El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

Melancholia (2011)

Originaltitel: Melancholia
Danmark & Sverige/Färg/130 min

Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.

AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.

De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.

Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?

von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.

AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.

På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.

Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).

Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.

SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”

Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.

Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.

Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5

Bruce den allsmäktige (2003)

Originaltitel: Bruce Almighty
USA/Färg/101 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Steve Koren, Mark O'Keefe och Steve Oedekerk
Medverkande: Jim Carrey, Morgan Freeman, Jennifer Aniston, Philip Baker Hall, Catherine Bell, Lisa Ann Walter m.fl.

VI LOVAR ATT DETTA NOG BLIR SISTA Jim Carrey-filmen på ett tag i alla fall, men denna kavalkad av recenserade Jim Carrey-filmer är givetvis inte fulländad utan Bruce den allsmäktige.

Bruce den allsmäktige handlar om Bruce Nolan, en nyhetsreporter som känner sig misslyckad. Hans karriär verkar aldrig ta fart, folk kliver på honom och livet verkar helt enkelt arbeta emot Bruce. Bruce skyller allting på Gud och rasar över alla de gånger Gud aldrig hjälpt och låtit honom bli såhär misslyckad. En dag förändras dock allt, då han helt plötsligt träffar Herren själv och får alla Hans krafter - en möjlighet som ter sig underbart till en början, men som visar sig bli allt svårare att använda ansvarsfullt.

Jim Carrey är givetvis perfekt i rollen och många scener blir sanslösa tack vare honom, men även en samling andra bra, såsom Steve Carell. Morgan Freeman är perfekt i rollen som Skaparen och Shadyac har här överträffat sig själv med en film som både är verkligt rolig, men också vill berätta något. Det är en fin balansgång, eftersom komedi ofta handlar om att glömma bort livets allvar och kliva in i en värld av komik och upplyftande känslor, men Bruce den allsmäktige lyckas perfekt utan att bli varken ytlig eller högtravande. Man behöver inte vara religiös för att förstå Shadyacs film; många ämnen är mycket relevanta även för ateisten, men Shadyacs smarta sätt att använda religionen som ett berättarmedel i en komedi är både uppfriskande och mycket givande.

Jag brukar kreditera Bruce den allsmäktige som en av mina favoritfilmer med Jim Carrey. Även om jag tycker att den kan tappa lite mot slutet av filmen, lyckas den ändå rycka upp sig och bli en verkligt bra komedi, som inte spårar över till alltför intelligent satir av något slag. Det är till stor del gjort för att skratta, men att man valt ett bra ämne gör att filmen faktiskt blir så mycket bättre i många avseenden. Bruce den allsmäktige är en lysande komedi som kan träffa rätt i alla möjliga sorters sinnesstämningar; en träffsäker och uppenbart odödlig komedi som denna ser man faktiskt inte ofta. 4/5

Liar Liar (1997)

Originaltitel: Liar Liar
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Paul Guay och Stephen Mazur
Medverkande: Jim Carrey, Maura Tierney, Justin Cooper, Cary Elwes, Anne Haney, Jennifer Tilly m.fl.

JAG ANTAR ATT JIM CARREY-HATAREN antagligen fått stå ut med sin värsta period här på Movie Burger, men här kommer ytterligare en film med tokstollen. Förlåt, men han är ju för bra. Filmen är Liar Liar och är en av Carreys tidigare filmer och även om filmen befinner sig i gränslandet mellan familjekomedismörja med orkestermusik och tankfull, vitsig komedi, är Liar Liar definitivt en rogivande rulle.

Jim Carrey gör här den typen av roll han blivit känd för: förvirrad man som inte lever ett fullt lyckligt liv, som råkar ut för en total förändring som skakar om hans sociala liv (Bruce den allsmäktige (2003), Yes Man (2008) med mera). Här har vi advokaten Fletcher, som lever ett advokatliv baserat på lögner, dock inte enbart i rättssalen, utan till sin familj och sina vänner. Ständigt skjuter han på saker och ting, avbokar ärenden av påhittade orsaker och ignorerar det mesta. En dag, när hans son Max (Cooper) i födelsedagspresent önskar sig att hans far inte kan ljuga på en hel dag, så ställs hela hans liv på spel. Jobbet som advokat, jobbet som man och jobbet som far ruskas om, allt i samspel med diverse ansiktsuttryck av Jim Carrey.

