Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

Crash (2004)

Originaltitel: Crash
USA & Tyskland/Färg/112 min

Regisserad av Paul Haggis
Skriven av Paul Haggis och Robert Moresco
Medverkande: Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Sandra Bullock, Don Cheadle, Art Chudabala, Sean Cory m.fl.

I LOS ANGELES är aldrig våldet, rasismen och den vardagliga diskrimineringen långt borta. I en stad där det handlar om att se efter sig själv får vi följa människor av olika bakgrund, etnisk tillhörighet och förutsättningar, alla kämpandes mot de fördomar som driver en till antingen försoning eller självdestruktion. Vilken roll spelar egentligen hudfärg då människan i grund och botten bygger på samma normer och värderingar med rädslan för det okända som fokus när vägar korsas? Crash ger oss en mycket realistisk verklighetsskildring av det amerikanska samhället och den diskriminering och rasism som finns i världen idag.

Crash är den film som ganska oväntat vann priset som bästa film år 2006 under samma års Oscarsgala. Trots konkurrens från storfavoriten Brokeback Mountain (2005) är Crash förmodligen en av de mest uppmärksammade och ärliga filmer som producerats under 2000-talet.

Man måste ju bara imponeras lite av det mod regissören Paul Haggis visat i att gör en film (hans första) som inte bara beskriver den vanliga amerikanens brister utan även tar upp och backar de perspektiv som ställer den islamiska mannens rätt i otaliga situationer. I ett USA som aldrig riktigt glömt 11 september är detta ett väldigt känsligt ämne men som förvånansvärt inte tar någons parti eller en egen ställning utan mer fungerar som ett neutral vittne som återberättar allt den sett.

Här finns ett mycket bra manus som både är vackert, gripande, hemskt och roligt på samma gång. Med intressanta karaktärer och ett relativt bra skådespel i alla håll och kanter blir filmen både trovärdig och får på samma gång ett djup där det seriösa budskapet även når fram till de mest känslokalla personerna.

De allra bästa filmerna är dem som man lär sig något av. Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig av denna film, men den har om inte annat öppnat mina ögon för verkligheten och givit mig nya perspektiv på problemen vi har i dagens samhälle. Att använda sig av relativa ämnen bygger ett band till publiken att relatera till något som bara gynnar filmens utgång.

Att speltiden endast rinner ut på knappa två timmar gör att man varken får för lite eller för mycket av det goda, något många regissörer inte tar hänsyn till. Crash slår rätt på de flesta ställena och bildar en riktigt bra mix av allt som behövs för en kanonrulle. Om man nu ska vara lite kräsen så hade nog jag velat se ett lite mer kvalitativt jobb i både ljudet och fotot, det spelar hur som helst ingen roll då resultatet i slutändan inte kan beskrivas med något annat än helt fantastiskt. Crash har framtiden för sig som en modern klassiker. 4½/5

Shutter Island (2010)

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

Ray (2004)

Originaltitel: Ray
USA/Färg/152 min

Regisserad av Taylor Hackford
Skriven av Taylor Hackford och James L. White
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King, Clifton Powell, Harry Lennix, Bokeem Woodbine m.fl.

2004 FÖRLOADE VI EN MAN, en musikalisk ikon, men framför allt en godhjärtad människa vars liv kantats av problem där man övervunnit fler hinder än du och jag förmodligen någonsin kommer att göra. Ray Charles liv har inte bara givit inspiration till dagens generationer utan kommer för alltid att förespråka kampen mot rasism och förtryck då människor oavsett handikapp är lika värda. Ray är filmen om denne mans liv, karriär och vägen till toppen.

Filmen börjar med att vi möter en ung Ray Charles, oupptäckt och på resande fot. Ray är en fantastisk musiker och det tar inte lång tid innan folk får upp ögonen för den skicklige pianisten och sångaren. Men Ray har ett stort problem, han är blind. På grund av sitt handikapp har Ray fått lära sig anpassa sin tillvaro, livet är inte enkelt utan synen, vem kan man lita på och vart tar man sig rent fysiskt och psykiskt i livet när man ständigt lever i mörkret? Ray finner kärleken men även lockelsen att fly till drogernas värld. Hans liv blir en ständig kamp mellan svåra val och en strävan att aldrig låt folk döma honom efter den syn han inte har.

Som en biografisk film kan man ha svårt att se den spänning och underhållning som ligger i Ray Charles liv men som faktiskt resulterar i en mycket god filmupplevelse. Ray är en perfekt karaktär att bygga en historia på. Här finns så mycket problem och lidande att det nästan känns som att allt är ett enda stort påhitt, en fiktion och kreation ur tomma intet. Filmen bygger mycket på relativa ämnen så som diskriminering, skuld och kärlek utan att riktigt hamna i det annars väldigt typiska Hollywood-träsk många filmer ligger i. Att det är en independentfilm ger den en seriösare ton utan att gå över i något rent artistisk verk.

