Rush ingen film du ska ta på allra största allvar. Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen, eftersom jag till och med känner en kille som går på Juilliard School och vet att han minsann slitit för att komma dit. Det är inte gjort i en handvändning. Dock är det positiva med August Rush att den sätter igång tankarna hos aspiranter. Musiken är stundtals kanon, berättartekniken är felfri och det kopplat med fin romantik och jakten på ens saknade föräldrar, gör ändå August Rush till en ganska fin, om än orealistisk och ganska överdriven, film. August Rush sätter ju ändå verkligen igång drömmarna och det i sig är ju en väldigt fin gest. 1½/5

Den oskyldige (1976)

Originaltitel: L'innocente
Italien/Färg/125 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Gabriele D'Annunzio, Suso Cecchi d'Amico, Enrico Medioli och Luchino Visconti
Medverkande: Giancarlo Giannini, Laura Antonelli, Jennifer O'Neill, Rina Morelli, Massimo Girotti, Didier Haudepin m.fl.

RISKEN MED ATT vara perfektionistisk konstnär är inte, vilket många tror, att man får som vana att dra ut på tiden. Ska Terrence Mallick ta tjugo år på sig för att skriva klart ett manus så kan det vara värt det. Kvalitet går före kvantitet. Risken med att vara en perfektionistisk konstnär är istället att sådana med tiden riskerar att bli högmodiga, då de märker att deras gränslösa förmåga att göra alla rätt inte verkar ha några gränser. Att göra en så felfri film som möjligt blir ett ont begär.

Den skotska rockgruppen Mogwai har gjort en låt med den kryptiska titeln 2 Rights Make 1 Wrong, i dessa ord borde många stora konstnärer kunna finna stor lärdom. En perfektionistisk filmskapare (därmed konstnär) som lever efter mottot är Stanley Kubrick. Hans sista film, den underligt mångbottnade Eyes Wide Shut (1999), är ett lysande exempel på hur. För gör man för många rätt blir det lätt fel, i betydelsen att det blir tråkigt och därmed är det ibland att föredra en film som kontinuerligt gör fel.

Filmhistoriens mest betydande pedant, Luchino Visconti, vet ingenting om skönheten i ett misstag. Redan i hans allra tidigaste filmer märks det hur han tar avstånd från allting fult och klantigt. Hans berättelser kännetecknas av perfekt yta; perfekta miljöer, perfekta kläder och, givetvis perfekt form. Det är ändå inte ironiskt att han ändå uppfann den "smutsiga" filmgenren neorealism för det finns förstås också ondska i hans värld. Även om skillnaderna mellan gott och ont oftast svävar i ett diffust sken. Hans ambitioner att förnya filmen blev likt som för så många andra filmare allt mindre och mindre med tiden. I slutet av karriären var bara en len, perfekt och kal yta kvar.

Hans allra sista film, Den oskyldige, var kantad av den då 69-årige upphovsmannens ålderskrämpor, som snart efter filmens färdigställning skulle ta form av en dödande stroke. Filmen är en överväldigande jäsande degklump full av allting som är vackert. Precis som jag förhoppningsvis insinuerar är det så pass gott om rights så att dessa parvis tar skepnad av flertalet wrongs. Perfekt är tråkigt, och ingenting blir därav riktigt intressant eller gripbart. Det är förvisso delvis underhållande, men detta bara på ett skenbart vis. Allting som går in i huvudet passerar allt för snart obemärkt ut igen och det hände att jag hann glömma bort väsentliga karaktärer under scener där de inte förekom. En träighet som man bara vill ta i med ena handen. Eller med halva hjärtat.

Det hela är en filmatisering på en roman av Gabriele D’Annunzios full utav sådant Visconti finner väsentligt i människans natur. Naturligtvis handlar det om begäret och framförallt det köttsliga begäret. Men det handlar också om någonting som genomsyrat alla hans verk men först här blir riktigt påtagligt; nämligen kommunikationens dilemma och hur det är bristen på språklig fattning som ställer till det för människan.