Liar Liar är en riktigt rolig komedi, även om den bitvis är lite väl sliskig i sitt familjefilmsmanér. Dock har filmen precis det som krävs för att nå ut till precis alla och att avfärda en vanlig komedi för att den inte innehåller de cineastiska värden man hellre ser i andra filmer, det vore ju helt fel. Dock ska jag påpeka att denna faktiskt inte är hans bästa komedi och att (om man nu tittar på den typ av roll jag nämnde tidigare) både Bruce den allsmäktige och Yes Man är ganska så mycket bättre, allra främst förstnämnda titel.

Det finns egentligen inte mycket att säga om en film i den drös av roliga filmer Jim Carrey har gjort. Denna är liksom jätterolig, liksom många filmer han gjort. Därför söker jag mer och mer efter just något mer i denna typen av film. Liar Liar kan jag tycka saknar lite av det kött och blod jag saknar i en komedi, för att den ska kännas äkta och närgånget. Det blir det inte riktigt med överdrivet förtydligande orkesterspår. Dock bör man tänka på vilken publik den riktas till och att sitta och vilja ha "närgånget" som 18-årig svensk kanske inte gäller just denna film. Try Supersugen (2007), i så fall. Liar Liar är en härlig komedi med en härlig snubbe, vilket jag tycker säger ganska bra vart filmen ligger "betygsmässigt". 3/5

The Invention of Lying (2009)

Originaltitel: The Invention of Lying
USA/Färg/100 min

Regisserad av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Skriven av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Medverkande: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Louis C.K., Jeffrey Tambor, Fionnula Flanagan m.fl.

RICKY GERVAIS KOMMER ALLTID VARA ETT GENI för mig, efter The Office. Oavsett om han skulle göra blunders i privatlivet eller en halvbra komedi nu på senare tid, kommer han alltid att vara hjärnan bakom en av världens bästa TV-serier. Att han lyckades blanda sådan komik, med sådan verklighetsanknytning och helt enkelt göra det så oerhört bra, det är något som jag faktiskt sällan skådat.

The Invention of Lying (2009) är Gervais senaste grej, tillsammans med Matthew Robinson (ett helt okänt namn, det enda han gjort är denna film). De som hade förväntat sig en vanlig komedi kan glömma det direkt; The Invention of Lying är nämligen något helt annat. Filmen porträtterar en värld där alla är helt uppriktiga mot varandra. Ingen ljuger och folk är ofta ohövliga mot varandra, eftersom de aldrig ljuger och ej heller väljer att inte nämna vad de inte tycker om hos varandra. Mark Bellison (Gervais) lever ett tråkigt liv. En tjej han är intresserad i är inte intresserad i honom, han har nyss fått sparken och han lever ett tråkigt liv. Plötsligt, en dag, så upptäcker han något: lögnen. Han "uppfinner" konsten att ljuga, något som är helt främmande för alla andra. Genast börjar Mark ta sig fram i sin vardag och njuta mer av livet, genom att faktiskt vara den enda som vet hur man ljuger.

Genast märker man att detta inte är en vanlig film. Filmen har satiriska element och det märks att Gervais vision inte var att bara göra en komedi; han ville berätta något med den. Gervais, som själv är ateist, för här paralleller med (tror jag) religionens skapelse, i och med att han själv skapar en religion i filmen, mestadels för att trösta människor. Han refererar till det genetiska samspelet, valet av partner baserat på goda gener och diskrimineringen av "genetiskt sett dåligt utrustade" människor. Mark är kort, tjock och trubbnäst (något som flitigt nämns som en stor brist i en människa) och tjejen han är intresserad i, Anna (Garner), har goda gener, men vill hitta en man med lika bra gener som henne. Vad jag dock lägger märke till är att gener bara kopplas till yttre olikheter och ej till personlighet. Borde inte en person också vilja ha goda gener för sina barns personligheter, istället för att välja en förvisso snygg men fullkomligt otrevlig make, såsom Brad (Rob Lowe), som Anna börjar intressera sig i.