Ray är verkligen ingen rent depressiv film utan vad jag gillar med den är hur man presenterar hans handikapp med ett så pass optimistiskt perspektiv som ger en förhoppningar snarare än nedlåtet medlidande. Vad som ger filmen dess klass är till stor del tack vare Jamie Foxxs fantastiska rollprestation i rollen som självaste Ray Charles. Aldrig har jag sett någon uppslukas och med sådan inlevelse gått in i en karaktär som han gör i denna film. Då fokuset ständigt ligger på Rays innerliga resa är just tyngden på huvudrollsinnehavaren förmodligen det allra viktigaste i hela filmen. Man kan säga vad man vill om de resterande skådespelarna och filmen i helhet men ingen kan ta ifrån Jamie Foxx den Oscarsstatyett han så rättvist kammade hem för denna ypperliga rollprestation.

Man kan inte se denna film utan att vänta sig en hel del härlig musik. När man ser på filmer som handlar om just musik så är ju självklart förväntningarna på topp vad gäller kvaliteten samt sättet att arbeta in ljudet och jag måste då säga att man verkligen levererat här. Tack vare musiken lyfter filmen rejält. Även om man aldrig lyssnat eller uppskattat Ray Charles musik tidigare så finner man ljudläggning väldigt passande, något som skapar en bättre helhetsbild.

Vad som tyvärr sänker filmen är det faktum att det är mycket svårt att summera ett liv fullt av så mycket händelser och historia på två timmar att man förlorar det flyt som är så viktigt för att hålla intresset uppe. Jag kan även tycka att man ibland la fokus på fel punkter och att det mot slutet kunde kännas en aning långtråkigt att drilla igenom samma sak om och om igen. Vad som räddar filmen i detta läge är en bra avslutning men som jag inte tänker avslöja något av här.

Det här kan alltså summeras som ett måste för dem av musikaliskt intresse men även för dem som bara vill se ett bra drama. Att filmen baseras på verkliga händelser ger den ett större djup och man lämnar inte TV soffan utan att bli rörd. 4/5

The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

Oscarsgalan 2011 med Movie Burger

SÅ VAR DEN ÅRLIGA Oscarsgalan över. De mest prestigefyllda filmpriserna man kan tänka sig, något som tvingat oss svenskar att hålla oss uppe tills 06:30 på morgonen då det slutliga priset för bästa film korades. För alla er som inte kunde eller fick följa denna årets höjdpunkt i filmvärlden, ger vi på Movie Burger er nu en sammanfattning av den största filmfesten 2011, Oscarsgalan.

Tidigare i år följde jag Golden Globe-galan, Oscarns så kallade lillebror, och visst är det stor skillnad mellan de båda utmärkelserna. Oscarsgalan har en 83-årig historia och det märktes att trycket inför denna händelse var enormt i Los Angeles där festligheterna höll hus. Allting är så mycket större, bättre och mer glamoröst när det gäller Oscarn och det var svårt att undgå den spänning som låg i luften då det varit svårt att förutse årets vinnare.

Den film som det kanske pratats mest om är The King's Speech (2010) med Colin Firth i huvudrollen. En film som jag själv inte sätt men som jag förstår öppnar för goda skådespelarinsatser och mycket dramatik. Som stor konkurrent till den har vi Golden Globe-vinnaren The Social Network (2010) med David Fincher bakom kameran. Något många talade om innan galan var hur Golden Globe-vinnarna statistiskt sett ofta haft problemet att plocka hem båda priserna, något som skulle kunna ställa till med problem för filmen om grundandet av Facebook. En film som många glömde bort inför galan var sommarens stora kassasuccé Inception (2010). Lite av en favorit från min sida, med en komplicerad historia blandat med häftiga effekter, något som borde kunna slå hos juryn?

Årest gala började tyvärr ganska torrt med värdeparet Anne Hathaway and James Francos ganska stela framträdande. Även de första vinnarna blev lite av en chock där den förhandstippade The King's Speech förlorade några av de mindre men trots allt värdefulla priserna.

Men det skulle inte bli någon skrällarnas kväll då bästa kvinnliga biroll skulle utses. Vinnaren blev den förhandstippade Melissa Leo från The Fighter (2010). Även Amy Adams från samma film hade nominerats i samma kategori. Men det roligaste med den här kategorin tycker jag ändå var den 14-åriga Hailee Steinfelds nominering efter sin prestation i True Grit (2010) där hon faktiskt trots sin unga ålder lyckades lyfta filmen till det bättre, något inte vilken barnskådespelare som helst kunnat göra. Ett namn för framtiden må jag tro, håll utskick efter Hailee Steinfeld.

Som den musiker jag är fann jag de priser angående musik och ljud mycket spännande. När det begav sig till dessa kategorier så vann bland annat Inception pris för både Best Sound Editing och Sound Mixing. Här hämtade även The Social Network in sitt andra pris för kvällen för bästa filmmusik. Hela avsnittet introducerades då en orkester på scen spelade upp musik från klassiker såsom Stjärnornas krig (1977) och Jurassic Park (1993) för den fullsatta publiken. Tyvärr så når inte musiken i The Social Network riktigt upp till dessa klassiker och helhetsintrycket på årets musikupplevelse inom film har varit aningen dåligt. The Social Network vinner trots allt rättvist här då de lite mer mörka och depressiva tongångarna faktiskt beskriver filmen ganska bra. Bästa sång gick till Randy Newman för hans jobb i Toy Story 3 (2010), som även vann pris för bästa animerade film.

