Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

Eagle vs Shark (2007)

Originaltitel: Eagle vs Shark
Nya Zeeland/Färg/88 min

Regisserad av Taika Waititi
Skriven av Loren Horsley och Taika Waititi
Medverkande: Loren Horsley, Jemaine Clement, Joel Tobeck, Brian Sergent, Craig Hall, Rachel House m.fl.

PÅ ETT SÄTT KAN MAN SÄGA att detta är ytterligare en film i den drös av märkliga indiekomedier med pinsamma scener, foto som bygger på att man filmar karaktärerna rakt framifrån, konstiga T-shirts och sketch- eller stop-motion-aktiga försekvenser. Det finns givetvis en tjusning i detta; det är väl just därför det gått hem. Såväl Napoleon Dynamite (2004) som Little Miss Sunshine (2006) har helt eller delvis följt ovanstående recept, vilket tyvärr leder till att det som en gång var unikt och udda, blir allt mer kommersiellt och uttjatat. Eagle vs Shark (2007), med Flight of the Conchords-favoriten Jemaine Clement, handlar om Lily, som blir kär i en mysko, något socialt hämmad typ vid namn Jarrod, med förkärlek för videospel och att göra stearinljus. De två finner varandra och åker iväg till Jarrods hemstad, där den komplexa Jarrod ska slå ner en kille som mobbade han som barn. Under tiden de är där rivs gamla sår upp i familjen, i en blandning av maoriska rötter, smått udda scener och sovsäckar.

Denna typen av filmer tenderar att bli ganska tjatig, men jag ska avstå från att fortsätta jämföra den med den typ av filmer den kan förknippas med. Den bär nämligen på unika element också. Exempelvis har vi här en film som är från Nya Zeeland (och som inte är av Peter Jackson) och som tydligt färgas av nyzeeländsk kultur. Detta sätter givetvis ännu mer prägel på filmen, samtidigt som det faktiskt finns något intressant i denna Jarrod. Man kan lätt avfärda Jarrod som en egoistisk tönt, men istället för att göras till en nästan helt komisk figur (som Napoleon Dynamite), finns här faktiskt en ganska realistisk vibb av en verkligt svår människa. Det svåra i hans personlighet beror här på en anledning: att han jämt blivit avstött av sin pappa (eftersom pappan jämt tyckt att hans andra son varit bättre). När då den andra sonen tagit livet av sig, gör pappan inget annat än att gräma sig och rynka på näsan så fort Jarrod gör någonting. I jämförelse med nämnda Napoleon Dynamite (som man gärna jämför med när man snackar om denna film) får vi här faktiskt lite mer än en komedi.

Eagle vs Shark är en film med tanke, som dessutom bjuder på lite mer än bara samma, gamla recept på "unik komedi" vi sett de senaste åren. Vi känner fortfarande igen oss, men det finns även en hel del nytt, vilket gör att filmen faktiskt blir lite av en pärla. Att Nya Zeeland, liksom musslan, omsluter hela pärlan, gör att filmen bara blir desto mer unik och intressant. Se. 3/5

Bad Taste (1987)

Originaltitel: Bad Taste
NYA ZEELAND / FÄRG / 91 min

Regisserad av Peter Jackson
Skriven av Peter Jackson, Tony Hiles och Ken Hammon
Skådespelare: Terry Potter, Pete O'Herne, Craig Smith, Mike Minett, Peter Jackson, Doug Wren m.fl.

ALLA STORA KÄNDISAR var inte stora då de föddes. Förutom om de är barn från kung och drottning, vill säga. Victoria Beckham var en gång i tiden en helt okänd människa som vandrade runt på Storbritannien, Ridley Scott var långt bak i tiden en liten grabb som lekte med leksaker och Steven Spielberg var även han en okänd, liten spellevink sina tidigare år innan sitt genombrott. Peter Jackson, numera lite mindre omdiskuterad än innan, med succéerna King Kong (2005) för att inte tala om Sagan om ringen-trilogin, var en man som jobbade på dagstidningen. Han var inte utbildad inom film, men hade alltid haft ett stort öga för att göra film. Under sina tidiga år sysslade han med stop-motion-effekter av olika slag och spelade under sin ungdom bland annat in kortfilmen The Dwarf Patrol (1971), då 10 år gammal. När han blev 26 år, efter flera erfarenheter av amatörfilm, framför allt på specialeffektsfronten, så bestämde han sig för att återigen spela in en kortfilm med sina polare nämnd Roast of the Day. Filmen skulle handla om en man som åker till den lilla kusthålan Kaihoro, för att samla in pengar till något ändamål av något slag. Han upplever Kaihoro som ett ödelagd ställe, men samlar in så mycket pengar han lyckas samla in pengarna och åker därifrån. På vägen tillbaka till bilen stöter han på Robert, en galning med bajonett. Han springer och hoppar in i bilen och kör iväg till en stor villa, stannar för att ringa kommunmyndigheten men huset är totalt ockuperat av kannibaler som är relaterade till galningen som mannen mött tidigare. De slår honom i slagen, kokar honom och äter honom. Slut. Efter ett stort misslyckande med skräckfilmen The Curse of the Grave Walker (1981), som aldrig färdigställdes, var Peter Jackson mer än någonsin sugen på att göra en långfilm. Under tiden han spelade in Roast of the Day klarnade en liten idé upp i hans huvud. Varför inte röra i lite aliens, våld och maskingevär i filmen och försöka krama ut det till en långfilm? Sagt och gjort. Roast of the Day skrotades, men filmmaterialet bevarades och användes i lågbudgetsplatterfilmen Bad Taste (1987), som kunde ha hetat Gill's Big Day som Peter Jackson hellre ville, om det inte vore för att alla andra i teamet tyckte namnet stank.

