Elefantmannen

Originaltitel: The Elephant Man
USA/STORBRITTANIEN 1980

Regisserad av David Lynch
Skriven av Sir Frederick Treves, Ashley Montagu, Christopher DeVore, Eric Bergren och David Lynch
Skådespelare: Anthony Hopkins, John Hurt, Anne Bancroft, John Gielgud, Wendy Hiller m.fl.

För att kortfattat berätta vad den här filmen handlar om (jag vill inte säga för mycket från den) så kan jag berätta att filmen är baserad på den verkliga historien om en av världens kanske mest deformerade människor. Han heter Joseph Merrick (nej, inte John som filmen så väl säger) och kom att kallas "Elefantmannen" under den tiden han levde.

Mel Brooks, namnet som kanske mest förknippas med Det Våras För-filmerna, hade länge velat filmatisera Joseph Merricks liv men hade aldrig hittat rätt man för jobbet. En dag stack Brooks då iväg för att se en obskyr sak nämnd Eraserhead, om en man som upplever kriserna och neurositeten med att skaffa barn på ett ytterst mardrömslikt sätt, med ständiga absurditeter genomsyrandes i hela filmen. Då Eraserhead kom biograferna, så kom filmen att bli en så kallat "midnight movie" och fick dyngsur kritik. Men nu, flera år senare, är den prisad från topp till tå som en modern avant-garde som flera gånger jämförts med andra mästerverk inom genren, såsom Metropolis och Doktor Caligaris Kabinett. Just den här filmen var svaret på den frågan han haft så länge. Nu kunde filmen om "Elefantmannen" få sitt fäste.

Trots sanningen, där nästan alla de bra historierna kommer från, verkligheten själv, denna obehagliga berättelse om en man, vars moder blev påtrampad av en argsen elefant under tiden han var ett foster (denna sekvens berättas mardrömslikt i filmen på olika håll) är så skrämmande och tragisk som den är, så kunde denna film totalt slarvas bort i en intetsägande Hallmark-film om den hade hamnat i fel händer.

Det stilrika svart-vita fotot ger en oerhört bra atmosfär till Londons mörkre delar. David Lynch gör aldrig bort sig och drar inte ett strå fel när det gäller hans träffsäkra regi. Någonting vi absolut inte får glömma är däremot Sir Anthony Hopkins och John Hurt. Båda två gör oerhört fängslande prestationer men under filmen drar ändå John Hurt det vassare strået och ger en prestation till oss som man bara kan tacka och buga för. Jag tror inte att någon skulle kunna porträttera Joseph "Elefantmannen" så bra som han gjorde det, 1980. Han ger en bild av en känslighet och en egentligen ytterst kultiverad och respektvärd man och på ett alldeles diamantklart sätt. De två, tillsammans med en handfull andra talangfulla skådespelare, gör denna film, skådespelarmässigt sätt, oerhört starkt.

Make-up är dock inte att förglömma. I den här filmen får de Hurts mask att likna nästan på pricken ansiktet av Joseph Merricks riktiga ansikte och gör det faktiskt på ett bra sätt utan att få det se alltför plastigt eller B ut.

För er som sett David Lynchs tidigare Eraserhead så vill jag lova att ni kommer finna flera stilar och grepp använda i denna. Man märker klart och tydligt, under vissa skeenden i filmen, att det är samma man bakom den neurotiska, krullhåriga mannen i industrisamhället i filmen Eraserhead.

Filmen väcker en tanke på hur löjligt viktig ett utseende kan vara nu för tiden. Nu kanske jag tar upp det värsta exemplet, men visst stämmer det.

När jag ser hela filmen i helhet, från början till slut, så kommer jag inte direkt på något så tragiskt, grymt och obehagligt i filmväg, som träffade precis där det aldrig träffats förut. När allt faller på plats, Hurt, Hopkins, Lynch, Brooks (tack för att du ville göra denna film) och en rad andra minnesvärda namn, så blir slutresultatet alldeles fantastiskt och tänkvärt. Det blir en film som håller dig i tankarna båda under och efter filmen. Det är trots allt så en film ska vara.

Vila i frid, Joseph Carey Merrick och Frederick Treves, mannen som drog ut Joseph ur den ställningen han hamnat i och gav honom flera, flera bra dagar av lycka.

·····