How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Liar Liar (1997)

Originaltitel: Liar Liar
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Paul Guay och Stephen Mazur
Medverkande: Jim Carrey, Maura Tierney, Justin Cooper, Cary Elwes, Anne Haney, Jennifer Tilly m.fl.

JAG ANTAR ATT JIM CARREY-HATAREN antagligen fått stå ut med sin värsta period här på Movie Burger, men här kommer ytterligare en film med tokstollen. Förlåt, men han är ju för bra. Filmen är Liar Liar och är en av Carreys tidigare filmer och även om filmen befinner sig i gränslandet mellan familjekomedismörja med orkestermusik och tankfull, vitsig komedi, är Liar Liar definitivt en rogivande rulle.

Jim Carrey gör här den typen av roll han blivit känd för: förvirrad man som inte lever ett fullt lyckligt liv, som råkar ut för en total förändring som skakar om hans sociala liv (Bruce den allsmäktige (2003), Yes Man (2008) med mera). Här har vi advokaten Fletcher, som lever ett advokatliv baserat på lögner, dock inte enbart i rättssalen, utan till sin familj och sina vänner. Ständigt skjuter han på saker och ting, avbokar ärenden av påhittade orsaker och ignorerar det mesta. En dag, när hans son Max (Cooper) i födelsedagspresent önskar sig att hans far inte kan ljuga på en hel dag, så ställs hela hans liv på spel. Jobbet som advokat, jobbet som man och jobbet som far ruskas om, allt i samspel med diverse ansiktsuttryck av Jim Carrey.

Liar Liar är en riktigt rolig komedi, även om den bitvis är lite väl sliskig i sitt familjefilmsmanér. Dock har filmen precis det som krävs för att nå ut till precis alla och att avfärda en vanlig komedi för att den inte innehåller de cineastiska värden man hellre ser i andra filmer, det vore ju helt fel. Dock ska jag påpeka att denna faktiskt inte är hans bästa komedi och att (om man nu tittar på den typ av roll jag nämnde tidigare) både Bruce den allsmäktige och Yes Man är ganska så mycket bättre, allra främst förstnämnda titel.

Det finns egentligen inte mycket att säga om en film i den drös av roliga filmer Jim Carrey har gjort. Denna är liksom jätterolig, liksom många filmer han gjort. Därför söker jag mer och mer efter just något mer i denna typen av film. Liar Liar kan jag tycka saknar lite av det kött och blod jag saknar i en komedi, för att den ska kännas äkta och närgånget. Det blir det inte riktigt med överdrivet förtydligande orkesterspår. Dock bör man tänka på vilken publik den riktas till och att sitta och vilja ha "närgånget" som 18-årig svensk kanske inte gäller just denna film. Try Supersugen (2007), i så fall. Liar Liar är en härlig komedi med en härlig snubbe, vilket jag tycker säger ganska bra vart filmen ligger "betygsmässigt". 3/5

Robin Hood - Karlar i trikåer (1993)

Originaltitel: Robin Hood: Men in Tights
Frankrike & USA/Färg/104 min

Regisserad av Mel Brooks
Skriven av J.D. Shapiro, Evan Chandler och Mel Brooks
Medverkande: Cary Elwes, Richard Lewis, Roger Rees, Amy Yasbeck, Mark Blankfield, Dave Chappelle m.fl.

MEL BROOKS HAR GETT OSS MÄSTERLIGA KOMEDIER och Robin Hood - Karlar i trikåer är ett av hans senare verk. Med det sagt, är den även ett av hans tråkigare verk. Brooks, som nästan alltid har lyckats leverera snudd på komiska mästerverk, är här faktiskt knasigare (och tråkigare) än någonsin.

Robin Hood - Karlar i trikåer är givetvis en parodi på berättelsen om Robin Hood. Där Dracula - Död men lycklig (1995) ändå hade en lysande huvudrollsinnehavare (den framlidne och alltid lika roliga Leslie Nielsen), har Robin Hood - Karlar i trikåer ingen direkt drivkraft i Cary Elwes. Med det inte sagt att han är en dålig skådespelare eller att han inte är rolig, men han (tillsammans med nästan alla andra, till och med Chappelle, något förvånande) skapar denna ganska taffliga film. Dock är det största felet nog ej skådespelarna, utan snarare handlingen. Man kan ju diskutera hur viktig eventuell handling är i en komedi, men att den i alla fall måste vara så pass intressant och givande att man vill se mer borde ses som någon form av mål.