Huvudpersonen är en andefattig aristokrat (Giannini) som drar in sig själv i en otrohetsaffär. I en talande scen säger han själv att han som ateist inte behöver lägga sig i moraliska angelägenheter samtidigt som han sliter av nattlinnet från hans hustru. Ett sådant uttalande hade med lätthet kunnat generera en rad spännande konflikter men i filmen är den bara ett av många exempel på enkelriktad kommunikation. Det är den språkliga förvirringen som filmens titel anspelar på. Det finns ingen riktig ondska, det finns bara onda handlingar och dessa är orsakade av kommunikationssvårigheter.

Gianninis karaktär är den värsta av syndare – men trots det är han oskyldig. Detta förklarar förstås också det ovan nämnda diffusa sken mellan ont och gott. Man kan inte placera ut moral. Just detta är såklart en beundransvärd insikt, men Viscontis är alldeles för övermodig för att inse att han helt missar att berätta poängen. Ingmar Bergman kan förklara samma poäng på en minut helt utan dialog, som Visconti inte ens kan säga under en över två timmar lång film. Han har lagt all energi på det ovidkommande - på att få filmen att inte sticka i ögonen. Det är förstås fel. Den oskyldige är en film som absolut borde ha stuckit i ögonen. 2/5

Whatever Works (2009)

Originaltitel: Whatever Works
Frankrike och USA/Färg/92 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Medverkande: Larry David, Adam Brooks, Lyle Kanouse, Michael McKean, Clifford Lee Dickson, Yolonda Ross m.fl.

NÄST INTILL ALLT AV WOODY ALLEN är bra och när man recenserar en film av honom, kan man nästan alltid räkna med att filmen får någorlunda högt betyg. Hans verkliga storhetstid var väl 1970-talet, men även nu på senare tid har han kommit med en hel del lysande filmer (Match Point (2005), Cassandra’s Dream (2001)).

Till skillnad från många av hans tidigare filmer, är Woody Allen ej med som skådespelare i Whatever Works. Huvudrollsinnehavaren har här istället fått bli Larry David (känd för succéer som Seinfeld och Simma lugnt, Larry!), som spelar en pessimistisk besserwisser, Boris, som briljerar med sitt höga intellekt genom att tycka illa om allt och alla. Med sina syrliga, cyniska kommentarer, underhåller han de vänner som kanske mest ser han som en gnällig farbror. Inte särskilt förvånande, så har Boris ingen fru och efter ett misslyckat förhållande tidigare har han inte varit särskilt pigg med att återskapa någon form utav romans.

En dag ligger en ung tjej, Melody, utanför hans port. Hon kommer från södern och ber om att få ett ställe att bo på. Boris är lika förvånad som oss: varför skulle hon vilja bo med en person hon inte alls känner, i en så stor stad som New York. Efter många om och men får hon till slut bo hemma hos Boris, som fullkomligt överöser henne med all form utav nihilistiska uttalanden, något som flickan absorberar som en tvättsvamp.

Woody Allen (som är känd för hans fäbless för unga tjejer) har här gjort en film som lätt kan avfärdas som en film som visar att det minsann inte är något fel med att en gammal farbror har ett förhållande med en ung, knappt 20 år gammal, flicka. Allen har dock, med Whatever Works, ej tänkt göra en film som varken behandlar eller glorifierar temat om ung och gammal som blir förälskade. Även om det är en viktig del i filmen, är filmens själva kärna karaktären Boris och den värld runt omkring honom. Såsom Boris själv menar med hög IQ, så ser han hela bilden, alla hans vänner, personer runt honom, allt. I samma manér som Boris snappar upp allt runtom honom (och säger nedlåtande saker om det), får även vi följa med i hans omvärld, hans vänner och bekantskap. Det blir alltså som en inblick hur världen ser ut för Boris, en typ man helst inte vill träffa.