BAD TASTE handlar om ett gäng rymdvarelser med stora, deformerade potatisskallar (som i början av filmen har gjort sig själva till människor via en slags kur) som slaktar en hel by i syfte att använda köttet till en stor intergalaktisk matkedja i rymden. Med Lord Crumb i spetsen, har skitstövlarna finhackade människor i lådor, färdiga att transporteras till rymden. Det är dock (mycket) lättare sagt än gjort, för rymdisarna har inte räknat med Astro-Investigation and Defense Service (klura ut vad förkortningen blir) som är dem hack i häl. Rymdkräken ska dö, en gång för alla! Oscar®-belöningen är, som ni kanske vet, inte närvarande, men det är inte det som är grejen. I och med att Jackson såg Evil Dead (1984) fick Peter idén att krydda filmens bisarra ton och svarta humor, med sprutstänkande blodeffekter, med hjälp av diverse fejkblod och fårinälvor. Jag ska inte förklara några av de äckligaste scenerna i filmen, dels för er skull men även för min, men jag kan ju säga att jag aldrig sett så mycket blod sprutas på Nya Zeelands hedar någonsin.

Pete O'Herne gör faktiskt en rätt charmig rollprestation som Barry, en av medlemmarna i A.I.D.S. som inleder filmens blodiga struktur bara några minuter in i filmen. Mike Minett är även han rätt tuff som ledaren för A.I.D.S. men jag skulle nog vilja säga att Terry Potter är en av de roligaste, tillsammans med O'Herne, i sådana fall. Potter spelar en slags Rambo-wannabe som älskar hårdrock och bazookas. Craig Smith spelar Giles, mannen som ska samla in pengar och som i efterhand mest råkar ut för rymdvarelsernas hunger och våld. Han gör även han en bra rollprestation, alltjämt med att det här är en B-film i högsta grad. Peter Jackson är möjligen den sämsta av allihop, mestadels för att han spelar dumma och överdrivna karaktärer, även om de roller han spelar är mest älskvärda. Han spelar Derek, en dum nörd som blir helt besatt av att jaga rymdisar och Robert, en obönhörligt efterbliven rymdvarelse som just är galningen med bajonett som Giles stöter på. Han som, utan tvekan, utmärker sig bäst av alla galna karaktärer i filmen är Doug Wren, som Lord Crumb själv. Nog för att han har rätt utseende, hans röst är perfekt för detta rymdäcklo och som till sist gör finalen i filmen till en riktig höjdare för splatterentusiaster.

EGENTLIGEN är det här en film som inte skulle klara sig så långt om den inte var lågbudget, komediblandad skräck och för att Peter Jackson gjort den. Nu, på senare år, har allt fler uppmärksammat denna kultfilm eftersom mannen bakom Sagan om ringen-trilogin är bakom den här. Svenska folket köpte extremt många exemplar av Jacksons Bad Taste, tillsammans med Braindead och Meet the Feebles. Stort tack går till SEO som var en av de som lyckades få hit Jacksons tidigare rullar till Sverige. Hur som helst skulle den inte gå in i mitt hjärta om det inte vore för dess speciella stil. Det är våld, men det finns humor. En film med enbart våld och "no humor" blir faktiskt väldigt trist och ni kan ana hur många kritikerrosade våldsfilmer det finns som har humor i sig. Det är betydligt fler än de som inte har någon humor i sig alls. Sedan kan man ju inget annat än älska rymdvarelsernas udda yttre. Att maskerna var bakade i mamma Jacksons ugn och att Peter Jackson lyckades göra en scen där hans karaktär Derek brottas mot hans andra karaktär Robert, visar bara vilken estetik som ligger bakom denna B-film. Om man lägger märke till alla små detaljer; kameraåkningar, actionsekvenser och inte minst specialeffekter (som alla var hemmagjorda av pionjären Jackson själv) så upptäcker man att det här faktiskt är mannen bakom dessa succéer vi ser idag. I och med Bad Taste fick jag så enormt mycket inspiration, inte minst för hans effekter men för hans lekfullhet. Good Taste Made Bad Taste (1988), dokumentären bakom filmen är väldigt intressant för en regiaspirant som mig, men det som blir, resultatet, det är en riktigt bra bedrift. Det som tog 4 år att göra blev en riktig kultfilm.

Nog för att hans kassakor idag är klassade som mästerverk, men det viktigt att värna om dessa lågbudgetfilmer han gjorde innan han var mannen bakom Sagan om ringen-trilogin eller King Kong. År 1987 var han mannen bakom Bad Taste och det är ett epitet att vara stolt över. Nog för att det är en B-film allt, men det är en riktigt bra en.

····