Detta är en smålustig film, men på ett helt fel, oj, så knasigt, sätt. För er som gillar knasig humor är det här definitivt en fullträff (stundtals är den faktiskt ganska rolig), men den där vitsigheten som fanns i Brooks tidigare filmer känns inte riktigt av i denna typ av "sladdbarn" hos Brooks. Dock ska man inte glömma bort att Brooks ändå är bakom rodret och att gubben än kan, men att detta ska ses som hans starkaste verk - knappast! Det framgår tydligt efter en fladdermus med Nielsens ansikte i tidigare nämnda verk om Dracula. 2/5

Den galopperande detektiven (1994)

Originaltitel: Ace Ventura: Pet Detective
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Jack Bernstein, Tom Shadyac och Jim Carrey
Medverkande: Jim Carrey, Courteney Cox, Sean Young, Tone Loc, Dan Marino, Noble Willingham m.fl.

JIM CARREY ÄR DEFINITIVT en väldigt egen komiker. Med sitt överdrivet frenetiska sätt har han ingen direkt jämlike. Att man blir något omtumlad efter en hel långfilm med honom är väl inget konstigt, men man måste ge all berömmelse han kan för att han kan göra en annars ganska händelselös scen till en riktigt rolig en istället.

Den galopperande detektiven har nog ingen direkt gått miste om; i alla fall inte den främsta karaktären Ace Ventura. Ace är en slags privatdetektiv specialiserad på djur och när en delfin blir stulen precis innan Super Bowl behöver han lösa mysteriet. Det blir en lustig och lite väl häpnadsväckande historia, med en alltid lika överspänd Jim Carrey. Det är i den här filmen som Carrey antagligen är mest Carrey (i alla fall den bilden vi förknippar honom med) och är även den filmen som katapulterade honom in i berömmelse.

Är filmen bra då? Rent cineastiskt är den ju inget mästerverk, även om man inte får glömma att den faktiskt haft sitt lilla intryck på det moderna samhället, för vad visar bättre upp 1990-talets komedier bättre än nykomlingen och nutida superkändisen Jim Carrey? Handlingen är dock ganska dålig och det mesta ligger på Carreys axlar. Dock ska man framhäva att det är en rolig film, men även om detta var filmen som på riktigt gjorde Carrey känd, så är det faktiskt inte hans roligaste. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att uppföljaren är bättre, där man faktiskt lagt ner ännu mer tid på bra story, vilket genast ger Carrey ännu mer spelrum att vara rolig.

För att vara Jim Carreys start på kändisskap är ju ändå Den galopperande detektiven en rolig film. Carrey klarar av det mesta och vissa scener är direkt sanslösa. Med ljummen kritik kan jag säga att Den galopperande detektiven stundtals är en riktig skrattfest tack vare Carrey, men att detta bara var början på en samling sanslösa (och ännu roligare) komedier. 2½/5

Kids (1995)

Originaltitel: Kids
USA/Färg/91 min

Regisserad av Larry Clark
Skriven av Larry Clark, Harmony Korine och Jim Lewis
Medverkande: Leo Fitzpatrick, Sarah Henderson, Justin Pierce, Joseph Chan, Johnathan Staci Kim, Adriane Brown m.fl.

LARRY CLARK OCH HARMONY KORINE har blivit kända för sina grovkorniga och explicita filmer, där det främsta motivet ofta är brydda ungdomar. Ken Park (2002) väckte kontrovers för sina sexscener och Gummo (1997) för att vara en allmänt mobbad film. Kids är ett samarbete mellan de två och är faktiskt, ganska förvånande, ändå inte så frånstötande som dess rykte har utgett den för att vara.

Kids handlar om ett gäng ungdomar i New York. De fördriver tiden med sex, alkohol och droger. Många av killarna skejtar medan tjejerna sitter i klungor och diskuterar. Telly, en av grabbarna, roar sig dag ut och dag in med att försöka hamna i säng med oskulder. Han väjer inte för att med grovt språk beskriva hur han "tog tjejen" den tidigare kvällen, något som hans kamrater tycker är väldigt häftigt. I ett moln av hasch och ett surr från billiga skejtvideor, följer vi parallellt en grupp tjejer. Tjejerna, däribland Ruby (Rosario Dawson), diskuterar oralsex, samtidigt som Jenny (Sevigny) tröttsamt tittar omkring. Hennes erfarenheter ligger inte ens i närheten av de andra tjejerna; hon har enbart haft sex med en kille, Telly. Ruby och Jenny berättar att de gått och testat sig för könssjukdomar, eftersom man aldrig kan vara säker. Dock ökar förvåningen då Jenny är den som visar sig vara HIV-smittad. Jenny blir då fast besluten att ta fatt Telly, i den kavalkad av oskuldsjagande hans sexliv numera formats till.