Det är svårt att riktigt veta vad Gervais vill ha sagt med den här filmen. Handlingen har verkligt intressanta delar, men den är utformad som en vanlig amerikansk komedi, vilket gör att man undrar om Gervais ändå hade så storslagna idéer med denna film eller om det mest skulle vara som en rolig twist att ha en allmänt annorlunda handling. Det är nämligen inte lätt att sätta sig in i en värld där man inte kan ljuga och vad då kontexten skulle vara med att vara den enda som kan ljuga. Vad ska det betyda? Kanske vill Gervais få oss att fundera, kanske finns det inget budskap och jag bara överanalyserar eller så finns det nån slags tanke i en annan ganska lättsam, udda komedi. Jag har svårt att sätta fingret på det. Filmen bjuder dock på en hel del roliga scener (såsom de med Louis C.K.), men om en film ska vara en satir, vill jag gärna veta att det är en satir. Just nu känns det som filmen gått halvvägs mot flera genrer och det gör det svårt att veta om det finns något att ta från filmen eller om det helt enkelt bara är till för att underhålla. The Invention of Lying är en intressant film, men i sitt utformande vet jag inte riktigt vart jag ska ställa mig. Jag förväntar mig verkligen inte att Gervais ska göra något som är bättre än The Office (det skulle nästan vara fysiskt omöjligt), men jag förväntar att det ska vara bra. Därför vet jag att Gervais ändå hade en väldigt god idé med filmen. Handlingen och tematiken är intressant, men med ett ganska tråkigt upplägg tror jag tyvärr filmen löper risk att förfalla och glömmas bort i DVD-hyllorna. Dock ska inte glömmas att Gervais fortfarande är Gervais, ett geni till komiker, och han här gjort ytterligare en film. Ett genis verk måste vara något. Om inte nödvändigtvis jättebra, så alltid något. 2½/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Livet är underbart (1946)

Originaltitel: It's a Wonderful Life
USA/Svart-vit/130 min

Regisserad av Frank Capra
Skriven av Frances Goodrich, Albert Hackett, Frank Capra, Jo Swerling, Philip Van Doren Stern och Michael Wilson
Medverkande: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Thomas Mitchell, Henry Travers, Beulah Bondi m.fl.

JAG OCH MIN VÄN FILIP ÅKERMAN (som även är en av Movie Burgers främsta skribenter) diskutera häromdagen, vilken utmaning det är att göra en julfilm. Regissörer, som har lite mer cineastiska och djuplodande framtidsutsikter, kanske ser det som näst intill omöjligt att göra en verkligt gripande julfilm. Julfilmer har en tendens att övergå till överdrivet lyckliga familjekomedier med "lustig, skuttande" orkestermusik i bakgrunden, vilket egentligen skapar den typen av dussinfilm som egentligen bara överlever julaftnar, men knappast är rogivande en sen vårkväll. Julfilm är svårt att göra riktigt bra. Det kan alltid bli ganska kul och värmande, men kan det någonsin bli riktigt, riktigt bra; rent utav ett mästerverk? Något som kan sägas komma ens i närheten av ovannämnda epitet inom subgenren, måste i så fall vara klassikern Livet är underbart (1946).

Livet är underbart handlar om familjefadern George Bailey, som genomgår en personlig kris. Han har alltid försökt att göra det bästa för alla, men just denna julafton inser han att han misslyckats och att han inte har något att leva för. Han förbannar den dagen han föddes, medan han stryker omkring i storstadens mörker, krökt och deprimerad, bland de nedsinglande snöflingorna. Plötsligt dyker en tröstande ängel upp, skickad från Gud, för att berätta för George, hur världen skulle sett ut om han inte hade existerat.

