Babel (2006)

Originaltitel: Babel
FRANKRIKE / USA / MEXICO / FÄRG / 143 min

Regisserad av Alejandro González Iñárritu
Skriven av Guillermo Arriaga och Alejandro González Iñárritu
Medverkande: Brad Pitt, Cate Blanchett, Mohamed Akhzam, Peter Wight, Harriet Walter, Trevor Martin m.fl.

DET HAR VARIT MYCKET babel om Babbel (2006). Nej, förlåt, jag menar; det har varit mycket babbel om Babel. Haha... ja, du... tråkigt skämt, jag vet. Men innebörden är densamma.

Det finns en hel del filmer som vi kommer som explosioner på biograferna då de är på toppen. Jag, seg som jag är, lyckas dock aldrig att se dessa filmer föränn de hunnit bli lite ute. Jag hoppas att så inte är fallet med den nya This is England (2007), men det är en annan sak. Nu har jag i alla fall lyckats se Babel, år 2006 kanske mest kritikerrosade film. Jag visste redan innan att det var värt titten, men kunde ju egentligen inte uttala mig då, för då hade jag bara läst handlingen och sett snuttar ur filmen.

FILMEN ANVÄNDER SIG, precis som Quentin Tarantinos Pulp Fiction (1994), av den icke-linjära berättartekniken och även att då berätta flertalet historier i än film. Faktum är att jag älskar Pulp Fiction, men jag är lite less på att så fort en ny film kommer som använder samma sätt att använda berättartekniken på, så ska den alltid jämföras med Pulp Fiction. Pulp Fiction är, ja, en väldigt, väldigt bra film, men andra måste ha lov till den icke-linjära flertalshistorian utan att bli jämförd. Nu var ju Pulp Fiction, likt en atombomb, rena explosionen. När den kom blev framgången så omfattande att man inte vet vad. Nu är det ändå dags för vissa kritiker att inse att Pulp Fiction är en film och Babel en annan. De är uppbyggda på nästan samma sätt, men de är allvarligt talat väldigt olika.

Filmen bär på fyra berättelser som på något sätt hänger ihop; en döv, japansk flicka som vill känna ömhet, två grabbar som nyss fått grepp om pappans nyinförskaffade vapen i Marocko, en mexicansk kvinna som tar hand om två amerikanska barn och samtidigt vill närvara på ett bröllop samt ett par som i sin semester får den kvinnliga parten skjuten i nacken på en bussfärd av oklara anledningar.

I BABEL sitter nästan allt. Den är över två timmar lång, men den känns som småpotatis. Allt skådespel sitter, jag lovar, allt. Handlingen (eller handlingarna) är även de väldigt uppriktiga och autentiska och speglar sidor av människans natur i de mest svåra tillfällena. Att Brad Pitt faktiskt vågar släppa "Hollywood-perfekt"-ansiktet och för en gångs skull ser rätt sliten ut, är en bra sak i sig. Blanchett gör även hon en väldigt bra rolltolkning, samt de två barnen Yussef och Ahmed (Boubker Ait El Caid och Said Tarchani) och även den japanska flickan Chieko (Rinko Kikuchi). En annan sak som är bra är att bilden av människor från den tredje världen inte är någon slags stereotyp; "jag skriker hela tiden och skjuter alla som säger emot mig" utan faktiskt ägnar en hel del tid åt att motbevisa denna enfaldiga "bild" vi får över oss i flera amerikanska filmer. Och en stor del i det här ligger nog i att regissören (jag orkar inte skriva hans namn en gång till) faktiskt inte är amerikan.

Babel kan säkert bli rena trasslet för vissa, men denna film är en film som har en tanke. Som titeln menar så är det en film om att komma i de svåraste perioderna och inte ha någon som helst möjlighet att kommunicera. Nu, även i denna nutid, kvarstår dessa problem. Krockar mellan kulturer och det totala frånvarandet av kommunikationen fanns där för 500 år sedan och finns fortfarande kvar här, fast vi lever i ett glamoröst 2000-talsliv. Fast i Sverige. Tänk dig hur det är på andra sidan jorden. När vi ser scener som när Brad Pitt gråter vid telefonen eller en känslomässig scen med Chieko och en polis, så faller alla bitar på plats, inte bara i filmen utan i våra liv. Världen är ganska liten, trots allt. Det är bara vi som gör den större.

····½