Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Fredagen den 13:e (1980)

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

Paranormal Activity (2007)

Originaltitel: Paranormal Activity
USA/FÄRG/86 min

Regisserad av Oren Peli
Skriven av Oren Peli
Medverkande: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Amber Armstrong och Ashley Palmer

SKRÄCKFILM BITER SÄLLAN på mig. Även om det alltid är lika kul att skrämmas av blodtörstiga dårar på bioduken, så är det väldigt, väldigt sällan jag direkt skräms av en skräckfilm. Kanske är det bra i efterhand, när man vill gå upp från sängen och dricka ett glas vatten mitt i natten, men när jag just fått för mig att sätta på en skräckfilm, är mitt enda ändamål just en sak: att bli vettskrämd.

Oren Pelis regissörsdebut Paranormal Activity (2007) har tidigare kallats för världens läskigaste film och jag själv, inbiten skräckfilmsfantast som jag är, som inte blivit sådär genuint skrämd av någon film tidigare, trodde att detta var ännu en film i raden skräckfilmer, fullkomligt beströdd med "hoppa-till"-scener, som om det faktiskt är riktig skräck. Faktum är att Peli inte använder sig av sådana "chockeffekter", utan snarare bjuder in skräcken, så till den grad att det nästan känns under skinnet.

Filmen är filmad i samma stuk som The Blair Witch Project (1999), vilket direkt ökar realismen i alltihop. Detta är ett av de smartaste dragen inom skräckfilmsindustrin, då tittaren inte längre har all lysande utrustning (som talar om en trygg studiomiljö) att skydda sig bakom. Istället blir det väldigt naket och tack vare lysande skådespel blir känslorna och själva gastandet väldigt naket, väldigt nära och, inom sin tid, även väldigt gastkramande. Själva filmupplevelsen kan skilja, då Peli använt sig av flera olika slut. Allt beror därför på just vilken version man sett, men slutet i den version som visats på bio och på alla DVD:er är det jag sett och jag kan gott och väl säga att den duger, för att få en fullkomligt fruktansvärd upplevelse.

Säga vad man vill om denna film. Många säger att den suger, många säger att den är tråkig och många säger att den är överskattad. Jag säger att du ska släppa lamporna, sätta på filmen och se den helt själv, från början till slut. Jag ger dig lite ord om skådespelet och min uppfattning om den, men inget om vad den handlar om eller vad du kan förvänta dig. Efter skräckupplevelsen som är Paranormal Activity, är allt jag har att säga att jag i alla fall hade problem att sova den natten. 3½/5

The Ninth Gate (1999)

Originaltitel: The Ninth Gate

FRANKRIKE, SPANIEN OCH USA/FÄRG/133 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Arturo Pérez-Reverte, John Brownjohn, Enrique Urbizu och Roman Polanski
Medverkande: Johnny Depp, Frank Langella, Lena Olin, Emmanuelle Seigner, Barbara Jefford, Jack Taylor m.fl.

DET FINNS ETT GAMMALT TALESÄTT som lyder: "Det kan aldrig gå fel med Johnny Depp." Nej, jag bara drev med dig, men det borde finnas ett, för det stämmer mycket bra. I nästan varje film jag ser med Depp, så gör han en bra rollprestation, vare sig det är som en galen hattmakare eller pårökt journalist. Depp leverar verkligen och hans prestation i The Ninth Gate är då sannerligen i samma anda som i hans andra filmer.

Filmen handlar om den påläst bokexperten Dean Corso (Depp), som får ett uppdrag av den rika boksamlaren Boris Balkan. Balkan har ett exemplar av en mycket sällsynt bok med satanistiska texter och ryktet går att tre varianter av boken existerar, men att enbart en är verklig. Corso får då uppdraget att sticka till Europa (där de två andra böckerna finns) och försöka ta reda på vilken av böckerna som är den riktiga. Detta visar sig dock vara mycket svårare än man först trodde (då demonboken, i princip, är ovärderlig) och Corso dras snart in i en märklig spiral av djävulsdyrkan, övernaturligheter och våldsdåd.

Polanski har tidigare imponerat och i jämförelse med exempelvis The Pianist (2002), kan The Ninth Gate verka någorlunda mager. Även om The Pianist var mycket mer "vanlig" i sin struktur och handling, var den mycket mer gripande. Vad denna film dock vinner på, är att handlingen är såpass absurd och ovanlig, att tittaren inte för en sekund kan veta vad som händer härnäst. Ibland tar sig handlingen vändningar som gör att det blir lite väl oförutsägbart, nästan totalt omotiverat, men håller definitivt tittaren på helspänn.

Förutom en fin prestation från Depp, ser vi även Emmanuelle Seigner, Frank Langella och Lena Olin i fina, unika roller. Allra mest kommer jag att tänka på Langella, som på ett autentiskt, obehagligt sätt visar oss en rik mans besatthet för ondska, Helvetet och Djävulen.

Förutom att The Ninth Gate kanske inte kan klassas som en topprulle, så är det givetvis en film av hög kvalitet. Att hålla tittaren så fokuserad i över två timmar är onekligen ett proffsjobb. Att såväl Roman Polanski som Johnny Depp lyckats tidigare vet vi. Vad mer kan man då egentligen begära, när man ser de två göra ett bra jobb i The Ninth Gate? Om inte för en rent spännande film, så för ett obehagligt porträtt av fascinationen för Hin Håle själv. 3½/5

The Eye (2008)

Originaltitel: The Eye
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av David Moreau och Xavier Palud
Skriven av Sebastian Gutierrez, Jo Jo Yuet-chun Hui, Oxide Pang Chun och Danny Pang
Medverkande: Jessica Alba, Alessandro Nivola, Parker Posey, Rade Serbedzija, Fernanda Romero, Rachel Ticotin m.fl.

MAN KAN VÄL SÄGA att skräckfilmen hade en stor roll i förra decenniets filmutbud. Vi såg ett flertal av Hollywoods allra blodigaste verk och för första gången vågade stora bolag ta tag i det allra värsta, något som enbart lågbudgetfilmarna sysslade med tidigare. Detta menar bland annat John Waters är dåligt, då han säger att bolagen tar alla obsceniteter som bara sådana som han själv fick syssla med och på något sätt stämmer det. Den allmänna massan blir ju onekligen mer och mer avtrubbad, något som i och för sig ej enbart beror på film av underhållningskaraktär.

