Ben-Hur (1959)

Originaltitel: Ben-Hur
USA / FÄRG / 214 min

Regisserad av William Wyler
Skriven av Karl Tunberg och Lew Wallace (roman)
Medverkande: Charlton Heston, Jack Hawkins, Haya Harareet, Stephen Boyd, Hugh Griffith, Martha Scott m.fl.

VAD HAR TITANIC (1997), Sagan om konungens återkomst (2003) och Ben Hur (1959) gemensamt? Förutom att de alla tre är mycket bra filmer så har alla vunnit 11 priser vid Oscarsgalan. Rekordartat, och oerhört imponerande att en film är årets bästa på så många olika fronter. Men med filmens, med dåtidens mått, storslagna förutsättningar är det kanske inte särskilt konstigt. Med en budget på 50 miljoner dollar, som använts till bland annat 100 000 kostymer, 8 000 statister och 300 olika tagningar, så har teamet bakom Ben Hur tveklöst skapat en av de största och mest klassiska filmerna någonsin. Trots sin avskräckande längd vore det skamligt att inte använda en liten, fast ganska stor jämfört med andra filmer, del av sitt liv att beakta detta mästerverk.

Juda Ben Hur (Charlton Heston) är en judisk adelsman som bor i Jerusalem tillsammans med sin mor och syster. Plötsligt skickar Rom en ny tribun till staden Jerusalem, Messala, träffande nog en av Judas barndomsvänner. I början av filmen får vi följa deras vänliga och nostalgiska samtal och gamla minnen, men ganska snart hamnar de i en konflikt. Messala vill att Juda ska avslöja de judar som planerar att göra uppror mot det romerska styret. Givetvis vägrar vår protagonist att tillmötesgå sin barndomsväns krav, och deras vänskap är ett minne blott. Mer av handlingen vill jag inte avslöja, utan råder läsaren att själv ta tag och se filmen. Som Juda Ben Hur får vi se Charlton Heston göra en enastående prestation, och varje gång Ben Hur kommer i bild så går det inte annat än att imponeras av Hestons dramatiska talanger och hans felfria skådespel. Föga förvånande belönades Heston med en Oscarstatyett för sin roll som Ben Hur.

En annan sak, som skandalöst nog inte vann en Oscar, är manuset, Karl Tunberg som är så rysligt bra att filmen, trots sin som sagt monstruösa längd inte blir långtråkig under en enda minut. Att göra en film tre och en halv timme lång utan att vara ointressant eller tråkigt är en av de mest storslagna bedrifterna inom film jag har sett. Men samtidigt kan man tycka att en film bör hållas inom vissa gränser, och jag tvivlar på att filmen hade blivit lika bra om den hade varit en timme kortare, men samtidigt hade det varit väldigt intressant att se filmen som en lite kortare version, vilket också är en skicklig prestation, då många perfekta scener hade behövts raderas ur manuset.

JAG LOVADE visserligen att inte berätta någonting mer om handlingen, men filmens klimax, scenen vid hästkapplöpningsbanan är fantastisk. Här möts Messala, som vi redan fått starka antisympatier mot, och våran hjälte Juda Ben Hur, som vi ivrigt ska heja på. Trots att Ben Hur säkerligen inte var först med att ha en sådan här "slutgiltig strid" mellan protagonisten och antagonisten, så finns det många filmer som gjorts senare som har byggt upp deras motsvariga klimax på liknande sätt. Den här scenens klippning är magnifik, och det mest spännande i hela filmen. Kanske den bästa scenen i filmen, vilket inte säger lite.

Trots att den här filmen handlar om Juda Ben Hurs törst efter hämnd mot Messala, så figurerar även Jesus Kristus i filmen, och vi får aldrig höra honom säga någonting eller riktigt se hans ansikte, men ändå känns de få scenerna där han medverkar väldigt speciella, och har en speciell stämning över sig, som bara är lysande.

Nu låter det säkerligen som att full pott är det självklara betyget, men av någon anledning så sätter jag ett snäpp under. Jag kan inte säga någonting som jag inte tyckte var mycket bra med filmen, men magkänslan säger ändå 9/10, och vid min personliga filmsmak så är det ändå det som räknas när jag äntligen ska sätta betyget. Till sist, ett råd: se den här filmen!

····½