Whatever Works är inte en av Allens bästa, men lite upplyftande kritik behöver denna film ändå. Allen är en gammal man som pumpar på utan minsta problem och håller sig aktiv hela tiden. Att hans filmer dessutom är bra visar ju bara vilken duktig regissör han är. Med Whatever Works ska ni inte räkna med en jättebra film, men den är full med den typ av judiska New York-humor vi alla kommit att älska Allens filmer för och även om Boris kommentarer kan verka nedlåtande och betungande, är det en desto roligare film om en karaktär som också behöver ses, i en film som varje Allen-beundrare definitivt ska se. 3/5

Eagle vs Shark (2007)

Originaltitel: Eagle vs Shark
Nya Zeeland/Färg/88 min

Regisserad av Taika Waititi
Skriven av Loren Horsley och Taika Waititi
Medverkande: Loren Horsley, Jemaine Clement, Joel Tobeck, Brian Sergent, Craig Hall, Rachel House m.fl.

PÅ ETT SÄTT KAN MAN SÄGA att detta är ytterligare en film i den drös av märkliga indiekomedier med pinsamma scener, foto som bygger på att man filmar karaktärerna rakt framifrån, konstiga T-shirts och sketch- eller stop-motion-aktiga försekvenser. Det finns givetvis en tjusning i detta; det är väl just därför det gått hem. Såväl Napoleon Dynamite (2004) som Little Miss Sunshine (2006) har helt eller delvis följt ovanstående recept, vilket tyvärr leder till att det som en gång var unikt och udda, blir allt mer kommersiellt och uttjatat. Eagle vs Shark (2007), med Flight of the Conchords-favoriten Jemaine Clement, handlar om Lily, som blir kär i en mysko, något socialt hämmad typ vid namn Jarrod, med förkärlek för videospel och att göra stearinljus. De två finner varandra och åker iväg till Jarrods hemstad, där den komplexa Jarrod ska slå ner en kille som mobbade han som barn. Under tiden de är där rivs gamla sår upp i familjen, i en blandning av maoriska rötter, smått udda scener och sovsäckar.

Denna typen av filmer tenderar att bli ganska tjatig, men jag ska avstå från att fortsätta jämföra den med den typ av filmer den kan förknippas med. Den bär nämligen på unika element också. Exempelvis har vi här en film som är från Nya Zeeland (och som inte är av Peter Jackson) och som tydligt färgas av nyzeeländsk kultur. Detta sätter givetvis ännu mer prägel på filmen, samtidigt som det faktiskt finns något intressant i denna Jarrod. Man kan lätt avfärda Jarrod som en egoistisk tönt, men istället för att göras till en nästan helt komisk figur (som Napoleon Dynamite), finns här faktiskt en ganska realistisk vibb av en verkligt svår människa. Det svåra i hans personlighet beror här på en anledning: att han jämt blivit avstött av sin pappa (eftersom pappan jämt tyckt att hans andra son varit bättre). När då den andra sonen tagit livet av sig, gör pappan inget annat än att gräma sig och rynka på näsan så fort Jarrod gör någonting. I jämförelse med nämnda Napoleon Dynamite (som man gärna jämför med när man snackar om denna film) får vi här faktiskt lite mer än en komedi.

Eagle vs Shark är en film med tanke, som dessutom bjuder på lite mer än bara samma, gamla recept på "unik komedi" vi sett de senaste åren. Vi känner fortfarande igen oss, men det finns även en hel del nytt, vilket gör att filmen faktiskt blir lite av en pärla. Att Nya Zeeland, liksom musslan, omsluter hela pärlan, gör att filmen bara blir desto mer unik och intressant. Se. 3/5

The Invention of Lying (2009)

Originaltitel: The Invention of Lying
USA/Färg/100 min

Regisserad av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Skriven av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Medverkande: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Louis C.K., Jeffrey Tambor, Fionnula Flanagan m.fl.

RICKY GERVAIS KOMMER ALLTID VARA ETT GENI för mig, efter The Office. Oavsett om han skulle göra blunders i privatlivet eller en halvbra komedi nu på senare tid, kommer han alltid att vara hjärnan bakom en av världens bästa TV-serier. Att han lyckades blanda sådan komik, med sådan verklighetsanknytning och helt enkelt göra det så oerhört bra, det är något som jag faktiskt sällan skådat.