Med dokumentärlik filmning och väldigt duktiga skådespelare, blir det skitiga porträttet av promiskuösa ungdomar väldigt närgånget. Även om det till stor del är en generationsfilm, en film som tydligt visade 1990-talets strömningar med spretigt hår, häng, illa matchande färger och skejtande i den tid då HIV började uppmärksammas, är det ändå en berörande film. HIV är fortfarande lika angeläget idag, men att många skulle kunna tyckas känna igen sig i den här typen av vilda beteende tror jag inte. Det är åtminstone en värld som sträcker sig ganska långt från Sveriges ungdomar (rent visuellt, men stundtals även mer innerligt), vilket gör att filmen kanske blir mer en "film om ungdomar och HIV", än en berättelse som verkligen skakar om och får en att förstå.

Dock ska inte sägas att filmen är dålig. Ett relevant ämne om en hemsk sjukdom i en väldigt rörig djungel av armsvett, rullbrädor och våta fläckar i madrassen blir en berättelse att äcklas och läras av. Med mycket duktiga skådespelare, bra musik och en träffsäker final blir Kids en gripande (och lyckligtvis inte alltför stötande) film om ungdomar och hur splittrad deras oskuldsfullhet ofta faktiskt är. 3/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Billy Madison (1995)

Originaltitel: Billy Madison
USA/Färg/89 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Tim Herlihy och Adam Sandler
Medverkande: Adam Sandler, Darren McGavin, Bridgette Wilson, Bradley Whitford, Josh Mostel, Norm MacDonald m.fl.

MÅNGA KOMIKER kan man nog tycka är något överskattade. Även om man kan tycka att Will Ferrells hojtande kan vara jobbigt eller Rob Schneiders skuttande irriterande, så är nog den jag är allra mest tveksam över Adam Sandler. Vissa gånger har han kunnat leverera, flera gånger är det faktiskt kul, men i det hela undrar jag vad filmbolagen såg i den pressade falsksång eller skrik han sysslar med. Så kul är det inte. Efter att ha hört att hans äldre verk minsann verkligen visar hans bästa sidor, tog man en titt på Billy Madison och oj, det är fortfarande verkligen inte bra.

Billy Madison är ett rikemansbarn som leker bort hela sitt liv. När han plötsligt ställs inför faktumet att ta över hans fars hotell (något som hotas av den giriga Eric Gordon, som också vill åt hotellet) och får höra att han bara klarade grundskolan för att hans pappa mutade lärarna, så måste han intensivplugga genom hela grundskolan. Det är det enda krav hans pappa har för att han ska få hotellet. Detta blir givetvis en saga med endimensionella karaktärer, där Eric är Hell on Earth och alla är emot honom. Billy Madison är kanske den enda personen som inte är endimensionell, då man inte kan bestämma sig för om han är the good guy eller bara en odödlig böld i röven. Det blir väl nånstans mittemellan.

Dock nog om att klanka ner på denna film. Den har sina fördelar och Steve Buscemi gör en liten men rolig roll som ett tidigare mobboffer. Även Sandler måste ju få lite berömmelse för att han ändå lyckas hålla upp en film som denna. Den är tänkt för att underhålla och ge en lite varm känsla efteråt. Frågan är om målet kanske borde vara större hos en regissör. Tamra Davis gjorde Half Baked (1998) som jag gillade mer (även om den heller inte ska ses som ett mästerverk). Det beror nog på att den filmens huvudrollsinnehavare Dave Chappelle faller mig mer i smaken än Adam Sandler. För mig är Sandler faktiskt något överskattad och det förefaller inte särskilt otänkbart att någon annan skulle kunna göra hans roll lika bra, om inte bättre.

