En profet (2009)

Originaltitel: Un prophète
FRANKRIKE / FÄRG / 155 min

Regisserad av Jacques Audiard
Skriven av Jacques Audiard, Thomas Bidegain, Abdel Raouf Dafri och Nicolas Peufaillit
Medverkande: Tahar Rahim, Niels Arestrup, Adel Bencherif, Hichem Yacoubi, Reda Kateb, Jean-Philippe Ricci m.fl.

DÅ BROMSAS ögonblicket in. För att vara en pistolavfyrning ifrån döden lyfter Malik El Djebena (Tahar Rahim) blicken och det intensivaste och mest storslagna ögonblicket i En profet (2008) äger rum. Precis som den minnesvärda grodsekvensen i Magnolia försvinner för en kort stund den verklighet som dittills haft en så självfallen roll och en magi tar vidd. Den viktigaste stunden i karaktärernas liv sker... Bara sker. Sedan är stunden förbi; men även om det inte talas om det mirakel som inträffat så kommer ingenting, någonsin, att vara detsamma igen - inte för de karaktärer som fått uppleva detta mirakel. När det väl skedde, då frågar jag mig: Är En profet en religiös film? Vad är ett mirakel? Kan mirakel ske? Och profeter... Finns de?

Den över världen kritikerrosade filmen är förvånansvärt saklig. Den handlar om Malik, 19 år gammal och fast på ett fängelse i Paris för sex år. Har man dessutom arabiskt ursprung, är föräldralös och analfabet, så väntar förstås en tuff tid. Nästan omedelbart blir han påtvingad att mörda en annan fånge för att sedan "hamna under beskydd" av gangstern César Luciani (Niels Arestrup). Sedan rullar det på och Malik förflyttar sig högre upp i fängelsehierarkin. Med vissa undantag är det därutöver inte mycket att säga. Regissören Jacques Audiard (Mitt hjärtas förlorade slag (2006)) låter oss genom några få fingervisningar att känna sympatier för sin huvudkaraktär, men inte mer än så. Med andra ord: inga djupgående karaktärsstudier, ingen påtaglig ångest och inga inre konflikter - åtminstone är ingenting dylikt särskilt påtagande. Vad som känns och tänks får vi själva avgöra genom att beskåda vilka handlingar som görs. Det har förstås sina poänger att göra film på sådant viss, men samtidigt så vinns ju också mycket kraft i just de där riktigt emotionella ögonblicken. Med det i baktanke ska det väl ändå sägas att det är imponerande hur man lyckas att inte bara göra Malik till filmens hjälte, utan t.o.m. lyckas få honom att te sig som en profet - en frälsare.

För att skapa En profet lär det ha setts en hel del fängelse- och gangster-film; t.ex. Midnight Express (1978) och Gudfadern-trilogin. Det märks att den tagit mycket intryck för rent konceptuellt är det här ingenting ovanligt för sin genre. Inte heller formmässigt är den särskilt förnyande. Trots det är det inte svårt att se varför den charmade till sig juryns pris i Cannes förra året. För det här är enastående välgjort; framförallt har den en genomarbetad dramaturgi som får dess två och en halv timmar i speltid att kännas på sin plats. Bara det faktum att den har en sådan drivkraft gör En profet genast till en minnesvärd upplevelse. Att sedan arbetet på andra fronter - inte minst skådespelarna som överlag spelar trovärdigt - gör det ju inte precis sämre. Det som kommer göra att den här filmen kommer nå ut är dock bildspråket, och detta är också varför den här filmen så småningom kommer älskas och av massorna klassas som en av 00-talets stora klassiker. Det finns nämligen delvis någonting väldigt autentiskt i bildspråket, men framförallt ett mer anglosaxisk sätt att berätta på än jag är van vid att se i fransk film. Därav skulle man ju alltid kunna hoppas att En profet kan komma att gå hem i Amerika och kanske därmed få ett större europeiskt inflytande där. Den blev ju också nominerad för Oscar i bästa film, men den gick till argentinska El secreto de sus ojos (2009). 3½/5