The Eye (2008) är inte en film av typen jag nyss nämnt. Nog är det en skräckfilm från förra decenniet, nog innehåller den alla element en sådan skräckfilm behöver (en snygg tjej i huvudrollen, frenetisk klippning och allmän "Nu hänger jag inte med alls"-känsla), men The Eye skiljer sig från våldsamma filmer som Hostel (2005) och Saw (2004). Till skillnad från The Eye, så är nämnda filmer (som i och för sig inte är alltför mycket att hurra för), faktiskt ganska underhållande. Det är inte riktigt The Eye.

Filmen har en bra start och leder in oss i en intressant historia om violinisten Sydney Wells (Jessica Alba), som varit blind sen hon var fem. Tack vare hornhinnetransplantation, får hon synen tillbaka, en del i filmen som faktiskt är väldigt gripande och mer intressant än filmen själv. Wells färd tillbaka till ett liv med syn är fängslande och ger en faktiskt en lite dålig känsla i magen över att filmen faktiskt snart kommer gå över till skräckfilm. Med synen blir hon givetvis glad, men inser snart att det är något fel med synen. Hon följs av eld och skrik, skräckinjagande bilder i något som liknar den allra värsta sortens schizofreni. Omvärlden tror inte på att det Wells ser är på riktigt, men Wells är fullt besluten att ta reda på varför hon ser alla dessa bilder och vad det är som vill henne ont.

Alba är bra, som oftast, i rollen och lite varstans hittar vi faktiskt fina skådespelarprestationer. Spänningen ökar stundtals och får någon slags deckarkänsla, men jag tror problemet i filmen är att tittaren aldrig riktigt får känna en känsla av just det filmen är ute efter att ge: skräck och gåshud. Vid första förefaller det något självklart att obskyra hallucinationer visserligen är läskigt, men att ingen direkt kan komma till skada. Därför blir engagemanget kanske inte alltför stort hos tittaren. Det blir liksom ingen fruktansvärd skada att undgå, även om filmen bjuder på en del våldsdåd.

Hade filmen varit en något mer djupgående tolkning av schizofreni (då ur den tesen som filmen framhåller: att som individ se saker som verkar så äkta, men att inte bli trodd av andra), så skulle filmen bli mer intressant. Filmen handlar dock inte alls om schizofreni och är en nyinspelning av The Eye (2002), så visst svamlar man lite för sig själv, men tyvärr är denna typ av film (där huvudrollen är med om ett rent psykiskt helvete) alltför uttjatad, då dessa syner, i filmen, alltid beror på just demoner och inte en kanske mer jordnära, men mer gripande, orsak, som just mental ohälsa.

Som filmskapare kanske jag drömmer bort och vill ändra för mycket i andras verk, men av denna film får jag faktiskt inte ut någonting. Det har liksom varit för mycket film av denna typ. Trots en fin start och bra skådespelare blir det, ja, ännu en sån där mediokert oförståndig film. 2/5

American Psycho (2000)

Originaltitel: American Psycho
USA / KANADA / FÄRG / 101 min

Regisserad av Mary Harron
Skriven av Breat Easton Ellis, Mary Harron
Skådespelare: Christian Bale, Justin Theroux, Josh Lucas, Bill Sage, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon, Jared Leto, Willem Dafoe m.fl.

CHRISTIAN BALE är en otroligt bra skådespelare. Jag har tidigare tyckt att han är en bra, klart godkänd skådespelare som medverkat i intressanta och sevärda filmer, men efter American Psycho måste jag ändra min åsikt radikalt. Christian Bale är en fullständigt fenomenal skådespelare, och huvudrollsgestaltningen utav Patrick Bateman i just den här filmen hör till det mest imponerande jag sett bland filmer som kommit de senaste årtiondena.

Men jag börjar med att gå tillbaka till själva filmen, vem är Patricke Bateman? Själv beskriver han sig med orden: I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip. Ja, själva titeln avslöjar väl egentligen vad det är för typ av människa vi har att göra med i filmen. Patrick Bateman är på ytan en tämligen ordinär yuppie, ung och framgångsrik med ett jobb på Wall Street, med tillhörande exklusiv mat- och klädsmak. Han innehar dock en aning mer mordisk sida, som uppenbarar sig flertalet gånger i filmen.

FÖR DET FÖRSTA måste jag påpeka att det är ett väldigt intressant tema som filmen visar, angående den mänskliga moral som Bateman har (eller inte har). Hela filmen genomsyras av den ytliga konsumtionen och de negativa påföljderna av kapitalism, och författaren har gjort Bateman till en symbol för den ”mörka sidan” av de unga män med ekonomiutbildningar som nästintill skapade en hel kultur under 80-talet. Visserligen dras det till en viss överdrift, men var annars skulle filmens underhållningsvärde vara?

En sak som ni bör notera när ni ser filmen är att man aldrig får se Patrick Bateman, eller någon av hans kollegor för den saken, utföra någon form av arbete. Flera gånger i filmen sitter han på sitt rymliga och välinredda kontor, men arbetar aldrig, utan lyssnar på musik eller tittar lite på tv. Är det också någon form av symbolism som författaren har försökt pressa in?

Jag ska försöka att återkomma till Christian Bale, som enligt mig är oumbärlig i den här filmen. Utan hans insats hade filmen med lätthet kunnat halka in som någon B-thriller utan att lyckas leverera den lite subtila kritiken och sensmoralen. Enligt rykten var Leonardo DiCaprio först tänkt i rollen (hemska tanke) men lyckligtvis föll valet på Bale, som tveklöst gör sitt livs insats i filmväg. Men Bale är inte, trots att jag kanske har gett sken av det, det enda sevärda i filmen. American Psycho har överlag fina skådespelarprestationer, och såväl manus som regi är berömvärt, och jag måste även passa på att lovorda musiken i filmen, som har lite av en central roll i och med Batemans musikaliska intresse, vilket ni knappast kommer att missa…

AMERICAN PSYCHO må inte vara en av de bästa och mest välgjorda filmerna någonsin, men för mig är det något av en personlig favorit, och något betyg under det jag ger vore nästan skamligt. Att inte se den här filmen vore att missa någonting alldeles extra, och definitivt annorlunda, och den tillhör toppskiktet bland filmer från 2000-talet. Egentligen enbart ros från mitt håll.