Vad Frank Capra bäddar för oss, är alltså en tung och inte alls särskilt lycklig berättelse, i alla fall inte i början. Här har vi en samhällets man, som strävar efter att alla ska må så bra som möjligt, men som ändå känner sitt eget nederlag och inser att det ändå inte tjänar något till; att inget längre har poäng. I vårt kalla, lilla land, finns det faktiskt en hel del som känner som pappa Bailey i filmen. De kanske inte lever för att göra så många som möjligt glada (för även det är ett fantastiskt, men svåråtkomligt mål), men de lever för att göra sig själva och den skara de beblandar sig med glada. Ändå misslyckas de och tror att problemet ligger i de själva, utan att inse att det faktiskt hade varit så mycket värre om de inte fanns. Vad Livet är underbart då ger, är en underbar kontrast mellan den allra tyngsta formen av uppgivenhet och pessimism, till all den varma kärlek som julen handlar om. Julen kan kallas en kommersiell produkt av det stora landet i väst, men grundbudskapet, det om kärlek och vördnad för ens nära och kära, funnits sedan man uppmärksammade just födelsen av Jesus. Därför vinner filmen även på den kristna tematik som finns i filmen. Även om du själv inte är kristen, så finns det en hel del guldkorn och pärlor man kan ta ut av en film som Livet är underbart. Inte enbart den otroligt hoppfulla titeln, men även den upplysningen om livet, kärleken och de mörka tunnlar vi ibland kommer in i, men som faktiskt har ett ljus, trots allt. Att Livet är underbart ej heller hamnar i fordringsfullhet och blir alltför överväldigande, gör att den känns ännu mer värmande och att den träffar ännu mer rätt.

Visst kan man älska filmer som Ett päron till farsa firar jul (1989) och Nu är det jul igen (1994), för den innehåller all äggtoddy, jultomtar och ljus som traditionen bär med sig, men vad Livet är underbart ger, är betydligt mer av en så kallad "life lesson", utan att få det låta alltför pretentiöst. Som ett avslut på den radda julfilmer man ser på dagarna vid jul, är kanske Livet är underbart den bästa och det perfekta slutet, eftersom den bryter ner julen till dess botten, till dess grund. Då vet vi vad julen faktiskt handlar om, på riktigt. God jul på er. 4/5

Toy Story 3 (2010)

Originaltitel: Toy Story 3
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Lee Unkrich
Skriven av John Lasseter, Andrew Stanton, Lee Unkrich och Michael Arndt
Medverkande: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles, Michael Keaton m.fl.

FÅ FILMER ligger mig riktigt nära hjärtat. Även om jag hejvilt brukar memorera citat och karaktärer från filmer jag gillar (som ofta kanske inte ens anses som en bra film av den stora massan), är det få filmer som ger en slags varm känsla i kroppen, så fort man exempelvis bara ser en enstaka scen på 3 minuter, från just den filmen. För att nå ett sånt slags affektionsvärde, måste filmen oftast ha rötter som sträcker sig längre än att just bara vara en bra film. Kanske en film man såg när man var liten. Toy Story (1995) var inte bara en bra film. Det var den filmen som, praktiskt taget, öppnade upp mina ögon för film och ökade bara min kärlek för att berätta en historia i bilder. Året var 1995 och jag var två år.

Vi möter återigen samma gamla gäng: Woody, Buzz och alla de andra leksakerna. I den tredje tappningen av leksaksberättelsen, har Andy blivit gammal. Han ska gå på universitet, leksakerna är inte behövda längre och de står för dörren att slängas. Med tur, hamnar de på ett dagis, där leksugna barn aldrig växer upp för universitet och sviker dem, såsom Andy gjort. Nu kan de äntligen få leva ett lekfullt och lyckligt liv och inte i en trång låda i Andys rum. Detta är dock bara början på ett rafflande manus skaparna kokat ihop och, i likhet med de tidigare filmerna, lämnar det en aldrig uttråkad.

