Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Lupin the Third: The Castle of Cagliostro (1979)

Originaltitel: Rupan sansei: Kariosutoro no shiro
JAPAN / FÄRG / 110 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Maurice Leblanc (karaktärer), Hayao Miyazaki (skribent), Monkey Punch (serier av grafiska romaner) och Tadashi Yamazaki (skribent)
Medverkande: Yasuo Yamada, Eiko Masuyama, Kiyoshi Kobayashi, Makio Inoue, Gorô Naya, Sumi Shimamoto m.fl.

SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ HAYAO MIYAZAKI, så tänker iallafall jag på enorm fantasi. Vilken film det än är av Hayao, så ser den ut att spira av just fantasi. Givetvis är inte alla intresserade av varken tecknat eller utsvävande fantasier och vill hellre ha en mer jordnära typ av film, men hursomhelst är det svårt att inte på något sätt bli fångad av Hayaos vackra och närmast mästerliga sätt att berätta en historia. Även om själva grundbudskapet och handlingen ter sig ganska enkel, så bäddar Hayao in en massa konstiga, udda och häpnadsväckande varelser och platser som lätt skulle kunna klassas som konst och inte som vanlig animerad film.

Detta är andra filmen jag sett av Miyazaki. Jag har sett delar ur såväl Det levande slottet (2004) som Kikis expressbud (1989), men innan jag såg denna var den enda erfarenhet jag haft av Hayao Spirited Away (2001), en i sig mästerlig film, kanske något överrankad på denna hemsida. Hursomhelst var Spirited Away en oerhört färgstark och fängslande upplevelse. När jag då fick tipset att börja gotta mig mer i Hayaos verk av allas våran Straydog, så var det ganska givet: intrycket hittills var ju trots allt inget annat än kanon.

Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979), eller The Castle of Cagliostro som den annars brukar kallas, handlar om skurken Arsène Lupin III, en tidigare känd karaktär i japanska serier. Lupin har nyss rånat kasinot i Monte Carlo, Monaco, bara för att efteråt upptäcka att sedlarna var förfalskade. Lupin minns då han råkat illa ut efter att försökt ha hittat de som förfalskar sedlarna, men känner att det är dags att börja leta upp dem igen, något som leder dem till prinsdömet i Cagliostro.

På vägen dit stöter de på en kvinna som blir jagad av ett par dårar och Hayao bjussar på en sanslös biljakt, innan de slutligen skakat av sig jagarna. Kvinnan blir dock tillfångatagen och det visar sig att hon är Clarisse, prinsessa av Cagliostro, som snart ska tvingas gifta sig med en fjant som bara vill åt hennes ring så han kan få ta över den antika skatt som Cagliostro ruvar på.

Även om handlingen i sig är spännande bara den, är det karaktärerna, miljöerna och framför allt animationerna som gör filmen. Saker som vore fullt omöjligt på riktigt att spela in, ens med en proffsig stuntman, är enbart en dans på rosor i denna film. Miyazaki bjuder in oss i miljöer som bara gör filmen mer och mer intressant och gör tittaren intresserad av att se mer, på riktigt.

Det negativa med filmen är inte överflödigt, då detta i helhet är en bra film. Hursomhelst är det inte Hayaos verk till fullo. Karaktärerna är inte av Hayao och hela konceptet bygger på något som egentligen är förbestämt. Därför får Hayao väldigt många tyglar och får inte chansen att släppa lös till fullo. Därför är det långt ifrån en Spirited Away, exempelvis. Hursomhelst är det här Hayaos första långfilm och att det finns tecken på ofantlig talang vi kommer se mer av, det syns tydligt.

Hayao Miyazaki var kanske inte så stor när just denna filmen kom och, trots att filmen är bra, kanske den inte stack ut lika mycket som hans senare filmer gjorde. Hursomhelst är det här som Hayao börjar gro sitt träd och utveckla det som idag kan klassas lika omtumlande och spännande som det nog med all säkerhet var när Walt Disney visade världens första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937). Som film är det här en fartfylld och härlig rulle som absolut ska ses, om inte för spänningen, så för de vackra bilderna. 3/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.

Spirited Away

Originaltitel: Sen to Chihiro no kamikakushi
JAPAN / 2001 / 125 min / FÄRG

Regisserad av Hayao Miyazaki och Kirk Wise (Co-regissör) (Engelska versionen) Skriven av Hayao Miyasaki, Cindy Davis Hewitt (basering: Engelska versionen), Donald H Hewitt (basering: Engelska versionen), Linda Hoaglund (basering: Engelska versionen) och Jim Hubbert (basering: Engelska versionen).
Skådespelare: Rumi Hîragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Takashi Naitô, Yasuko Sawagushi m.fl.

Det fanns en tid då man sade att Walt Disney, med sina tecknade långfilmer, faktiskt ägde världen då det kom till animation. Allt som förknippades med bra animation var väldigt ofta förknippat med Walt Disney. Nu har man (tyvärr, måste man säga) dock läst om att det går allt sämre för The Walt Disney Company. Teckningarna är mer artificiella och det känns inte alls lika levande som den gången vi såg de sju dvärgarna gråta inför den liggande Snövit. Vi ser uppföljare, dåliga härmningar och ointressanta datoranimeringar. Visst, det är beundransvärt vad man kan åstadkomma med dator, men det var ändå pennan och pappret som inspirerade mig allra mest.

Medan det verkar gå allt sämre för Disneys en gång så episka företag, så hålls maskineriet igång på ett annat ställe, på andra sidan jordklotet, i Japan. Jag kommer så väl ihåg, lika väl som jag kommer ihåg då jag såg Walt Disneys klassiker, gången då jag hyrde Spirited Away, något som skulle vara något helt annat i tecknad väg.

Filmen handlar om Chihiro, en liten flicka som ska flytta till ett annat ställe, ifrån sin vanliga skola och sitt vanliga hem. Av en händelse, då pappan (just den typen som aldrig tror han har fel) hittat en "genväg", så hittar de en stor mystisk tunnel. De går genom tunneln för att kolla vad som finns på andra sidan och upptäcker senare att där finns en liten, öde stad. Föräldrarna hittar en liten restaurang med riktiga skrovmål på bänken (maträtterna ser skumma ut, men onekligen gott... På någon vänster) och utan att lyssna på Chihiro, som genast vill tillbaka till bilen. Sakta men säkert börjar staden förvandlas, konstiga gestalter tonar fram och vädret blir mulet. Helt plötsligt chockeras Chihiro av en riktigt vidrig händelse (som hennes föräldrar utsätts för) och tvingas stanna kvar då hon möter en pojke som verkar vara den enda med vett i skallen av de gestalter som dyker upp.

Att den fått rankningen PG i USA förvånar mig litegrann, faktiskt. Den innehåller en äcklig "spyscen" och andra väldigt konstiga upplevelser som kanske inte är det ett litet barn vill se under sängen. Ändå går det aldrig över till riktig osmaklighet och blir sådär underbart, underbart mystisk. Mer går absolut inte att säga. Spirited Away har gett mig den absolut starkaste känslan någonsin, då innebörden med filmen är att visa en helt ny värld. Man fascineras av invånarna, man beundrar sederna och vardagen i ett gigantiskt badhus där filmen utspelar sig.

Att inte ha sett Spirited Away är som att ha missat ett av de bästa, mest levande verken inom den tecknade filmen. Den här filmen bevisar gång på gång att pennan och pappret aldrig kommer besegras över datorn.

·····