Oldboy - Hämnden (2003)

Originaltitel: Oldboy

SYD-KOREA / FÄRG / 120 min

Regisserad av Chan-wook Park

Skriven av Garon Tsuchiya, Nobuaki Minegishi, Chan-wook Park m.fl.

Skådespelare: Minsik Choi, Ji-tae Yu, Hye-jeong Kang, Dae-han Ji, Dal-su Oh, Byeong-ok Kim m.fl.

SYD-KOREANSKE Chan-wook Park är bara en av dem, men han har tillsammans med en rad andra asiatiska regissörer tagit intryck från västvärldens filmhistoria för att själv vara med och skapa några av Asiens egna - och säregna - storfilmer. Old Boy - Hämnden är Park's mest uppmärksammade verk som 2003 var filmen alla filmkritiker hade på sina årsbästa- listor. Filmen vann pris, bland annat i Cannes och på Stockholms filmfestival och skribenterna drog kanske kopplingar till Quentin Tarantino och hans brutalitet. Kanske bör man främst då nämna Kill Bill Vol 1 och 2 som likt Old Boy är hämndhistorier. Filmer som går ut på att någon sorts hjälte (som varken är god eller ond) ska hämnas på någon som orsakat stor skada. Likheterna i historierna påminner om varandra i sådan grad att det inte är omöjligt att de båda filmerna mer eller mindre baseras på samma mangaserie, Old Boy av Garon Tsuchiya.

Handlingen är som följer... Vi träffar Oh Dae-su; en vanlig koreansk man med fru och ett litet barn. Han lever ett normalt liv tills en dag då han plötsligt, utan förklaring, spärras in i en fängelsecell. Naturligtvis blir han rädd och arg, men så småningom kommer det fram att denna cell kommer till att bli hans hem för de närmaste 15 åren. Frågor som börjar på "varför" och "vem" blir vad som hemsöker Oh Dae-se den närmaste tiden framöver. Hans enda kopplingen till omvärlden blir en tv-apparat och när han inte sitter framför denna så tränar han hårt för att kunna utvinna hämnd så fort han kommer ut. Ensamheten biter sig så småningom tag om Oh Dae-su som besätts av tanken av hundratals myror kravlande ut ur hans kropp. Men genom att räkna dagar och år, och sikta in sig på den dag han ska få utkräva hämnd lyckas trots allt Oh Dae-su uthärda tiden, för att till sist komma ut med ett galet leende på läpparna. För han vet, att om man skrattar så skrattar hela världen med en - men om man gråter så får man gråta ensam.

ENDAST EN KVART har gått på den två timmar långa filmen när vi når denna punkt i dramat. Resterande minuter är samtliga impulsiva och spännande. Mestadels är det också påhittigt våldsamt. Oh Dae-su verkar ha förlorat varenda tanke på att bete sig annat än som en psykopat men det visar sig trots det fortfarande växa känslor inom honom. Men med filmvärldens rufsigaste frisyr är han på utsidan mer som en stridsrobot som gärna förlorar en arm om han istället kan lyckas hugga av motståndarens huvud. Hans huvudsakliga vapen är dock något så simpelt så som en hammare, som han med lätthet kan skruva av fiendernas tänder med. Det blir förstås en massa våld, med det ena slagsmålet våldsammare än det andra. Och om det inte skulle vara nog med det så är också mycket av våldet mer psykiskt än fysiskt. Tycker du Quentin Tarantino är våldsam så bespara dig Chan-wook Park.

Handlingen blir om möjligt mer komplex hela tiden och när filmen väl har slutat så finns det mycket som för mig är oklart. För att hänga med på samtliga underförstådda trådar bör man helst vara relativt filmvan. För den erfarna blir nog lätt Old Boy en betydligt större njutning än för många andra, och anledningen till att jag själv stundvis är bitvis osäker om vad jag själv tycker om filmen ligger nog i just detta. För mig var det dock inte handlingen som övertygade till fullo utan snarare det förtjusande fotot. Från början till slut känns det väl uttänkt; sådana här välplanerade bilder är alltid lika ljuvliga. Allting läggs som förgrund till soundtracket som är hämtat från olika västerländska filmer (från filmer av bl.a. Ingmar Bergman och Martin Scorses).

I Park's filmer finns det ibland en komiskt uttryck i bilderna, vilket jag kanske inte är helt road av. Det blir lite fånigt rent av. Men sammanfattningsvis är Old Boy en av de snyggaste filmerna i sin genre. Västvärldens motsvarigheter Fight Club (intensiteten, den krångliga handlingen, med dess vändpunkter, och våldet), A Clockwork Orange (sinnessjukan, känslan att vara instängd, och våldet) och förstås Kill Bill vol. 1-2 (handlingen, serieaktigheten, och naturligtvis, våldet) blev för mig dock betydligt större filmupplevelser än Old Boy blev. Men Old Boy är trots allt en väldigt egen film som egentligen inte borde få klassas ihop med de precis nämnda. Den är, någonting extra och förtjänar all god kritik den fått. Jag kan inte säga annat än att den är fantastisk. Nu kommer ni tycka att jag låter löjlig men... Se den!

····