The Invention of Lying (2009) är Gervais senaste grej, tillsammans med Matthew Robinson (ett helt okänt namn, det enda han gjort är denna film). De som hade förväntat sig en vanlig komedi kan glömma det direkt; The Invention of Lying är nämligen något helt annat. Filmen porträtterar en värld där alla är helt uppriktiga mot varandra. Ingen ljuger och folk är ofta ohövliga mot varandra, eftersom de aldrig ljuger och ej heller väljer att inte nämna vad de inte tycker om hos varandra. Mark Bellison (Gervais) lever ett tråkigt liv. En tjej han är intresserad i är inte intresserad i honom, han har nyss fått sparken och han lever ett tråkigt liv. Plötsligt, en dag, så upptäcker han något: lögnen. Han "uppfinner" konsten att ljuga, något som är helt främmande för alla andra. Genast börjar Mark ta sig fram i sin vardag och njuta mer av livet, genom att faktiskt vara den enda som vet hur man ljuger.

Genast märker man att detta inte är en vanlig film. Filmen har satiriska element och det märks att Gervais vision inte var att bara göra en komedi; han ville berätta något med den. Gervais, som själv är ateist, för här paralleller med (tror jag) religionens skapelse, i och med att han själv skapar en religion i filmen, mestadels för att trösta människor. Han refererar till det genetiska samspelet, valet av partner baserat på goda gener och diskrimineringen av "genetiskt sett dåligt utrustade" människor. Mark är kort, tjock och trubbnäst (något som flitigt nämns som en stor brist i en människa) och tjejen han är intresserad i, Anna (Garner), har goda gener, men vill hitta en man med lika bra gener som henne. Vad jag dock lägger märke till är att gener bara kopplas till yttre olikheter och ej till personlighet. Borde inte en person också vilja ha goda gener för sina barns personligheter, istället för att välja en förvisso snygg men fullkomligt otrevlig make, såsom Brad (Rob Lowe), som Anna börjar intressera sig i.

Det är svårt att riktigt veta vad Gervais vill ha sagt med den här filmen. Handlingen har verkligt intressanta delar, men den är utformad som en vanlig amerikansk komedi, vilket gör att man undrar om Gervais ändå hade så storslagna idéer med denna film eller om det mest skulle vara som en rolig twist att ha en allmänt annorlunda handling. Det är nämligen inte lätt att sätta sig in i en värld där man inte kan ljuga och vad då kontexten skulle vara med att vara den enda som kan ljuga. Vad ska det betyda? Kanske vill Gervais få oss att fundera, kanske finns det inget budskap och jag bara överanalyserar eller så finns det nån slags tanke i en annan ganska lättsam, udda komedi. Jag har svårt att sätta fingret på det. Filmen bjuder dock på en hel del roliga scener (såsom de med Louis C.K.), men om en film ska vara en satir, vill jag gärna veta att det är en satir. Just nu känns det som filmen gått halvvägs mot flera genrer och det gör det svårt att veta om det finns något att ta från filmen eller om det helt enkelt bara är till för att underhålla. The Invention of Lying är en intressant film, men i sitt utformande vet jag inte riktigt vart jag ska ställa mig. Jag förväntar mig verkligen inte att Gervais ska göra något som är bättre än The Office (det skulle nästan vara fysiskt omöjligt), men jag förväntar att det ska vara bra. Därför vet jag att Gervais ändå hade en väldigt god idé med filmen. Handlingen och tematiken är intressant, men med ett ganska tråkigt upplägg tror jag tyvärr filmen löper risk att förfalla och glömmas bort i DVD-hyllorna. Dock ska inte glömmas att Gervais fortfarande är Gervais, ett geni till komiker, och han här gjort ytterligare en film. Ett genis verk måste vara något. Om inte nödvändigtvis jättebra, så alltid något. 2½/5