Inglourious Basterds (2009)

Originaltitel: Inglourious Basterds
TYSKLAND OCH USA / FÄRG / 153 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino (skriven av)
Medverkande: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger m.fl.

OCH SÅ KOMMER FILMEN som man, nästan förbestämt, inte får fördöma eller tycka är dålig. Det är nämligen så, att det ofta blir så, att man inte ska kritisera något Tarantino gör, eftersom det är tufft, käckt och underbart. Det är nästan lite som att svära i en kyrka, som att säga att en film av Quentin Tarantino var dålig eller inte var något speciellt. Jag är en stor beundrare av Quentin Tarantinos filmer; jag har sett det mesta av honom, jag inspireras av honom och jag gillar hans stil. Dock kan jag även säga att jag gillade tiderna bättre, då han gjorde filmer som De hänsynslösa (1992) och Pulp Fiction (1994). Detta är givetvis ett ganska uttjatat påstående och många av hans beundrare säger att han nu kanske fått tillfälle att göra film som han själv vill och att hans tidigare filmer kanske var mer avsmalnade, på grund av budget. Dock tycker jag hans filmer blivit alltmer tunna. Det började med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004) (vilka jag, i och för sig, fann ganska underhållande) och ledde till Death Proof (2007). Den var också ganska underhållande, men jag kunde inte motstå att jämföra de senare filmerna, med de han gjort på senare tid och jag började undra om snubben helt enkelt tappat lite kvalitet? Det fick jag glömma, då jag satte mig i biografen för att se hans senaste film Inglourious Basterds. Nog kan han göra film fortfarande.

Filmen, vars manus Tarantino arbetat med i nästan 10 år, handlar om ett gäng amerikanske, judiska soldater, som bestämmer sig för att åka till Europa, för att sprida skräck hos nazisterna, genom att brutalt mörda och skalpera varenda nazist de ser. Deras vägar möts snart av fransk, judisk kvinna som äger en biograf och blir tillfångatagen av tyska soldater. I denna avsevärt tunna uppvigling av historien, lämnar Tarantino en massa plats och handling, karaktär och dialog, precis som det sig bör, när det är en film av Tarantino.

I filmen ser vi ett flertal fina rolltolkningar, men den som kanske briljerar allra mest är Christoph Waltz, i rollen som den något sociopatiska Hans Landa. Även om Laurent, Roth och Pitt, bland andra, visar upp fina prestationer, är det karaktären Landa jag, först och främst, fastnar för. Kanske är det hans kroppspråk, hans, till synes, vänliga flin eller den underliggande galenskapen, som triggar en. Icke vet jag, men Waltz prestation är enastående och en skådespelare jag, absolut, vill se i fler, större filmer.

Håller filmen måttet, då? Skådespelarna sköter ju sitt, men gör regissören samma fina arbete, som han gjort så många gånger förut? Absolut. Tarantino förvånar faktiskt, i denna följd av ganska tunna, men stilsäkra, filmer, att han kan göra film, som sträcker sig lite längre, än bara blod och tuff dialog. Dialogen finns där, även om den realiserats någorlunda, för att inte tala om alla karaktärerna. Karaktärsallegorin är underbar och här finns figurer från alla hörn, som alla förtjänar varsin egen uppföljare. Även handling och spänning ligger på max i denna rulle. Vad Tarantino dock, så klockrent, struntat fatalt i, är den verkligen världshistorien, vilket den allmänbildade kommer att spärra upp ögonen för, så fort ni får reda på det.

Även om denna recension, i sig, är en ganska slarvigt ihopslängd variant, av en film som kräver mycket mer ingående lovord (och jag ursäktar för den bifogade bilden, den verkar vara den enda som används i recensionssammanhang), så står mina ord kvar. Inglourious Basterds är en lysande film och för er som inte kände er fullt tillfredställda med Death Proof, räkna med en underbar, lysande, spännande och råbarkad krigsfilm, med alla de element en Tarantino-film behöver. "Say: "Auf Wiedersehen." to your Nazi balls!" 4/5