Även om Toy Story 3 (2010), i huvudsak, är en barnfilm, men vuxna kan ha minst lika roligt. Faktum är att filmen ibland använder sig av vissa skämt som kanske är mer lämpade för vuxna, men det är givetvis aldrig i sådan grad att barn inte kan skratta eller att det blir osmakligt och opassande. Genierna bakom Toy Story 3, och hela filmserien, för den delen, har här gjort en rolig, spännande och fin film om det främsta temat som berörs hela filmserien igenom: vänskap. Med roliga karaktärer och den underbart fyndiga och tänkvärda kortfilmen Day & Night (2010) innan själva filmen, blir Toy Story 3 en underbar fortsättning, på en redan underbar filmserie. Utvandrarna (1971) är ett mästerverk och Clockwork Orange (1971) skakar tag i en, men Toy Story träffar någon annanstans. Kanske är det Randy Newmans You've Got a Friend in Me (eller svenska versionen Jag är din bäste vän), kanske är Pizza Planet-bilen eller hur allt bara ser ut, men någonting är det och det är just det som gör Toy Story till vad det är. Någonting alldeles, alldeles speciellt. 4½/5

The Ninth Gate (1999)

Originaltitel: The Ninth Gate

FRANKRIKE, SPANIEN OCH USA/FÄRG/133 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Arturo Pérez-Reverte, John Brownjohn, Enrique Urbizu och Roman Polanski
Medverkande: Johnny Depp, Frank Langella, Lena Olin, Emmanuelle Seigner, Barbara Jefford, Jack Taylor m.fl.

DET FINNS ETT GAMMALT TALESÄTT som lyder: "Det kan aldrig gå fel med Johnny Depp." Nej, jag bara drev med dig, men det borde finnas ett, för det stämmer mycket bra. I nästan varje film jag ser med Depp, så gör han en bra rollprestation, vare sig det är som en galen hattmakare eller pårökt journalist. Depp leverar verkligen och hans prestation i The Ninth Gate är då sannerligen i samma anda som i hans andra filmer.

Filmen handlar om den påläst bokexperten Dean Corso (Depp), som får ett uppdrag av den rika boksamlaren Boris Balkan. Balkan har ett exemplar av en mycket sällsynt bok med satanistiska texter och ryktet går att tre varianter av boken existerar, men att enbart en är verklig. Corso får då uppdraget att sticka till Europa (där de två andra böckerna finns) och försöka ta reda på vilken av böckerna som är den riktiga. Detta visar sig dock vara mycket svårare än man först trodde (då demonboken, i princip, är ovärderlig) och Corso dras snart in i en märklig spiral av djävulsdyrkan, övernaturligheter och våldsdåd.

Polanski har tidigare imponerat och i jämförelse med exempelvis The Pianist (2002), kan The Ninth Gate verka någorlunda mager. Även om The Pianist var mycket mer "vanlig" i sin struktur och handling, var den mycket mer gripande. Vad denna film dock vinner på, är att handlingen är såpass absurd och ovanlig, att tittaren inte för en sekund kan veta vad som händer härnäst. Ibland tar sig handlingen vändningar som gör att det blir lite väl oförutsägbart, nästan totalt omotiverat, men håller definitivt tittaren på helspänn.

Förutom en fin prestation från Depp, ser vi även Emmanuelle Seigner, Frank Langella och Lena Olin i fina, unika roller. Allra mest kommer jag att tänka på Langella, som på ett autentiskt, obehagligt sätt visar oss en rik mans besatthet för ondska, Helvetet och Djävulen.

Förutom att The Ninth Gate kanske inte kan klassas som en topprulle, så är det givetvis en film av hög kvalitet. Att hålla tittaren så fokuserad i över två timmar är onekligen ett proffsjobb. Att såväl Roman Polanski som Johnny Depp lyckats tidigare vet vi. Vad mer kan man då egentligen begära, när man ser de två göra ett bra jobb i The Ninth Gate? Om inte för en rent spännande film, så för ett obehagligt porträtt av fascinationen för Hin Håle själv. 3½/5

Alice i Underlandet (2010)

Originaltitel: Alice in Wonderland
USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Tim Burton
Skriven av Linda Woolverton och Lewis Carroll
Medverkande: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover, Matt Lucas m.fl.