····

Planet Terror (2007)

Originaltitel: Planet Terror
USA / FÄRG / 109 min

Regisserad av Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez
Skådespelare: Rose McGowan, Freddy Rodríguez, Josh Brolin, Marley Shelton, Jeff Fahey, Michael Biehn, Rebel Rodriguez m.fl.

NÄR DET KOMMER TILL att nämna mina favoritfilmer, så finns det två olika parter inom mig som säger sitt. En part gillar filmerna som, av samhället anses som, kvalitativa filmer. Ett fåtal exempel är Clockwork Orange (1971), Gökboet (1975) och Den sista färden (1972). Alla är de några favoriter av de filmer jag sett, och omvärlden har tyckt samma sak. De innehåller en enorm blandning av handling, tema och skådespeleri som gör filmerna till riktiga mästerverk. Den första parten av mitt filmgillande är alltså rätt enkel att genomskåda: de riktiga mästerverken förblir favoritfilmer för mig.

Sen kommer vi då till den andra parten. Där har vi filmer som alla andra mest skulle anse som hyfsade filmer, eller rent utav, skräpfilmer. Bad Taste (1987) är ett exempel på en film som jag älskar, även fast jag själv vet att kvaliteten inte håller någonstans i denna film. Skådespelarna suger, musiken suger, det mesta suger. Tycker du. Jag tycker att allt äger. Kanske för att jag är splatter-fan och för att den här filmen betydde mycket i mina splatter-dagar som filmregissör, men i grund och botten är Bad Taste inte en bra film.

NÄR QUENTIN TARANTINO OCH ROBERT RODRIGUEZ slog ihop för att göra Grindhouse (2006) var man minst sagt förväntansfull. En hyllning till skräpfilmer från 1970-talet (med allt från sex, våld och spya i en härlig blandning) samlat med smält film och tveksam ljud-/bildkvalitet. Det blir inte bättre än såhär på skräpfilmshållet. Sen får vi då reda på att Grindhouse inte släpps i Sverige, utan delas upp i Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Planet Terror är Robert Rodriguezs segment.

Planet Terror handlar om en infektion som gör människor till slemmiga monster som fräser sweet-chili-liknande substanser på folk och gör hemskheter. Lite som en zombie-rulle. Sen så är det givetvis en liten grupp människor som måste slå ihop sig och skydda sig mot dessa varelser, med ammunition upp till tänderna. Räkna med blod och våld och sweet-chili-liknande slem.

SKÅDESPELERIET är faktiskt strålande rätt igenom, med tanke på det material de har fått tag i. De ska spela i en film som är en hyllning till skräpfilm och de lyckas väldigt bra att faktiskt fånga en viss kvalitet trots all medveten dålig kvalitet. Bäst är nog Rose McGowan, som fångar känslan av en talangfull tjej som hamnat fel väldigt bra. Sämst är nog Quentin Tarantino. När Tarantino om och om och om igen ska försöka leka stenansikte till skådespelare så blir det bara fel och man ser bara en liten 14-årig filmnörd förklädd i en vuxen mans kropp, vilket han antagligen är också. Han är inte bra någonstans. Han ska hålla sig bakom kameran.

Känslan, reporna, ja, till och med den där gången i filmen då själva filmen smälter (på projektorn då, som filmen anspelar sig bli uppspelad på) och det fattas en rulle i filmen, det är klockrent. Känslan av att sitta på en riktig så kallat grindhouse (begrepp på en numera nerlagd form av biograf, där enbart skräpfilmer visades, kort och gott), och gotta i sig popcorn bredvid någon som kanske är på flykt från lagens långa arm är verkligen där och den råa och skitiga känslan finns genom hela filmen.

Jag skulle faktiskt kunna ta det så långt som att säga att Planet Terror är bättre än Death Proof, i den aspekten att action och spänning finns mycket mer närvarande än vad den gör i sistnämnda. Glöden, passionen, våldet och skräcken finns där, utblandad med Roberts egenkomponerade musik. Blodet sprutar, någon vänder på steken och ansikten smälter. Festen kan börja.

···½

Funny Games (2008)

Originaltitel: Funny Games U.S.
USA / FRANKRIKE / STORBRITANNIEN / ÖSTERRIKE / TYSKLAND / ITALIEN / FÄRG / 112 min

Regisserad av Michael Haneke
Skriven av Michael Haneke
Skådespelare: Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt, Brady Corbet, Devon Gearhart, Boyd Gaines m.fl.

- Why don't you just kill us?
- You shouldn't forget the importance of entertainment.

JAG HAR FUNNIT en bra definition av ordet "sjuk". Definitionen är rätt och slätt Funny Games. Inte nog med termen i sig själv låter lite vrickad, utan det är också titeln på en film som snart går upp på de svenska biograferna. Funny Games U.S. är kanske det sjukaste jag någonsin sett. Då är det förstås viktigt att tillägga att jag inte sett särskilt många sjuka filmer och att min uppfattning är att regissörer som David Lynch inte gör särskilt sjuka filmer. Enligt mig är konstnärliga utflykter och surrealism är någonting helt annat. Nej, när jag pratar om ordet sjuk i ett filmsammanhang så syftar jag snarare på att filmen har någon sorts underlig handling, som å ena sidan har en röd tråd och inte skiljer sig märkbart i själva formatet, men å andra sidan är så knäpp att man helt enkelt inte kan, eller vill tro på den. Funny Games U.S. är sådan; samtidigt som jag sitter på spänn filmen igenom så är min ständiga kommentar sällan "Hjälp!" utan snarare "Va?", och jag finner egentligen inga andra ord än just "sjukt" när jag ska utlägga min kommentar. Men, vad då, då? Vad gör det? Jag älskar det, och det är det enda som är relevant. Det är det sjuka som så ofta får en att tänka till och det är ofta de sjukaste filmerna som bär på de tyngsta budskapen. Att namndroppa titlar så som Clockwork Orange, Videodrome och I huvudet på John Malkovich säger ju bara det en hel del, allt eftersom alla dessa filmer innehåller mer eller mindre sjuka element.