Billy Madison är ingen höjdarkomedi och egentligen är den en ganska onödig film i Sandlers repertoar. Där Sandler trots allt ändå har gjort filmer som fått en att skratta, känns det här till stor del mest bara som en belastning, trots en handfull skratt, tjejer och poolparty. 2/5

Om du lyssnar noga (1995)

Originaltitel: Mimi wo sumaseba
Japan/Färg/111 min

Regisserad av Yoshifumi Kondo
Skriven av Hayao Miyazaki, Aoi Hîragi, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Medverkande: Youko Honna, Kazuo Takahashi, Takashi Tachibana, Shigeru Muroi, Shigeru Tsuyuguchi, Keiju Kobayashi m.fl.

MAN KAN LÄTT SÄGA att Studio Ghibli (och Pixar) tagit vid där Walt Disney slutade, när det handlar om att sätta riktig magi i animation. Hayao Miyazakis Studio Ghibli har här kommit med Om du lyssnar noga, en film som till skillnad från Studio Ghiblis tidigare filmer, faktiskt ej har några overkliga fantasyelement.

Om du lyssnar noga handlar om Shizuku Tsukishima, en ung flicka som skulle kunna kategoriseras som både bokmal och plugghäst. Hon älskar att låna böcker från biblioteket och fördriver den mesta tiden åt att plugga, när hon inte skriver dikter eller umgås med kompisar. En dag märker hon att alla böcker hon lånat tidigare lånats av en viss herr Amasawa och blir genast nyfiken över vem denna man kan vara. Denna historia, tillsammans med hennes vän Yukos förälskelse och Shizukus egen utveckling som ung tjej, gör Om du lyssnar noga till en typisk Studio Ghibli-film; det är fullkomligt omöjligt att skriva ner handlingen i en mening, eftersom filmens ”handling” snarare består av atmosfär, händelser och upplevelser, än ett givet mål.

Jag älskar Studio Ghibli och sedan jag såg Spirited Away (2001) har jag alltid velat se mer. Även om Om du lyssnar noga inte helt spelar ut när det kommer till overkliga scenarier (just den fantasi som jag älskar hos Studio Ghibli), så gör ett skickligt skrivet manus att berättelsen i Om du lyssar noga ändå blir väldigt vacker, gripande och, framför allt, fin.

Regissören Yoshifumi Kondo har här gjort ännu en bra film i Studio Ghiblis repertoar och att inte ha sett denna (eftersom den lätt hamnar i skuggan av andra mästerverk från Studio Ghibli) vore väldigt synd, inte bara för de som gillar anime eller animation, utan för den som gillar film överhuvudtaget. Med vackra miljöer och med det odödliga temat om ung kärlek, blir Om du lyssnar noga ännu en lysande film från Studio Ghibli, den rättmätige konungen av modern animation (tillsammans med Pixar). 4/5

Hollywood Gigolo (1999)

Originaltitel: Deuce Bigalow: Male Gigolo
USA/Färg/88 min

Regisserad av Mike Mitchell
Skriven av Harris Goldberg och Rob Schneider
Medverkande: Rob Schneider, William Forsythe, Eddie Griffin, Arija Bareikis, Oded Fehr, Gail O'Grady m.fl.

TROTS ATT ROB SCHNEIDER ofta är med i många komedier, är det sällan han får mycket utrymme. Han framställs ofta som den lilla fjanten alla sparkar på och med det, skjuts han även undan, bort från rampljuset. Jag har dock alltid märkt att Schneider har talang. Medan Adam Sandler spelar precis samma, gamla halvskrikande typ, spelar Schneider en hel uppsättning olika karaktärer. Även om de kanske gör sig bäst som just mindre roller, är hans komiska timing klockren. Killen är rolig.

I Hollywood Gigolo (1999) får han äntligen upprättelse. Schneider spelar akvarietvättaren, som får chansen att sköta om en manlig prostituerads bostad, medan han är bortrest. Han får då genast ta del av alla kvaliteter huset har att bjuda på, som lyxiga TV-apparater och den närliggande stranden. Efter en smärre träningsolycka, välter hela akvariet. Det måste lagas och han har dåligt med pengar. Det ringer jämt damer som är villiga att betala för sex (men mannen som äger bostaden har noga påpekat att han inte ska svara på dessa samtal). Vad gör man då? Jo, man prostituerar sig.