Efter halva galan hade Inception vunnit fyra stycken statyetter. Den stora skrällen så långt in på galan var att The King's Speech inte vunnit ett enda pris. Men deras tur skulle vända. När vinnaren för bästa originalmanus ropades upp fick tillslut David Seidler, som jobbat på The King's Speech i hela 30 år, ta emot sitt pris för bästa manus. Här fick även The Social Network ta emot pris för bästa bearbetade manus.

Galan går att beskrivas som en ständig kamp mellan just de två filmerna här ovan som båda vara nominerade i liknande kategorier och som båda var tippade på förhand som de stora vinnarna på galan.

Ett av de största priserna, det för Best Director som ofta brukar peka på vem som tar hem det slutgiltiga priset för bästa film, blev en riktig rysare. Här hade vi filmer så som Black Swan (2010), The Fighter och självklart de favorittippade som vanligt, The Social Network och The King's Speech. Både Black Swan och The Fighter var underdogs i denna kategori men dessa filmer är lite för tunna, där merparterna av filmerna bygger på gott skådespel istället. Även Ethan och Joel Cohen med sin True Grit fanns nominerad. Cohen-bröderna som alltid levererar bra filmer tycker jag trots allt inte riktigt kom upp till den annars väldigt höga nivån dem brukar ha. Bland de två resterande så tyckte jag att Finchers jobb i The Social Network var mycket bra, bra nog att kunna ta hem en Oscar, i alla fall under denna kategori. Tom Hopper som hållt i The King's Speech vet jag inte mycket om så därför kan jag inte uttala mig för mycket om det. Jag skulle nog vilja säga att detta priset kunnat gå lite hur som helst mellan dessa herrar men där mina förhoppningar låg hos Fincher. Priset gick till Tom Hopper och The King's Speech, som trots sin dåliga start nu börjat ta igen de allt viktigare priserna.

De näst sista priserna under kvällen var till den bästa skådespelaren respektive skådespelerskan. Här fanns det inga tvivel om vilka som skulle vinna. Natalie Portman tog hem en statyett för sin roll i Black Swan och inte allt för oväntat drog Colin Firth in det tredje priset för The King's Speech. Själv har jag alltid haft lite svårt för Colin då han framstått som ganska tråkig för mig. Det hade ju vart ganska kul att se Jeff Bridges vinna men trots en väldigt skön tolkning av sin roll i True Grit så känns den sortens karaktär redan gammal. Ofta handlar det väl om att kunna föra någonting nytt till bordet och kanske är det det som rollen av en stammande tronföljare har gjort. Det är även den sortens saga som Hollywood älskar, när man gör en inre resa för att upptäcka sig själv och utvecklas på vägen.

Vårt svenska bidrag på galan kom igenom den danska filmen Hämndens (2010) vinst som bästa utländska film med Mikael Persbrandt i huvudrollen. Vi får hoppas på ett lyft i Mikaels fortsatta karriär och att det nu öppnar dörrar för honom i Hollywood.

Så till det slutliga priset för bästa film, det mest ärofyllda av dem alla. Jag går direkt på sak. Priset för bästa film 2010 gick till The King's Speech. Trots att jag inte sett filmen känns det som att den förtjänade att vinna. Efter att ha tagit de andra tungviktarpriserna så måste det helt enkelt vara en fantastisk film. Här kan vi självklart spekulera en massa i varför den vann och de andra förlorade. Det är förmodligen likt jag skrev tidigare att The King's Speech är en perfekt Hollywood-saga. Det är nästan som en definition av den amerikanska drömmen, man startar längst ner för att till slut klättra till toppen. The Social Network är av samma slag men både på grund av ett sämre skådespel och att det faktiskt är baserat på en sann historia (som oftast blir för överdramatiserad eller motsatsen) gör den till snäppet sämre. Det finns bara en Rocky (1976), därav The Fighters förlust, men som trots allt efter galan fick med sig priserna för bästa manliga samt kvinnliga biroll tack vare Christian Bale och Melissa Leo. Inception som jag hade hoppats på hade väl egentligen aldrig någon äkta chans. Det är en enormt häftig film som både är banbrytande och mycket framstående men där juryn förmodligen ville ha ett bättre drama.

Jag tycker att Oscarsgalan och dess priser i slutändan var rättvist utdelade med ett flertal olika pristagare. Tack vare den mycket jämna prestandan i filmerna fick vi en kväll som inte bara hörde till en film utan till flera stycken där det fanns flera vinnare. Denna stora segraren blev ändå tillslut The King's Speech med sina fyra statyetter och "Bästa film" som pricken över i:et.

Nu ser vi framemot ett nytt filmår och hoppas på en lika om inte ännu bättre Oscarsgala till nästa år, där vi självklart kommer följa och rapportera allt inom filmvärlden till er.