Funny Games (2008)

Originaltitel: Funny Games U.S.
USA / FRANKRIKE / STORBRITANNIEN / ÖSTERRIKE / TYSKLAND / ITALIEN / FÄRG / 112 min

Regisserad av Michael Haneke
Skriven av Michael Haneke
Skådespelare: Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt, Brady Corbet, Devon Gearhart, Boyd Gaines m.fl.

- Why don't you just kill us?
- You shouldn't forget the importance of entertainment.

JAG HAR FUNNIT en bra definition av ordet "sjuk". Definitionen är rätt och slätt Funny Games. Inte nog med termen i sig själv låter lite vrickad, utan det är också titeln på en film som snart går upp på de svenska biograferna. Funny Games U.S. är kanske det sjukaste jag någonsin sett. Då är det förstås viktigt att tillägga att jag inte sett särskilt många sjuka filmer och att min uppfattning är att regissörer som David Lynch inte gör särskilt sjuka filmer. Enligt mig är konstnärliga utflykter och surrealism är någonting helt annat. Nej, när jag pratar om ordet sjuk i ett filmsammanhang så syftar jag snarare på att filmen har någon sorts underlig handling, som å ena sidan har en röd tråd och inte skiljer sig märkbart i själva formatet, men å andra sidan är så knäpp att man helt enkelt inte kan, eller vill tro på den. Funny Games U.S. är sådan; samtidigt som jag sitter på spänn filmen igenom så är min ständiga kommentar sällan "Hjälp!" utan snarare "Va?", och jag finner egentligen inga andra ord än just "sjukt" när jag ska utlägga min kommentar. Men, vad då, då? Vad gör det? Jag älskar det, och det är det enda som är relevant. Det är det sjuka som så ofta får en att tänka till och det är ofta de sjukaste filmerna som bär på de tyngsta budskapen. Att namndroppa titlar så som Clockwork Orange, Videodrome och I huvudet på John Malkovich säger ju bara det en hel del, allt eftersom alla dessa filmer innehåller mer eller mindre sjuka element.

Funny Games U.S. (som är originaltiteln på denna film) är Michael Haneke's scen-för-scen remake på sin egna film med samma namn (fast utan "U.S.") ifrån 1997. Originalet är antagligen både Haneke's mest älskade och mest hatade film just för dess sjukhet. Idéen till filmen är så genialisk så jag bara kan tycka att han gjorde helt rätt i att återskapa filmen i en amerikansk tolkning för att kunna nå ut till fler tittare. Med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna så är plötsligt möjligheterna ganska mycket större att få kamma hem biobesökarnas hjärtan och ifall 1997-versionen inte blev någon klassiker så är chanserna betydligt större den här gången. Ett annat skäl till att göra om en gammal film som man själv redan gjort är att man då får chansen att krydda på ingredienser som man missade förra gången. Därför är ju remake-konceptet i grunden väldigt bra. Problemet är ju förstås när soppiga regissörer tar sig ann gamla klassiker för att kunna åka snålskjuts på ett bra manus, vilket händer allt för ofta. Remakes kommer det bara fler och fler av just nu, men man får komma ihåg att det mycket väl kan finnas godsaker bland alla kalkoner. Mest spänd är jag naturligtvis på den nya versionen av Hitchcock-klassikern Fåglarna som tydligen ska dyka upp om något år.

GALENSKAPERNA i Funny Games U.S. är i varje fall någonting väldigt eget. Ann (Naomi Watts), George (Tim Roth) och Georgie (Devon Gearhart) är en helt vanlig familj på semester. De och deras grannar ifrån stan har två stora villor en bit utanför New York, och de har bestämt att de ska träffas för att spela golf under semestertiden. Men inte så lång tid efter att familjen anlänt till deras hus knackar det på dörren. Det är Peter, en gäst hos grannarna, som artigt ber Ann om fyra ägg som grannen Betsy antagligen ska använda till någon form av kaka. Han får äggen, men att bli av med Peter blir svårare än Ann hade kunnat tro och snart dyker också Peters vän Paul upp. Så småningom är hela familjen samlade för att näst intill desperat be de två besökarna att gå. Men de behärskar sig inte tillräckligt och det hela resulterar i att George får en golfklubba i benet, samt att extrem oro och många tårar bryter ut. Men Paul och Peter hänger inte läpp för det, och ler gladlynt, de är bara ute efter att få leka lite roliga lekar.