UTSVÄVANDE FANTASI är alltid roligt. Det påminner oss kanske om att allting faktiskt inte är omöjligt, i vår, till synes, absoluta och strikta värld, men ibland undrar man om det inte går till överdrift. Som liten (jag betraktar mig i och för sig inte som gammal, eftersom jag knappt är myndig än) kunde man inte låta bli att vältra sig i Dr. Seuss historier. En annan man som satt sin prägel på begreppet "fantasi" är även Tim Burton, regissören till denna film. Med filmer som Beetle Juice (1988) och Big Fish (2003), är det ju klart att killen kan hålla fantasin på en måttlig nivå och ändå hålla den oerhört färgstark och levande. I Alice i Underlandet (2010) misslyckades Tim Burton med detta.

Tim Burton har gjort en slags egen tolkning av Lewis Carrolls berättelse. För det första känns det som att Tim Burton gör mycket bättre ifrån sig när han själv stått för grundidén till filmen. För det andra känns det som att Lewis Carrolls böcker redan fick en rättvis filmatisering, i och med Walt Disneys superba Alice i Underlandet (1951). Nu ska jag däremot inte jämföra de två, eftersom de faktiskt är två vitt skilda filmer.

Skådespelet är lysande. Förutom att Johnny Depp givetvis gör en bra prestation, ser vi Helena Bonham Carter och Matt Lucas från Little Britain (2003-????) göra bra ifrån sig. Filmens datoranimationer är förvånansvärt taffliga, om man tänker i dagens mått mätt, men det gör egentligen inte mig något, eftersom miljöerna är påhittigt utformade och tar steget från vanlig sagovärld á la Narnia, till en, rätt och slätt, drömlik atmosfär.

Första hälften av filmen är onekligen spännande. Det är underhållande och Tim Burtons ändringar av upplagan är, till stor del, bara en fördel. Vid filmens mitt är det dock något som händer. Plötsligt börjar man vrida sig lite, i ren långtråkighet. Efter ett tag har man redan bekantat sig med alla karaktärer i Underlandet och plötsligt blir Alices strävan att döda vidunret Jabberwocky inte så intressant, även om det onekligen är lite häftigt. Eftersom de flesta av oss redan sett den mästerliga filmatiseringen av Disney, så blir det här bara en slags repition. Den klanderfria fantasin som vi såg i nämnda Beetle Juice, har här bytts ut mot väldiga actionscener, där vi kastas, fram och tillbaka, högt och lågt. Vad vi dock lärt oss utav alla dessa storslagna filmproduktioner, är att den riktiga underhållningen inte sitter i spektakulära scener, utan i självaste själen. King Kong (2005) en bjuder på fina effekter, men vad som verkligen för historien framåt är just själen och då är effekterna ganska obetydliga, framför allt om man kollar på originalet King Kong (1933). Kanske är det dags för Tim Burton att filmatisera böcker som inte filmatiserats tidigare, eller helt enkelt ta och skriva något eget, för det är då han är som bäst. Hädanefter tror jag att Lewis Carrolls verk (och även Walt Disneys Alice i Underlandet) är bättre lämnade ifred. 2/5

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Originaltitel: The Imaginarium of Doctor Parnassus
STORBRITANNIEN / FÄRG / 122 min
Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Terry Gilliam, Charles McKeown
Medverkande: Heath Ledger, Lily Cole, Christofer Plummer, Tom Waits, Andrew Garfield, Verne Troyer m.fl.

"WHY SO SERIOUS?" sade han och drog sina sista flämtande andetag. Dagen efteråt var Heath Ledger en hjälte; en 00-talets James Dean. Och så var han död. Men som Jokern i Christofer Nolans andra Batman-film The Dark Knight (2008) gjorde han sig förtjänt för att bli favoritskådespelaren för en generation av nykomna filmtittare och dessutom en postum Oscar.
- Var han verkligen så bra, då?
- Jo, han var väl...
- Och filmen då?
- Jovars, jag har väl sett...
Frågar vi valfri betygsättare på imdb så är det inte osannolikt att de svarar att det är den bästa filmen sedan Gudfadern (1972).