Funny Games U.S. (som är originaltiteln på denna film) är Michael Haneke's scen-för-scen remake på sin egna film med samma namn (fast utan "U.S.") ifrån 1997. Originalet är antagligen både Haneke's mest älskade och mest hatade film just för dess sjukhet. Idéen till filmen är så genialisk så jag bara kan tycka att han gjorde helt rätt i att återskapa filmen i en amerikansk tolkning för att kunna nå ut till fler tittare. Med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna så är plötsligt möjligheterna ganska mycket större att få kamma hem biobesökarnas hjärtan och ifall 1997-versionen inte blev någon klassiker så är chanserna betydligt större den här gången. Ett annat skäl till att göra om en gammal film som man själv redan gjort är att man då får chansen att krydda på ingredienser som man missade förra gången. Därför är ju remake-konceptet i grunden väldigt bra. Problemet är ju förstås när soppiga regissörer tar sig ann gamla klassiker för att kunna åka snålskjuts på ett bra manus, vilket händer allt för ofta. Remakes kommer det bara fler och fler av just nu, men man får komma ihåg att det mycket väl kan finnas godsaker bland alla kalkoner. Mest spänd är jag naturligtvis på den nya versionen av Hitchcock-klassikern Fåglarna som tydligen ska dyka upp om något år.

GALENSKAPERNA i Funny Games U.S. är i varje fall någonting väldigt eget. Ann (Naomi Watts), George (Tim Roth) och Georgie (Devon Gearhart) är en helt vanlig familj på semester. De och deras grannar ifrån stan har två stora villor en bit utanför New York, och de har bestämt att de ska träffas för att spela golf under semestertiden. Men inte så lång tid efter att familjen anlänt till deras hus knackar det på dörren. Det är Peter, en gäst hos grannarna, som artigt ber Ann om fyra ägg som grannen Betsy antagligen ska använda till någon form av kaka. Han får äggen, men att bli av med Peter blir svårare än Ann hade kunnat tro och snart dyker också Peters vän Paul upp. Så småningom är hela familjen samlade för att näst intill desperat be de två besökarna att gå. Men de behärskar sig inte tillräckligt och det hela resulterar i att George får en golfklubba i benet, samt att extrem oro och många tårar bryter ut. Men Paul och Peter hänger inte läpp för det, och ler gladlynt, de är bara ute efter att få leka lite roliga lekar.

Ni kan kanske förstå vilka konsekvenser det hela har och huvudspelet för kvällen är en vadslagning om hur vida familjen kommer kunna överleva under natten. Det är redan ifrån början uppenbart att deras överlevnadschanser är lika med noll, men genom att sätta kameralinsen på små detaljer och inte slopa alla förhoppningar lyckas Haneke ändå få fram något sorts hopp ur oss tittare. Det kan tyckas låta som en vanlig typisk skräckfilm, men det är det verkligen inte. Istället är Funnt Games U.S. extremt smart men än mer lurig. Filmens slut avslöjar alla hemligheter, vilket jag tycker är bra. Filmer med öppet slut kan vara roligt, men finns det ett perfekt slut så tycker jag att man ska utnyttja det och ta med det i filmen.

TILLS DESS får man hålla till godo med spänningen och stämningen som filmen bjuder på. Spänningen är konstant hög och som jag tidigare nämnt så lever den häpnadsväckande bra på det extremt lilla hopp som filmen ändå har. Stämningen är helt sjuk. Ett bra exempel är den första scenen i hela filmen då familjen åker bil ut till deras villa. De leker en "gissa musiken"-tävling med gammal klassisk musik och alla i bilen har det där kärleksfulla leendet. Plötsligt byts musiken ut emot det värsta John Zorn-kaoset jag någonsin hört, vilket kan sammanfattas i buller, skrik och elände. Men det hela sätter en väldigt klar bild om vad filmen står för. Att det sedan inte kommer någon musik för än eftertexterna tar vidd är både ett kännetecken för Haneke's uppfattning om att musik inte ska hjälpa filmen framåt utan att den istället enbart ska få tala för sig själv, och en indikation på Haneke's gener för den mer udda sidan av filmvärlden. Fler indicium på det senare är att han mot alla dagens trender brukar göra filmer med scener i kronologisk följd och att han inte drar sig för att göra en scen som den då Ann kravlar runt på golvet i vansinnigt lång scen.

De vitklädda Michael Pitt och Brady Corbet som Paul och Peter gör trots allt en kanske ännu större del av behållningen i Funny Games U.S.. De är två psykopater av hög klass; för de är allting en rolig lek och de drar lustigheter för varandra medan våra huvudroller sitter i soffan mittemot och gråter floder av dödsångest. När vi är som mest neddragna av familjens tragedi filmas plötsligt Paul eller Peters leende nunor och plötsligt sitter jag som tittare med ett leende på läpparna. Det är nästan att man överger sina förhoppningar på att familjen ska vinna vadet och börjar satsa på psykopaterna istället, de är ju i varje fall vinnartyper! Detta fenomen gör inte filmen mer otäck, men det gör oss desto mera förbryllade. Paul och Peter är knappast tortyrtyperna, men det ska nämnas att filmen innehåller diverse våldsgärningar, men till skillnad ifrån vad jag hade förväntat mig så visas ingenting av våldet i bild. Det finns faktiskt inte en endaste fysiskt våldsam scen. Här filmas blodstänket på teven hellre än liket nedanför. Det är klart att våldet på det sättet blir mer individuellt och psykologiskt, men trots det mår jag sällan det minsta illa och anledningen till det är väl förmodligen den humor som lyckas rädda mina tankar ifrån obehagliga tankar.

