Bröderna Gogola i Los Angeles, dag 1

LIGGER PÅ SÄNGEN i hotellet, äntligen framme, och borde gå och lägga mig, men försöker få ner något om turen hit. Tänkte slå ihop dagen då jag for, med dagen då jag kom fram. Räknar man tiden jag åkte, svensk tid, så tog det egentligen längre än en dag, men skit samma.

Tidigt for vi iväg från hemmet, men särskilt tidigt kändes det inte. Taxichaffisen var en trevlig herre och inte tyst och bitter, som det oftast är (men att skjutsa okänt folk tidigt på morgonen kanske inte är världens "blast" heller, i och för sig). Från att vi kom till Arlanda, var det ett evigt trassel och springande hit och dit, ett plan till Frankfurt (med bandet Shout Out Louds...), två timmar, sen vidare direkt till Los Angeles. Turen tog ett flertal timmar, klämde filmerna The Bounty Hunter (2010) och En galen natt (2010), båda fick 5000 Oscars. Någon bitter kvinna bakom mig stretade emot med knäna, så fort jag fällde bak stolen. Fick inte en blund, men lyckades fälla tillbaka stolen en fin centimeter. Som hämnd ryckte kvinnan i min stol X antal gånger och jag orkar inte ställa till en scen. Magen kändes som en gasdriven luftballong och surret, bruset och ständiga tryckutjämningar gjorde allt till en ganska vanligt helvetisk flygresa, men i sorlet av oljud och moln av armsvett, ser jag ändå en sol skymta in i planet. Ofta förstorar man saker ändå. Jag ska till Los Angeles och göra film. Gnäll inte.

Sliten bror och väskor utanför rummet.

Väl i Los Angeles hyrde vi bil och åkte förbi Downtown och vidare förbi Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard, fram till hotellet. Efter lite bökande med att faktiskt hitta rummet och komma in i det, lyckas vi äntligen öppna den blygsamma, bleka dörren i den långa, beigegråa korridoren. Det är en fin svit med balkong, två sovrum, två toaletter, vardagsrum och kök. Kanske ska kika runt imorgon, utforska området. Mina framtida kurskamrater kommer bo här i närheten. Hur som helst, det där är småpotäter.


När man spänner blicken över de små vita, omkringåkande sökarljusen på himlen, som säkert kommer från någon närliggande biograf eller filmbolag just runtom hörnet, och ser hur solen kastar ett slags orangegult sken över stadens palmer och Hollywoods kullar, då vet man på något sätt att man hittat rätt och jag har bara varit här i några timmar.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.