Filmen är faktiskt väldigt rolig, något som bärs upp av Schneiders komiska talang. Det tål dock att sägas att även handlingen är ganska intressant, eftersom det ändå ligger en spännande vändning i det. Filmen bjuder på märkliga möten med hiskliga och annorlunda damer och därtill bjuds vi även på en liten romantisk historia. Utan Schneider hade dock inte filmen blivit riktigt lika lyckad, eftersom han är så rolig som han är. Man behöver egentligen ingen rekvisita med en kille som Schneider, han klarar sig bra som han är.

På senare tid har jag dock recenserat en hel del komedier och har på ett sätt kommit fram till att det är väldigt svårt för komedier av denna typ, att få mycket mer än en trea. Det är bara gjort för att få oss skratta, vilket i och för sig är kanon i sig, men för er som läste min recension på Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008), så kan jag tala om att jag såg filmen på en lördag. Kanske borde jag satt tänderna i något av lite mer djup.

Bortsett från personliga sinnesstämningar inför val av film, kan jag säga att Hollywood Gigolo är en mycket underhållande film, vilket är till stor del tack vare Rob Schneider. Schneider borde få större roller, eftersom han inte bara besitter komisk, utan även skådespelarmässig, talang. Schneider är en av de få komiker som tillåter sig själv att framställas som mesen, som den korta, smårunda "nörden." I min bemärkelse är Schneider själv, till skillnad från sina karaktärer, långt ifrån en nörd. Schneider är kung, en Gervais, han är vad komiker ska vara, i en annars väldigt ytlig Hollywood-atmosfär, där man alltid vill vara både snygg och tuff, innan man tänker på att vara rolig. Schneider gör det dock för komiken och det förtjänar han en stående ovation för. Tack, Schneider. 3/5

Dazed and Confused (1993)

Originaltitel: Dazed and Confused
USA/Färg/102 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Richard Linklater
Medverkande: Jason London, Rory Cochrane, Wiley Wiggins, Sasha Jenson, Michelle Burke, Adam Goldberg m.fl.

JAG ÄLSKAR STONER-FILMER och om det är något jag älskar ännu mer, så är det high school-filmer. De går ofta hand i hand. Därför blev Richard Linklaters Dazed and Confused (1993) en riktig fullträff för mig. Inte nog med att den tillhör ovanstående subgenrer, filmen bär stora likheter med andra personliga favoriter, såsom TV-serien Nollor och nördar. Med bra, gammal rock och äventyrliga tonåringar (och gärna med kändisar, innan de blev kända, såsom i en annan film av denna typ: Häftigt drag i plugget (1982)) blir detta liksom lite av en favorit, innan man väl sett den.

Dazed and Confused handlar om ungdomar som precis inlett ett efterlängtat sommarlov. Den följer ungdomar som ska börja första året på high school, såväl som de som går andra och sista året. Mycket handling finns dock inte och i likhet med Sista natten med gänget (1973) utspelar sig en stor del av filmen under en och samma kväll. Det är just det jag gillar med filmen. Att handlingen bryts ner till så enkla delar, som på sitt sätt gör att resultatet blir desto lättare att känna igen sig i och som stundtals blir betydligt mer spännande än en film med väldigt komplex handling. Vi följer kort och gott ungdomars busstreck sena sommarkvällar, skrik, skratt, öl och hångel, allt i en försvunnen era som bara finns kvar i den musik och film vi har.

Jag älskar filmer som Dazed and Confused. Den får inte bara en glad och förnöjd av lyckan i det lilla i livet (som att bara vara med den klick vänner man gillar allra mest), utan för att den definitivt inspirerar folk till djärvhet och att leva lite mer i nuet. Dazed and Confused (och andra filmer i genren) blir en film som, trots att den mest behandlar ett fåtal dagar för längesedan, ändå blir väldigt oändlig och en film som kan avnjutas i alla tider. Historien upprepar nämligen sig själv och en liten amerikansk håla på 1970-talet blir förvillande lik en svensk dito just nu. Med en vinter som kyler ner våra kroppar och humör, finns inget bättre än en film som Dazed and Confused. Den annalkande sommaren, spänningen, tjejerna, det trevliga umgänget och friheten, allt är inkapslat i ett paket du måste se: Dazed and Confused. 3/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Half Baked (1998)

Originaltitel: Half Baked
USA/Färg/82 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Dave Chappelle och Neal Brennan
Medverkande: Dave Chappelle, Guillermo Díaz, Jim Breuer, Harland Williams, Rachel True, Clarence Williams III m.fl.

