Fight Club

Originaltitel: Fight Club
USA / TYSKLAND / 1999 / 139 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Chuck Palahniuk och Jim Uhls
Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Meat Loaf, Zach Grenier, Richmond Arquette m.fl.

Efter att ha länge läst om Fight Club är det dags. Detta blir min andra film som David Fincher har regisserat och jag är positiv eftersom jag är väl en av få som faktiskt gillade floppen Alien 3 vilket var hans debutfilm. Efter detta har vi kunnat se succéthrillern Se7en, The Game, med Michael Douglas i huvudrollen, den lite mer kritiserade Panic Room och slutligen är han i år aktuell med Zodiac som även den har fått mycket bra kritik. Fincher, som alltid varit känd för sina lite mer originella filmer som inte riktigt passar in i Hollywoods ramar.

Skivan åker i och tv: n sätts på. Det jag nu förväntar mig är en mörk, tät, våldsam och framförallt en ganska negativ film. Jag får rätt på tre plan.

Jag ramlar nästan ur stolen när vi i början presenteras för Jack. Vi får en krokig men ack så snygg inledningsfärd genom hans hjärna och när vi slutligen hittar ut ser vi direkt hur Jack sitter med en pistol i käften. Technomusiken dunkar i bakgrunden och scenen försvinner.
Jag är närmast chockad när vi går tillbaka i tiden och Jack börjar dela med sig av sitt tänkande. Edward Norton (American History X) gör ännu en gång en fantastisk skådespelarinsats. Denna gången som mannen som har det mesta: välbetalt jobb, han är attraktiv och inte minst har hans sin kära IKEA-inredda lägenhet. Men han är ändå inte nöjd. Sömnproblem och ett händelselöst liv är anledningen. Allt förändras dock när han möter Tyler Durden.

Även här får vi se ett otroligt bra skådespeleri! Brad Pitt spelar en mycket intressant typ som knappt äger någonting och lever ett liv Jack aldrig tidigare sett. Pitt är verkligen skapt för denna rollen och det verkar som kemin mellan han och Fincher stämmer perfekt. Det är bara att se på Se7en och Fight Club där han gör han oförglömliga roller. Och då ska jag lägga till att jag annars inte uppskattar Pitt speciellt mycket.

Tillbaka till Norton: Det är nästan så att han överträffar rollen han hade i American History X i och med Jack i Fight Club. Han berättar hela filmen ur sitt egna perspektiv och den lugna rösten bryter av den mörka stämningen på ett mycket bra sätt.

Efter ett tag är Jack tvungen att flytta in i Tylers hus (snarare ett riktigt ruckel) och radikalt förändras hans liv steg för steg. Utanför en bar bildar killarna en "fight club", dit människor kan komma och banka skiten ur varandra, för att få en kick helt enkelt. Det blir snabbt populärare än någon kunnat tro och Jack är lyckligare än någonsin.

Under den här delen av filmen har den redan nått sin topp. Första hälften är helt fantastisk med sin svarta humor (som VERKLIGEN är rolig) och Tylers små kommentarer om livet som verkligen får en att tänka till. Den aggressiva musiken passar perfekt in i den suggestiva och mörka stämningen och man roas även när filmen går på lågvarv med en onödig dialog. Jag skulle vilja säga att den första timmen är det bästa jag sett inom film.

Sista 40 minuterna börjar problemen för både Jack och filmen dyka upp. Handlingen börjar svikta och humorn avtar ganska rejält vilket är synd. Slutet spårar ur lite och det slutar något flummigt om än överraskande.

Jag skulle inte vilja kalla den här filmen negativ som många andra recensenter har gjort. Visst är dess syn på samhället inte speciellt positivt men det finns samtidigt som nämnts tidigare mycket humor och en strävan efter att göra livet bättre.

Till sist skulle jag vilja nämna arbetet med kameran som är riktigt bra. Fotot är mycket originellt och Fincher byter vinklar under scenerna hela tiden. Det är ett konstant mörker. Detta gör att det hela tiden blir visuellt sett, väldigt snyggt att se på. Fincher har regisserat ett närapå mästerverk och jag kan verkligen inte tänka mig någon annan Hollywoodregissör som hade kunnat skapa denna film. Den bär Finchers stämpel helt enkelt.

····½

.