Jag tror inte att någon film som jag sett i år har gjort mig såhär fundersam. Innan jag såg Funny Games U.S. hade jag läst att det var en budskapsfilm och på den punkten vet jag inte riktigt om jag kan instämma även om det till viss grad stämmer mycket bra. Men den kom med tankar som satt sig på min hjärnan. Att jämföra den ena Funny Games med den andra känns väldigt irrelevant. Den här filmen är kusligt bra och någon annan film ska inte kunna få mig inte att tycka sämre om den. Jag gillar den här filmen mer och mer för varje sekund som gått efter att den tagit slut, och jag hoppas att andra finner samma lycka som jag i en helt sinnesrubbad film som denna.

····

Scary Movie (2000)

Originaltitel: Scary Movie
USA / FÄRG / 88 min

Regisserad av Keenen Ivory Wayans
Skriven av Shawn Wayans, Marlon Wayans, Buddy Johnson, Phil Beauman, Jason Friedberg, Aaron Seltzer
Skådespelare: Carmen Electra, Dave Sheridan, Frank B. Moore, Giacomo Baessato, Kyle Graham, Leanne Santos m.fl.

HUR SKA MAN börja när man recenserar en av de sämsta filmerna man sett i sitt liv? Jag kan väl börja med att förklara att de flesta i tonåren, eller äldre som fortfarande har kvar sitt vulgära sinne för humor, nog tycker det här är riktigt roligt. Jag kan bara stå för min egen smak, men... Det här är inte bra. Scary Movie driver hejdlöst med skräckfilmer, och andra för den delen också, och försöker parodisera dem alla med mera sexskämt och osmakliga scener. Om du redan nu känner att det här inte är något för dig, tro då inte att resten av recensionen kommer att få dig att ändra din åsikt.

En kvinnlig high-school-elev blir mördad, och hennes vänner upptäcker att mördaren är mitt ibland dem. Själva grundidén är givetvis en parodi på någon "gammal" skräckfilm, men även resten av manuset känns så oerhört omoget och jag tvivlar inte på att någon 12-åring skulle kunna ha skrivit det här manuset, som är helt i saknad av grundläggande struktur, och består helt och hållet av inslängda sexistiska skämt, blandat med scener från andra skräckfilmer. Ett citat som jag hittade på internet om Scary Movie lyder; "Scary Movie is only scary when we consider what it takes for any film to reach the point of a wide theatrical release", skrivet av Michael Elliot från Movie Parables. Och det är faktiskt läskigt, precis som han säger, att en sådan här film får ett biopremiär världen över, en film som lika gärna kunde varit gjord av några pubertala tonåringar. Istället är manuset skrivet av en hel drös av människor, både av skådespelare i filmen och av Aaron Seltzer, som också har skrivit Date Movie (2006). Jag tänker inte ens gå in på de enskilda skådespelarnas insatser, det känns bara onödigt att utmärka just skådespelets brister, för det är trots allt inte deras fel att filmen har blivit usel. När jag köper en biobiljett, eller hyr/köper en DVD så har jag ändå alltid förväntningar på att filmen i alla fall ska kunna ha producerat någonting bra, med tanke på den stora budgeten som många filmer har. Där gör Scary Movie mig besviken, trots sina förutsättningar att ha kunnat göra en rolig och icke så sexistisk parodi, så misslyckas den fatalt.

NU KÄNNS det som om jag har berättat tillräckligt tydligt vad jag tycker om den här filmen, men på något sätt så blir jag lite förvånad över mig själv att jag väljer att sätta 1 i betyg till den recenserade filmen, och inte det till synes självklara ½. Kanske är det något hopp om att Scary Movie 5 som kommer om några år har mognat ifrån sina föregångare, och kanse kan ge en uns av värdighet åt Scary Movie-serien, eller kanske jag till och med måste erkänna att jag under ett kort ögonblick i filmen nästan skrattade... Svaret är jag inte säker på, men filmens kvalité är jag säker på. Usel.

·

Psycho (1960)

Originaltitel: Psycho
USA / SVART-VIT / 109 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Robert Bloch (roman) och Joseph Stefano (manus)
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, John Gavin, Martin Balsam, John McIntire m.fl.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966), Once Upon a Time in the West (1968), År 2001- ett rymdäventyr (1968), Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att sluta ängslas och lärde mig att älska bomben (1964), Easy Rider (1969), Doktor Zjivago (1965)... Visst var 60-talet ett fantastiskt årtionde sett ur filmperspektiv, möjligtvis det bästa årtiondet någonsin, men den bästa filmen från det här decenniumet är enligt mig en film signerad Alfred Hitchcock; Psycho (1960). Alfred Hitchcock var väldigt produktiv under sina levnadsår och lyckades regissera cirka femtio filmer, många av dem är ofattbart bra, och han är utan tvekan en av de främsta regissörerna någonsin. Psycho är nog Hitchcocks kronjuvel, den mest kända och även den mest skrämmande filmen av skräck/thriller-regissören.

Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på en mäklarfirma, som en dag blir besökt av en storkund som har köpt en fastighet för 40 000 dollar, kontant. Marion blir kommenderad av sin sin smått oroliga chef att lämna in den stora summan pengarna på banken, men Marion stjäl istället pengarna, för att kunna ordna upp sin älskares och hennes ekonomi. Att berätta mer om historien än det här vore både onödigt och elakt mot en framtida tittare, eftersom filmen innehåller en del överraskningsmoment och vändningar, som delvis gör den här filmen så fruktansvärt bra. Hitchcock hade redan innan Psycho blivit en erkänd regissör, genom att året innan gjort I sista minuten (1959) och två år innan Studie i brott (1957), som båda av många rankas som några av hans bästa filmer, men Psycho är inte alls lik Hitchcocks övriga filmer, och inte de övriga filmerna som gjordes då heller, Psycho är nog i ett eget fack bland Hitchcocks filmer, men trots sina olikheter med övriga mästerliga filmer från den tiden så är ändå Psycho den absolut bästa filmen från 60-talet, enligt mig. Men det existerar absolut karaktäristiska Hitchcock-drag, för vem om inte han skulle göra en film med ett TV-team istället för med hans "riktiga" team, bara för att ge Psycho ett så billigt och opåkostat utseende som möjligt, precis som med valet att göra filmen i svart-vitt, trots att färgfilmen var tjugo år gammal. Det finns goda skäl till att det har gjorts två godkända uppföljare till Psycho och en horribel nyinspelning av Gus van Sant, som annars gör bra filmer, från 1998 (en exakt kopia, med exakt samma dialog, musik etc. Den enda skillnaden är skådespelarna och att det inte är svart-vitt utan färg).