1990-TAL SÅ DET SKRIKER OM DET! Dave Chappelle, som nuförtiden sysselsätter sig med ståuppkomik och medverkan i bland annat Chappelle's Show och lysande Block Party (2005), har här skrivit och skådespelat i en film som totalt osar den typen av 1990-talsvibbar vi känner från diverse rapvideor och introsekvensen till Fresh Prince i Bel-Air. För er som inte direkt var sugna på mer halvt hjärndöda komedier för folk i tonåren, bäva! Här kommer nämligen Half Baked (1998).

Fyra vänner röker jämt och ständigt på. De har ingen vidare inkomst och de bor allihop i en liten lägenhet i New York. Efter en stor rökarsession, bestämmer sig en av grabbarna, Kenny (Williams), för att gå ner till närbutiken och köpa en massa godsaker, eftersom deras berusning av drogerna ökar deras sug för mat. På väg ut ur butiken, ser Kenny en polishäst. Han får den lysande idén att mata hästen, något som leder till hästens död (då hästen har diabetes). Kenny blir inlåst i fängelse för att han "mördat en polis" och nu är det upp till vännerna: hur ska de få ut deras kompis?

Half Baked är en så kallad "stoner-film." Det mesta av handlingen cirkulerar kring marijuana och det porträtteras ofta som något komiskt och positivt. Om det ska ses som något utav en glorifiering, det är tveksamt, då filmens trasiga karaktärer knappast är förebilder. Dock präglas filmen av en ganska lättsam syn på droger och något direkt allvar väcks aldrig. Tillsammans med denna saga om att få ut vännen Kenny (på ett sätt, som givetvis involverar gräs), tar vi även del av en kärlekshistoria mellan Thurgood (Chappelle) och Mary Jane (True), en tjej Thurgood träffar på fängelset. Med kvicka dialoger, rolig berättarröst (av Thurgood) och allmänt underhållande sekvenser (såsom när Thurgood går ut på en liten dejt med Mary Jane och enbart har åtta dollar att spendera), blir Half Baked en väldigt underhållande film, där Chappelle är den stora stjärnan.

Ta Half Baked med en klackspark. Den är full av löjligheter och ibland ganska taffliga skämt, men den är faktiskt ganska underhållande. Dock ska det främst ses som ett Chappelles verk, där han faktiskt är underhållaren. Utan honom, skulle filmen falla pladask. Med Tamra Davis ganska lustiga regi och med en felfri Chappelle, blir Half Baked en ganska rolig (men egentligen ganska dålig) komedi om kärlek, vänskap och massa, massa gräs. 2½/5

Happiness (1998)

Originaltitel: Happiness
USA/Färg/141 min

Regisserad av Todd Solondz
Skriven av Todd Solondz
Medverkande: Jane Adams, Jon Lovitz, Philip Seymour Hoffman, Dylan Baker, Lara Flynn Boyle, Justin Elvin m.fl.

MAN UNDRAR IBLAND vilka filmer som egentligen borde få göras. Det är givetvis en svår fråga på det sättet att om någon form av förbud skulle finnas, så skulle det ju även stympa den yttrandefriheten vi har. Däremot kan man också fundera över hur lätt man blir påverkad av olika typer av media och att människor uppfattar olika saker olika. Vad som ter sig okej och resonligt för en person, kan vara rena dårskapen för en annan. Det här kanske inte riktigt har att göra med filmen Happiness (1998), som Premiere utsåg som en av de 25 farligaste filmerna genom tiderna, men det vidrör däremot teman angående de mentala spärrar vi har som individer. På så sätt är Solondz Happiness banbrytande och oerhört våghalsig, av såväl regissör, manusförfattare och skådespelare. Happiness är allt annat än en glad film och vidrör en spridd samling människors sexliv och syn på sex. Vad som däremot levereras, är inte otrohetsaffärer, ett triangeldrama eller en enstaka "utmanande" sexscen. Givetvis erbjuds vi även till viss del sådana saker, men Solondz väljer istället att riktiga sitt syrliga öga på betydligt mer tabubelagda ämnen. Happiness är en film om perversitet, ensamhet, mental instabilitet och pedofili. Det är den typ av film som väljer de värsta av ämnen, men som även blir den bästa av dem.

