The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

Yes Man (2008)

Originaltitel: Yes Man
AUSTRALIEN OCH USA/FÄRG/104 min

Regisserad av Peyton Reed
Skriven av Nicholas Stoller, Jarrad Paul, Andrew Mogel och Danny Wallace
Medverkande: Jim Carrey, Zooey Deschanel, Bradley Cooper, John Michael Higgins, Rhys Darby, Danny Masterson m.fl.

JIM CARREY är en beundransvärd människa. Nog för att man kan börja undra över hur det ser ut i hans huvud när man ser hans flexibla framträdanden i hans filmer, men hursomhelst verkar han vara en trevlig person med ett stort sinne för humor, som oftast löper hela linan ut och bjuder på sig själv något enormt, något som är sällsynt bland skådespelare som förvisso vill vara kul och underhållande, men samtidigt måste uppträda och se så snygga ut som möjligt i bild.

Yes Man (2008) är en komedi om nyskilda Carl (Jim Carrey) som lever ett händelselöst liv, där han helt enkelt aldrig orkar med någonting. Han nekar alltid när vänner frågar om han ville hänga med och göra något och hans kvällar består mest av ensamma filmkvällar. En dag träffar han på en gammal vän, Nick, som svurit en ed med sig själv att alltid säga: "Ja." Den lata och negativa Carl tycker det låter som skitsnack, men hänger ändå med sin kompis till en föreläsning om jasägarprincipen, något som innebär en total omvändning för Carl.

Yes Man är utformad lite som vilken komedi som helst. Den har tydliga drag från Carreys tidigare filmer (Carrey som är trött på sin tillvaro får en helomvändning, Carreys överdrivna ansiktsuttryck med mera), men bidrar givetvis med något eget. Carrey är lugnare än i sina tidigare filmer, något som antagligen beror på någon form utav mognad, men även en rent fysisk föråldring. Inget ont om Carreys fysik, men Ace Venturas galna gester är knappast vardagsmat för den vanliga 40-åringen. Något som utmärker filmen (och även tidigare Bruce den allsmäktige (2003)) är att Carrey, i samband med nedtonad mani, gör en något seriösare roll. Det är ingen Man on the Moon (1999), men hans prestation är förhållandevis jordnära och trovärdig, tillsammans med övriga i rollerna.

Filmens främsta fördel är dock budskapet. Själva idén lockar nästan vem som helst och även om det, i grunden, är omöjligt att acceptera allt, så är grundtanken god. Därför blir Yes Man lite som en temporär vägledning i livet, innan man kort därefter fattar: "Nja, det funkar inte riktigt, det här..." Jag tror dock själv att det är viktigt att ha i bakhuvudet, att ta an möjligheter vi får, istället för, i rent automatik, bara strunta i det. Något som jag även tog upp i samband med min recension på Fritz the Cat (1972) är att ej heller missa alla godbitar som finns därute i världen och inte enbart sitta inne.

Filmen förlorar dock något på att vara utformad som en typiskt komedi och jag hade väldigt gärna velat se lite mer av ett djup, även om kärlekshistorian om vägen ut ur tristess och att fånga dagen är bra som den är. Det blir en lättsam komedi med ett viktigt budskap. I en värld där man kanske inte alltid orkar sätta på ett av exempelvis Herzogs tyngre verk, kan det vara skönt med den mer lättsmälta varianten, den som tar på djupet trots kanske något klyschiga element.

Yes Man är en härlig och viktig film som de flesta bör se, oavsett kärlek för Carrey eller inte. Den lärde mig något, kanske lär den dig något också. 3/5

Candy (2006)

Originaltitel: Candy
AUSTRALIEN / FÄRG / 108 min

Regisserad av Neil Armfield
Skriven av Luke Davies (novell) och Neil Armfield (skribent)
Medverkande: Abbie Cornish, Heath Ledger, Geoffrey Rush, Tom Budge, Roberto Meza-Mont, Tony Martin m.fl.

FÖRST AV ALLT vill jag hälsa på er alla som fortfarande väljer att snegla in den här sajten för jämnan, ni är värda er vikt i guld (eller diamant eller vadsomhelst). Movie Burger är som en person som håller på att drunkna och ni är de modiga rackarna som faktiskt simmar ner, letar upp oss och försöker dra upp oss till ytan. Ni räddar liv. Hursomhelst är det skönt att vara tillbaka.

Såhär till hösten passar en film som Candy, en film som utspelar sig i höstväder och innehåller all den föraning och vemod som hösten ibland hyser. Filmen handlar om Candy (Cornish), som titeln anspelar på, och Dan (Ledger). Candy och Dan är hopplöst förälskade i varandra. Vart de än går, är de alltid sida vid sida. Något som däremot skiljer Candy och Dan från mängden, är att de både två är narkomaner. Sida vid sida, injicerar de narkotika och hittar vägar för att skaffa pengar. Allra mest vandrar de tillsammans i en rörig värld, till stor del beroende på deras röriga inre, med en enda utgångspunkt, egentligen: knark.