ALFRED HITCHCOCK är långt ifrån den enda som bör krediteras för det här mästerverket. Efter att ha sett filmen ekar fortfarande Bernard Hermanns gnisslande strängar i huvudet, som ett outplånligt minne från filmen. Anthony Perkins kusliga och skrämmande roll som den gåtfulle Norman Bates är en av filmhistoriens bäst spelade roller, Norman Bates är och förblir en av de mest oförglömliga karaktärera någonsin. De övriga skådespelarnas insatser är också av god kaliber, men här är det Perkins som är i centrum. Även Alfred Hitchcock gör som vanligt en "cameo" i filmen, om du spanar utanför Marions arbetsplats några minuter in i filmen så kommer du nog märka en rund liten herre med cowboy-hatt som går förbi. Joseph Stefano, som tyvärr gick bort ifjol, var "bara" trettioåtta år när han skrev manuset till filmen, och Hitchcock var till en början oviss om hur Stefano skulle klara uppgiften, han litade hellre på äldre och mer erfarna manusförfattare, men Hitchcock blev knappast besviken på slutresultatet, för manuset, som är baserat på Robert Blochs bok från året innan, är oerhört skickligt. Det är svårt att inte heller nämna den troligtvis mest berömda och ständigt parodiserade dusch-scenen, som de flesta känner till, trots att de inte sett filmen. Den blev skjuten ur otaliga vinklar, och intressant är också att trots offret står naken i en dusch så visas det ingenting naket, mycket beroende på den stränga censuren som existerade då. Efter att Alfred Hitchcock hade läst boken beslutade han genast att göra en film av den, och försökte köpa upp så många exemplar som möjligt av boken, även från privatpersoner, för att få handlingen så hemlig som möjligt, vilket också är anledningen till att jag valde att beskriva handlingen så kortfattat som möjligt.

Jag har alltid sett på Alfred Hitchcock som en man som kan bygga upp en spännande och intressant stämmning, och i Psycho lyckas hen perfekt med det. Det finns tio, femton filmer med Hithcock som är åtminstone mycket bra, men Psycho är och förblir min favoritfilm av Hitchcock, och en av mina favoriter bland alla filmer någonsin. Ett gott råd är att om du är det minsta intresserad av att se bra film så bör du absolut spendera din tid på Psycho. Förvänta dig ett rent mästerverk, ett fulländat mästerverk.

·····

Frenzy (1972)

Originaltitel: Frenzy
STORBRITANNIEN / FÄRG / 116 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Arthur La Bern och Anthony Shaffer
Skådespelare: Jon Finch, Alec McCowen, Barry Foster, Billie Whitelaw, Anna Massey, Barbara Leigh-Hunt m.fl.

VANVETT (1972) berättar historien om en slipsmördare som härjar i London i början av 1970-talet. Richard Blaney (Jon Finch) är en före detta pilot som försörjer sig som bartender på en av alla pubar i London. Han får en dag sparken från sitt jobb och väljer att besöka sin före detta fru Blenda (Barbara Leigh-Hunt) som sköter en äktenskapsförmedling. Blaney gör misstaget att besöka henne i ett upprört tillstånd och en hård ordväxling följer. Han lämna lokalen i vrede, något som hans frus sekreterare uppmärksammar. Hans gode vän, Bob Rusk (Barry Foster) som är grönsakshandlare, har också ärenden till Blaneys fru. Men hans ärenden är av en helt annan sort, nämligen att finna sig en kvinna som uppskattar hans tveksamma syn på sex. Rusk blir uppjagad då han åter får nej och stryper Brenda med... just det... en slips. Blaney som betett sig hotfullt mot Blenda tidigare anklagas för mordet. Han häktas men flyr från fängelset och nu återstår för honom att rentvå sig själv från misstankar samtidigt som han jagas för mordet av polisen.

Detta var sannerligen en störttrevlig överraskning. Jag vågar nästan påstå att Vanvett är ett litet underskattat mästerverk av mästaren Hitchcock. Hans oändliga kärlek till mediet och glädjen att få återvända till hemtrakterna genomsyrar hela filmen. Då Hitchcock valde rollbesättning till Vanvett sökte han efter aktörer inom den engelska teatern eftersom han var ute efter relativt okända skådespelare. Syftet till den handlingen var att avvärja alla förutfattade meningar av karaktärerna. Om exempelvis Cary Grant hade förekommit i filmen skulle vi ha tagit för givet att han var protagonisten. Istället är alla figurer neutrala från början och detta utnyttjar Hitchcock till max. Schablonen av Richard Blaney förändras snabbt. Istället för att sympatisera för honom föraktar vi honom och sen tar våra känslor för honom ännu en vändning. Detta faktum är även uppenbart bland andra karaktärer som exempelvis Robert Rusk. Vi är aldrig säkra på vilka vi kan lita på.

I Vanvett förekommer många av Hitchcocks karaktäristiska tekniska skickligheter. I vissa fall är dessa än mer tillfredsställande, effektfulla och mångtydiga än vad jag sett i många andra av hans filmer. Den brittiska humorn är egendomlig och väldigt underhållande. Sekvenserna mellan Oxford och hans fru är inte bara lysande spirituell komik men även en väldigt viktig del av filmen. Vi ser denna mordgåta ur ett annorlunda och mer avslappnat perspektiv.