Filmen cirkulerar kring tre systrar, som var och en bidrar till förgreningar i historien. Joy ses som misslyckad av hela sin familj (fast hon egentligen bara haft lite otur i kärlekslivet), författarinnan Helen vill finna inspiration till sina böcker och vill därmed bli våldtagen (utan vetskap att hennes granne är en sexgalning) och Trish lever ett vanligt hemmafruliv, ovetandes om att hennes 11-årige son Billy har lite ångest över hans sexuella utveckling och att hennes psykiatriker till make, Bill, är pedofil och har börjat intressera sig för Billys kompis Johnny.

På pappret (eller inte bara i pappret, i hela filmen) är filmen givetvis sjuk. Filmens handling bär (på många punkter) delar, som aldrig skulle hitta hem i en vanlig, mer påkostad, produktion. Ändå är det förvånande att filmen ändå har tämligen berömd skara skådespelare och en ganska hög budget bakom sig. Det är nämligen tack vare skådespelet (som till stora delar är superbt) och för den städade "förpackningen" filmen fått, som filmen väldigt tunga tematik faktiskt fungerar. Med hjälp av den allra svartaste av humor, fortsätter faktiskt filmen kravla fram, för trots är det just humor som hindrar ett, i övrigt rent repulsivt verk, från att enbart bli exploativ. Filmer som handlar om just dessa saker, som så tydligt bär ett starkt så kallat "shock value", kan lätt avfärdas som just exploaterande, men tack vare Solondzs otroliga förmåga att sätta kött och blod på sjuka karaktärer, blir dessa människor mer än bara endimensionella monster. I vanliga filmer skulle pappan Bill knappast framställas som den människa med känslor och eget psyke, utan som ett objekt, enbart dömt utefter hans sjuka läggning. Med Happiness visar Solondz istället något annat. Javisst, Happiness gör oss inte glada, men det är heller inte intentionen (förutom några fåtal skratt åt filmens skruvade humor). Happiness handlar om depraverade människor. Människor som besitter alla de känslor vi själva har, såsom saknad, skuld och kärlek, men som på vägen fallit ner i lustans avgrund och förlorat de moraliska spärrarna; därmed även sig själva.

Det måste även tilläggas vilket skickligt jobb skådespelarna gör. Även om Jane Adams och Cynthia Stevenson gör ett riktigt bra jobb, kan man inte undvika att ta en extra titt på Philip Seymour Hoffman, Rufus Read och Dylan Baker, då främst de två sistnämnda. Rollerna hos dessa två berör filmens pedofildel, där Read spelar sonen Billy och Baker spelar fadern Bill. För det första bör nämnas att Baker här offrar väldigt mycket, möjligtvis sin karriär eller kanske sitt personliga rykte, men rollen han gör är utfört med sådan precision, att hans karaktär blir, även om det är väldigt svårt, betydligt mänskligare. Hade det inte varit för honom, är frågan om karaktären Bill Maplewood ens skulle fått den minsta gnutta empati han redan knappt får, av alla oss tittare. Med Reads prestation skapas en väldigt märklig och rubbad far-och-son-relation, som är desto mer fångande och laddad.

Solondz gör något så märkligt som att ge ett ärligt (men inte alls glorifierande) porträtt av de mest sjuka, mest otillåtna, i vårt samhälle, vilket i sig är en riktig bedrift, men även en riktig tankeställare. Även om filmer stundtals gärna vill vara kontroversiella, är det oftast i den bemärkelsen att det är våld som används. Går man däremot in på teman som sträcker sig lite längre ut på de stötande ämnenas långa gren, börjar man känna av obehaget, men också hur läskigt närvarande dessa typer av problem är i den världen vi själva lever i. Ja, i vårt lilla land i norra Europa. Happiness är definitivt inte för alla (liksom alla andra verk av Solondz) och visst bör man ta sig en funderare innan man väljer att se den. Däremot får vi ett sällan skådat verk av en väldigt unik och skicklig regissör. Oavsett om man vill det eller inte, kommer det aldrig komma en film som Happiness, just för att den vågar ta tag i dessa faktiskt aktuella ämnen och gör något vettigt och verkligt utav det. Det är inte en trevlig resa och det är inte en tur jag vill ta igen, men att se hur välgjord en film som Happiness är, baserat på vilka ämnen den utgår ifrån, kan faktiskt inte ses som något annat än en bragd. Med Happiness har Solondz inte gjort en harmonisk, glad eller särskilt hoppfull film, ej heller en film jag gärna rekommenderar till vemsomhelst, men däremot en film som sätter sina spår. Jag kommer aldrig glömma Happiness. 4/5