Tillsammans (2000)

Originaltitel: Tillsammans
DANMARK, SVERIGE OCH ITALIEN/FÄRG/106 min

Regisserad av Lukas Moodysson
Skriven av Lukas Moodysson (skribent)
Medverkande: Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Emma Samuelsson, Sam Kessel, Gustaf Hammarsten, Anja Lundkvist m.fl.

VISST ÄR DET NÅGOT BEKANT i 1970-talets stil och atmosfär? Jag själv, en grabb från 1990-talet, borde inte ha en blekaste aning om hur 1970-talets Sverige såg ut, men i kombination med den musik jag lyssnar på, farmor och farfars gamla täcken, möbler och annat bråte från tiden och min egen fascination av epokens alla sidor gör att jag kan känna igen mig så oerhört i en film som denna. Inte för att jag bor i kollektiv, som filmens karaktärer. Ej heller för jag är så överdrivet politiskt engagerad. Det är något annat jag inte kan sätta fingret på. Nåväl, nog om det.

Moodyssons filmer är ett av den svenska filmens bästa regissörer. Ingmar Bergman i all ära, men alla Moodyssons filmer, som jag sett, har alltid prickat rätt. Fucking Åmål (1998), en ångestladdad film som osar svenskt 1990-tal så det är för mycket, Lilja 4-ever (2002), en av de mest brutala och skitigaste filmerna jag sett (med det sagt även en av de bästa) och, nja, vi skippar Mammut (2009). De två ovanstående filmerna har dock varit rätt igenom lysande. Tillsammans dök upp mellan första och tredje filmen och visade sig, även den, vara en av Moodyssons bättre alster.

Moodysson återkommer till ganska depressiva teman. Fucking Åmål behandlade tonårsångest och Lilja 4-evers tunga delar ska vi inte ens tala om. I Tillsammans belyser Moodysson glädjen av just gemenskap, men även sorgen av bristen på dito. Moodysson har slängt in en massa udda, radikala "Castro-kramare" (för att referera till Carl Bildts omsusade tal) i ett hus, där debatter om kommunism, kapitalism och tillhörande ämnen diskuteras friskt. En stor del av 1970-talet i Sverige handlade om just politiken, som togs sig mer eller mindre överdrivna former. Detta är då egentligen inte en lämplig miljö för en stillsam familj, men när Eva separerar med sin make på grund av hans alkoholism, väljer hon att, med barnen, flytta in hos bror Göran i kollektivet.

I Tillsammans har Moodysson samlat flertalet karaktärer som alla skiljer sig från på något sätt. Moodyssons egentliga brist på handling gör att skådespelarna får lite mer svängrum att spela ut sina karaktärer, ett skådespel som till stor del är lysande. Gustaf Hammarsten och Shanti Roney är två skådespelare vars skådespel jag gillade skarpt, men i filmen finns även ytterligare talanger.

I helhet, då? Ja, Moodyssons film är en mysig och smått underbar film. En tunn handling vägs upp av bra skådespel, intriger och duktig regi, tillsammans med den typ av budskap som ofta förefaller självklart, men som vi behöver påminna oss själva om ibland. Vänskap, sex, politik, Gärdestad-musik (ett stort plus för mig!), 1970-tal, gröt och överhängande revolt i medelklassens Sverige för 40 år sedan är lika underbart som chockerande. Bakom all galenskap och nakenhet finns dock en grundtanke, som hållt i sig än idag efter alla dessa år människan vandrat på Jorden: det behövs två för att dansa tango. 3½/5