FILMENS förmodligen största tekniska bedrift förekommer då Rusk bjudit upp en kvinna till sin lägenhet. De står i hans trappuppgång. Han säger just de ord som får oss associera honom med den mördare han är: "You're my type of woman." Sedan stiger de in i hans lägenhet, dörren stängs och vi vet precis vad som komma skall. Därefter glider kameran systematiskt sakta och ljudlöst ner för trapporna i många långa sekunder. Vårt medlidande för det påföljande offer, som vi redan kände och till och med identifierade oss med, växer. Den fullständiga tystnaden bryts när kameran glider ut på Londons högljudda trafikerade gator. Då plötsligt blir vi medvetna om offrets hjälplöshet. Ingen kommer att höra hennes rop på hjälp. Detta är en fullständigt strålande sekvens som jag, utan att överdriva, otvivelaktigt kan påstå att ingen annan än Alfred Hitchcock kan uppnå. Han är fullt medveten om hur vi åskådare ska reagera. Han fyller rutan med dramatiska känslor samtidigt som det är tekniskt bedårande och allegoriskt för ögat.

En intressant företeelse angående trappuppgången där Robert Rusk bor så återser vi den två gånger efter den just nämnda scenen. Första gången ser vi som jag nämnde trappuppgången när vi betraktar Rusk som en vedervärdig kvinnomördare, andra gången i trappuppgången ser vi honom som en hjälpsam kamrat och sista gången ser vi honom ironiskt nog som ett offer. En intressant detalj som jag är övertygad om att Hitchcock applicerade medvetet.

Om jag inte tar fel så har en utav Vanvetts "McGuffins" formen som en slipsnål. Just denna slipsnål ger upphov till en mycket minnesvärd och högt dramatisk scen som kan kategoriseras som en utav Hitchcocks "omotiverade" scener. Denna omotiverade scen äger rum i en potatisbil och är egentligen oviktig för berättelsen och utvecklingen. Det är nämligen dess syfte eftersom det då ges utrymme för regissören att fritt experimentera med det dramatiska och det konstnärliga. En liknande och betydligt mer känd scen som kan betecknas som omotiverad är sekvensen i I sista minuten (1959) då Cary Grant jagas av besprutningsplanet på det stora fältet.

Den abrupta och snabba klippningen som tillämpas under morden är överraskande och otäckt skrämmande. Den sätter samtidigt färg och bredd på regin och den substantiella spänningen. Frenzy avslutas genialiskt när dramatiken når sitt klimax. Den slutliga kommentaren levererad av Oxford är nästan överväldigande träffande och fyndig.

····

Fåglarna (1963)

Originaltitel: The Birds
USA / Färg / 119 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Evan Hunter och Daphne Du Maurier
Skådespelare: Rod Taylor, Jessica Tandy, Suzanne Pleshette, Tippi Hedren, Veronica Cartwright, Ethel Griffies m.fl.

EFTER ATT HA SETT dagens underverk med häftiga actionscener och exploderande bilar så känns det ganska imponerande hur långt utveckligen har gått under fyrtio år, men i många fall tycker jag det bara är skönare att sjunka ner och titta på en gammal film, utan några häftiga explosioner. Utan dagens tekniska fördelar så var dåtidens filmer tvungna att istället vara bättre på andra punkter, och en av de punkterna är att kunna bygga upp en bra och passande stämning. Något som jag tycker nästan samtliga av Hitchcocks filmer lyckas med, medan jag har riktigt svårt att hitta någon modern film som har lyckats med det som jag tycker är det allra viktigaste inom konsten av film, att lyckas bygga upp en perfekt stämning.

Den bortskämda och vackra kvinnan Melanie Daniels (dotter till en chef över en stor tidning), träffar ungkarlen och advokaten Mitch Brenner i en väldigt komisk scen i en fågelaffär, och Melanie blir kär i honom, och reser hela vägen ner till Bodega Bay, Kalifornien, för att lämna några kärleksfåglar till hans lillasyster, som bor på andra sidan vattnet mot Bodega Bays "centrum". Efter att ha lämnat fåglarna åker hon båt tillbaka till "centrumet", och när hon nästan är framme attackerar en mås henne, helt oprovocerat. Detta är början på en kommande massiv attack av fåglarna, med terror och död som konsekvenser... Om ni tittar noga kan ni för övrigt se Hitchcock själv medverka ett ögonblick, alldeles i början av filmen.

Med dåtidens teknik så var den här filmens visuella effekter ett under, och Fåglarna blev också Oscars-nominerad för sina visuella effekter, dock vanns det priset av fyrfaldigt Oscar-belönade Cleopatra (1963). Om jag hade fått bestämma, skulle den också varit nominerad för "Bästa film", för Fåglarna är riktigt bra.

ALFRED HITCHCOCK såg Tippi Hedren i en reklam för en diet-dricka och efter sin audition fick hon spela huvudrollen i både Fåglarna och Marnie (1964). I Marnie tycker jag dock hon gör en mer intressant roll, dessutom spelar hon bättre. Tippi Hedren gör bra ifrån sig som Melanie, likaså gör Rod Taylor som Mitch, men bäst av skådespelarna är, i mitt tycke, Jessica Tandy som Mitch till en början avundsjuka mor, och utvecklingen och relationen mellan Melanie och Lydia Brenner är en av de intressanta delarna av filmen. Utan att avslöja för mycket om filmen, så måste det nämnas att det finns många mycket bra scener, speciellt en viss scen när Melanie sitter utanför Mitch lillasysters skola, för att köra hem henne. Sedan får vi se fåglarna periodvis sätta sig på en klätterställning på skolgården, och när vi får följa den sista fågeln som sätter sig, får vi se att hela klätterställningen är full av fåglar. Mästerligt av Hitchcock! Själva idén med att fåglar attackerade de hjälplösa människorna är kanske den första "monster-filmen" (även om det är svårt att se på fåglar som monster), en genre som är relativt vanlig i dagens skapande av film.

Alfred Hitchcock försökte till en början få Joseph Stefano, mannen som skrev manuset till Psycho (1960), att skriva manuset, men den uppgiften hamnade till slut hos Evan Hunter, som har gjort ett bra manus, även om det inte är själva manuset som sätts i främsta rummet när man ska förklara vad som är så bra med den här filmen. Är det här en av de bästa filmerna någonsin? Nej, Hitchcock har gjort en handfull andra bättre filmer, men det här är en ovanligt bra film, som är en klassiker de flesta bör se!

