Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5