Ni kan kanske förstå vilka konsekvenser det hela har och huvudspelet för kvällen är en vadslagning om hur vida familjen kommer kunna överleva under natten. Det är redan ifrån början uppenbart att deras överlevnadschanser är lika med noll, men genom att sätta kameralinsen på små detaljer och inte slopa alla förhoppningar lyckas Haneke ändå få fram något sorts hopp ur oss tittare. Det kan tyckas låta som en vanlig typisk skräckfilm, men det är det verkligen inte. Istället är Funnt Games U.S. extremt smart men än mer lurig. Filmens slut avslöjar alla hemligheter, vilket jag tycker är bra. Filmer med öppet slut kan vara roligt, men finns det ett perfekt slut så tycker jag att man ska utnyttja det och ta med det i filmen.

TILLS DESS får man hålla till godo med spänningen och stämningen som filmen bjuder på. Spänningen är konstant hög och som jag tidigare nämnt så lever den häpnadsväckande bra på det extremt lilla hopp som filmen ändå har. Stämningen är helt sjuk. Ett bra exempel är den första scenen i hela filmen då familjen åker bil ut till deras villa. De leker en "gissa musiken"-tävling med gammal klassisk musik och alla i bilen har det där kärleksfulla leendet. Plötsligt byts musiken ut emot det värsta John Zorn-kaoset jag någonsin hört, vilket kan sammanfattas i buller, skrik och elände. Men det hela sätter en väldigt klar bild om vad filmen står för. Att det sedan inte kommer någon musik för än eftertexterna tar vidd är både ett kännetecken för Haneke's uppfattning om att musik inte ska hjälpa filmen framåt utan att den istället enbart ska få tala för sig själv, och en indikation på Haneke's gener för den mer udda sidan av filmvärlden. Fler indicium på det senare är att han mot alla dagens trender brukar göra filmer med scener i kronologisk följd och att han inte drar sig för att göra en scen som den då Ann kravlar runt på golvet i vansinnigt lång scen.

De vitklädda Michael Pitt och Brady Corbet som Paul och Peter gör trots allt en kanske ännu större del av behållningen i Funny Games U.S.. De är två psykopater av hög klass; för de är allting en rolig lek och de drar lustigheter för varandra medan våra huvudroller sitter i soffan mittemot och gråter floder av dödsångest. När vi är som mest neddragna av familjens tragedi filmas plötsligt Paul eller Peters leende nunor och plötsligt sitter jag som tittare med ett leende på läpparna. Det är nästan att man överger sina förhoppningar på att familjen ska vinna vadet och börjar satsa på psykopaterna istället, de är ju i varje fall vinnartyper! Detta fenomen gör inte filmen mer otäck, men det gör oss desto mera förbryllade. Paul och Peter är knappast tortyrtyperna, men det ska nämnas att filmen innehåller diverse våldsgärningar, men till skillnad ifrån vad jag hade förväntat mig så visas ingenting av våldet i bild. Det finns faktiskt inte en endaste fysiskt våldsam scen. Här filmas blodstänket på teven hellre än liket nedanför. Det är klart att våldet på det sättet blir mer individuellt och psykologiskt, men trots det mår jag sällan det minsta illa och anledningen till det är väl förmodligen den humor som lyckas rädda mina tankar ifrån obehagliga tankar.

Jag tror inte att någon film som jag sett i år har gjort mig såhär fundersam. Innan jag såg Funny Games U.S. hade jag läst att det var en budskapsfilm och på den punkten vet jag inte riktigt om jag kan instämma även om det till viss grad stämmer mycket bra. Men den kom med tankar som satt sig på min hjärnan. Att jämföra den ena Funny Games med den andra känns väldigt irrelevant. Den här filmen är kusligt bra och någon annan film ska inte kunna få mig inte att tycka sämre om den. Jag gillar den här filmen mer och mer för varje sekund som gått efter att den tagit slut, och jag hoppas att andra finner samma lycka som jag i en helt sinnesrubbad film som denna.

····