····

Evil Dead (1981)

Originaltitel: The Evil Dead
USA / FÄRG / 85 min

Regisserad av Sam Raimi
Skriven av Sam Raimi
Skådespelare: Bruce Campbell, Ellen Sandweiss, Richard DeManincor, Betsy Baker, Theresa Tilly, Philip A. Gillis m.fl.

INTE BARA PETER JACKSON började sin karriär med skräck. Så gjorde även Sam Raimi, numera känd från Spider-Man (2002) och dess uppföljare. Även om Bad Taste (1987), i min mening, är bättre än denna filmrulle, finns här en hel del råvaror att skörda. Den kom nämligen att bli en av de mest inflytelserika lågbudgetskräckisarna någonsin. Filmen jag talar om är The Evil Dead (1981). Detta är den berömda, grymt scensatta, stämningsbelagda lågbudgetrysaren som, med hjälp av mycket snitsiga kameraåkningar, innovativa effekter och den stabile B-filmsikonen Bruce Campbell i spetsen, blir en tämligen lyckad skräckfilm. Om den ändå, ja, når sprickpunkten och utöver.

FEM UNGDOMAR bestämmer sig för att spendera sin fritid långt, långt in i en obehaglig skog (självklart) i en skröplig, kuslig stuga (ännu mer självklart). Där har de tänkt tillbringa lite kvalitetstid. Två män och två kvinnor är ihop med varandra, så nöjet och de oändliga chanserna att plocka där, ja... kvalitetstid, helt enkelt. Bakom dessa kärleksankrade par finns dock en ensam tjej, Cheryl, som finner sitt nöje i att rita teckningar. En dag hittar de två männen, Ash (Bruce Campbell) och Scott (Richard DeManincor), en gammal kassettbandspelare i en dammig, gammal källare. Där finner de även en märklig bok. De får den smarta idén att gå upp med boken och kassettbandspelaren, för att lyssna vad kassettet i kassettbandspelaren har att erbjuda. Givetvis är det ju något de inte alls skulle ha gjort. Formler ur den tarvligt skötta och ovanligt fula boken läses upp högt och medför att alla onda krafter i skogen släpps lös, för att besätta de fem ungdomarna i stugan. En av de första "video nasties", tillsammans med bland annat The Driller Killer (1979), var kommen och en hisnande berg-och-dalbanefärd i våld, blod, kött och ännu mer blod hade tagit av stampen. Filmen om ungdomar som slaktar ihjäl varandra i en skraltig stuga mitt i skogen, besatta eller inte, tog världen med storm och föll offer för massa protester mot våld på film. Nog för att det är en blodig film, men protester är överdrift.

FILMENS STORA GEBIT sitter inte i en perfekt handling utan att frossa i mustiga effekter. Filmen är extremt grafiskt våldsam och den är rent utsagt förfärligt blodig på vissa ställen. För splatterfilmsälskarna kan jag nämna att det inte är en Braindead (1992), men så är det ju fastställt att det inte finns något blodigare än just Braindead. Filmen har dock ändå en hel del att erbjuda. Trots sin tunna handling och knappa budget bär filmen på andra kvaliteter. Skådespelet är faktiskt bra. För en film som den här är det faktiskt imponerande bra, även om materialet är rätt svårt att ta till sig. Som tidigare nämnts, har filmens estetiska sidor mycket att tacka för att filmen uppskattas. Alla scener, och då menar jag alla, är på något sätt länkade konstnärligt. Vare sig det är en scen fotad från en gaspedal på en bil eller en scen som filmar i en "cirkelåkande" stil, så är det nästan alltid med konstnärligt resultat. Även ljussättningen är perfekt, då det ger känslan av en sunkig, mörk och inskyffad stuga. Effekterna är det som är roligast att se på. Vänligen notera att "roligast" och "läskigast" inte alls hör ihop. För läskigt blir det aldrig. Däremot blir det riktigt kul.

ÄVEN OM FILMEN sköts under bättre omständigheter än Bad Taste, så är den inte mycket bättre. Bröderna Raimi och vänner (bland annat Bruce Campbell) var ett gäng brådmogna college-studenter som suktade efter att få göra långfilm. Efter att de lyckades samla in den ringa summan på $90 000 för sin kortfilm Within the Woods (1978) (som är som en kortare version av just The Evil Dead) fick grabbarna pengar för att år 1979 få spela in samma film, denna gång i långfilmsformat och mycket mer väluttänkt.

JAG OCH MASSVIS med andra människor, kan kalla sig för medlemmar i beundrarskaran för The Evil Dead. Fast även om jag gillar filmen, så är det mest för dess tekniska sidor. Generellt sätt är filmen en B-film och det är en stämpel den inte på några sätt kan undkomma. Att filmen är innovativ och filmad med en rätt taskig kamera, det är bara genuint, men det litterära; manus, dialog, allt som har med intrigen och göra, det sjabblas bort. Det märks tydligt att gänget bakom filmen inte var ute efter ett stabilt mästerverksmanus, utan mer åt effektsökeriet och att bege sig över effekternas gränser. I det fallet kommer dock mitt jämförelseobjekt Bad Taste bättre till, eftersom Bad Taste lyckas chockera mig mer än vad The Evil Dead gör. Underskatta dock inte det, eftersom det är en väldigt, väldigt, väldigt blodig film. Personligt eller inte, är det klart att det inte faller alla i smaken.

THE EVIL DEAD rekommenderas starkt för skräckfilmsälskare och bör objektivt ses som ett mästerverk inom B-filmens blodiga sida. Dock är filmen, i stora mått mätt, inte alls ett mästerverk och mycket viktiga ståndpelare, såsom manus och struktur, faller i glömska. Effekter och bildspråk lyckas täppa till hålen på vissa ställen, men inte i närheten av alla. Tyvärr blir filmen då lika ihålig som en schweizerost. Dock är det enkelt att klanka ner en film som den här, och jag tänker lämna själva klankandet till er, men från mitt perspektiv är det en ung regissörs första stapplande steg mot oändligheten och vidare.

···