Handlingen är inte ett komplext mästerverk, utan håller sig egentligen på en ganska simpel nivå. Dock ej menat som något negativt, enkelheten i en handling lämnar utrymme åt mer, i min mening, viktigare saker i en film: känslor, stämning och skådespel. Filmen är en vacker, men ganska explicit, historia om en kärlek byggd på verklighetsflykter och deras inre kamp ut ur den. Dan, en misslyckad poet, som vänt sig till narkotika för att inte deppa ihop, och Candy, en konstnär som faller för Dan, är såpass förälskade, att inget kan dra dem från varandra. Ändå förstår dem själva, att de två ihop är giftiga tillsammans. Deras destruktiva läggningar gaddar ihop sig och skapar enbart ett tumult, som de två hatar att älska och älskar att hata.

Först kände jag vibbar av en typisk film, som kallas "bra" och "mästerlig" för att den använder grova scener och hemska bilder. Icke. Faktiskt kröp filmen ganska stillsamt fram i dagsljuset och inte alltför många har sett den. Dock skulle filmen bli platt, om det inte hade varit så vackra bilder och ett såpass vackert porträtt av både Cornish och Ledger, främst sistnämnde. Ledger upphör aldrig att förvåna, i sina filmer. Även om Ledger ofta kör samma stil, så är det något som är öppet, uppfriskande och nytt, i hans rolltolkningar. Det blir alltid trist att se Ledger spela en karaktär, för han utför den oftast med sådan mänsklig finess, att det sällan blir över gränsen (bortse från The Joker, den karaktären var ju helt utan gränser).

Tyvärr känns det som att regissören Armfield ibland låter filmen gå på tomgång. Filmens tempo kan svalna av, men när det stannar upp och man börjar titta på klockan, då går inte ruljangsen som den ska. Det är det lilla negativa med filmen (plus att jag tyvärr inte helt går på Cornishs skådespel, när hon ska brusa upp och bli arg). Annars har filmen en underbar början och ett gripande slut, som förtjänar att ses. Med en sån bra start och slutkläm, känns det fel att börja hacka på småsaker. Det är en fin och ovanlig, vacker och grov skildring av ett par som inte klarar sig med varandra och inte klarar sig utan varandra, heller. 3½/5

Happy Feet (2006)

Originaltitel: Happy Feet
USA / AUSTRALIEN / FÄRG / 109 min

Regisserad av George Miller
Skriven av Warren Coleman, John Collee
Skådespelare: Elijah Wood, Robin Williams, Brittany Murphy, Hugh Jackman, Nicole Kidman, Hugo Weaving, Lombardo Boyar m.fl.

ANIMERADE FILMER kommer i en oerhörd hastighet nu mera, där det kan komma flera animerade "storfilmer" månatligen, och det krävs mer och mer tankearbete för att komma på en rolig och smart idé för att överträffa tidigare filmer, och den här gången kom manusförfattarna på att göra en film om pingviner, och då främst om just en lite annorlunda pingvin... Är det en smart och rolig idé då? Ja, det är det faktiskt. Dels är det också imponerade att så många kända skådespelare och skådespelerskor valde att medverka i den här filmen, men animerade filmer brukar å andra sidan ganska ofta attrahera stora namn.

Filmens huvudperson, Mummel, ligger i ett ägg, på gränsen till att föras ut till världen, men av misstag råkar hans pappa tappa ägget en gång, vilket leder till en liten "missbildning" hos honom. Pingviner ska enligt normerna vara duktiga på att sjunga, Mummel har konstigt nog blivit begåvad med en urusel sångröst, och har istället blivit en skicklig dansare, något som, till en början, inte uppskattas av någon, allra minst de äldre och mer konservativa pingvinerna. Filmen tar sedan olika vändningar, där vi får möta flera härliga karaktärer, bland annat pingvingurun Lovelace, med Robin Williams röst, som anser sig ha mäktiga krafter för att han, oavsiktligt har fått skräp, från människorna, runt sin hals. I princip gör faktiskt samtliga rösterna bra ifrån sig till sina karaktärer, och dessutom är det faktiskt en visuellt härlig film, med både vackra animerade miljöbilder och ett snyggt foto. Historien och dess vidareutveckling känns tyvärr en aning tunt, även om de har försökt trycka in en budskaplig sensmoral, men lyckligtvis har vi istället en, nästan konstant, charmig och komisk dialog som håller intresset uppe.

Filmen innehåller också, roligt nog, en hel del sånger, nog för att placera in den i genren musikal faktiskt. Jag vet inte om jag är så överförtjust i sångerna, även om ett par av dem framstår som relativt bra, men det blev ändå väldigt uppfriskande under filmens gång med sång och dans, för det tror jag faktiskt Happy Feet behöver. Happy Feet har faktiskt, som sagt, en ganska svag story och premiss, men i andra vågskålen har vi istället väldigt bra röster till karaktärerna, och en snärtig dialog tillsammans med en viss visuell slagkraft, vilket i det här fallet väger ganska mycket mer.

HAPPY FEET ÄR EN MYCKET BRA FILM, det ska jag inte undanhålla er. Precis som de flesta andra fimerna från Disney och Pixar så är det en rolig och underhållande film, men Happy Feet sticker inte heller nämnvärt ut från den stora massan av animerade filmer från Pixar och Disney, även om den kanske lägger sig strax över medelsnittet. Jag skulle ändå kunna rekommendera Happy Feet, och då inte bara till de lite yngre barnen, utan faktiskt alla. Det är en rolig och snygg film, och det räcker ganska bra för mig i alla fall.

···½