FÖR ALLA DE som sörjt att mannen de inte visste var bäst nu också var död så kommer nu en hyllning till denna man. The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009) av den gamla Monty Python-hjälten Terry Gilliam var tänkt att ha Ledger i en av huvudrollerna. Men så dog ju Ledger och filmen kunde inte slutföras. Men så sade tre av Hollywoods stora - Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell - att saken var en bagis och fick regissören, som också var god vän med Ledger, att ta sig upp på benen igen och dra en lättnads suck. Den historien har redan hunnits berättas många gånger under 2009 och diskussionerna har duggat tätt: "blir det här filmen vi väntat på; Terry Gilliams magnum opus?". Man vill förstås hemskt gärna tro det då man lärt sig att det är i de största kriserna som den största konsten skapas. Idag har jag sett filmen, lång tid efter att snacket omkring den var som aktivast, för först nu har den gått upp på biograferna. Att sätta tre skådespelare att göra jobbet för en endaste var förstås inget problem för en sådan som Gilliam, framförallt inte då det verkar som om större delen av filmen gjordes innan Ledgers död. Ett ord som osammanhängande är i det här fallet malplacerat. Och om du tycker annorlunda så ska du nog över huvud taget inte sätta dig in i detta eller Gilliams övriga produktion som regissör.

VI ÄR I ETT SLASKIGT och geggigt London. För er som sett The Fisher King (1991) (också av Gilliam) så tror jag att ni förstår ungefär vad jag menar. Vi förs redan från första scenen till ett teatersällskap som tar sig fram med hjälp av en underligt utvecklingsbart husvagn som de också uppträder på. Själva showen är kanske inte direkt vad som drar sig till människor, men deras nummer är verkligen någonting särskilt. På scenen står det en spegel som - vid doktor Parnassus tillåtelse - leder in i ens egna fantasi. Var man egentligen hamnar är mångtydigt men oavsett vem som tar sig in så väntar en prövning för den som tar sig tillräckligt långt därigenom. Lite mer än så förstår jag, men det är också väldigt mycket som för tittaren ter sig obegripligt, så jag hade inte tänkt mig att förklara det närmare än så. Ett sällskap. En spegel. En prövning. Nog så.

Men naturligtvis vore det väl bra tråkigt om det bara vore magiskt på insidan av spegeln. Gilliam låter djävulen i Tom Waits skepnad stryka omkring på de vissna gatorna och han låter Doktor Parnassus fungera som familjefar i det teatersällskap som filmen handlar om. Spelet kan börja. Och spelet handlar om ett vad mellan dessa två. Så kommer Heath Ledger in i bilden. Han spelar Tony, en man som huvudpersonerna hittar hängandes i halsen under en bro. Parnassus tror sig att denna Tony kanske kommer kunna hjälpa honom att vinna mot djävulen. Och därvid är spelet rullande.

EN ORDINÄR TRIPP ÄR det som ni säkert redan förstår inte frågan om. Många saker förklaras inte. Däribland får vi aldrig en förklaring i filmen om varför Ledger plötsligt blir Depp, Law eller Farrell när han kliver igenom spegeln. Några andra saker kanske vi får förklarade men inte riktigt förstår ändå. Däribland. är jag fortfarande förvirrad angående vad som egentligen sker när man tagit sig igenom spegeln. Väldigt få saker är helt och hållet självklart. Men nåväl så är inte det heller grejen med en film som denna. Handling, symboler, budskap... Vid första anblicken så tror inte jag att det finns mycket att hämta. Framförallt så tror jag att de inte har tänkt sig att det skulle finnas något att hämta. Men å andra sidan... desto mer mångbottnad en historia blir, desto fler olika sätt måste den väl gå att tolka på? Häri ligger en inte helt uppenbar storhet i The Imaginarium of Doctor Parnassus. Den är diskutabel. En av de bästa egenskaper en film kan ha!

Så vad har skaparna bakom The Imaginarium of Doctor Parnassus satsat på då? Det är uppenbart för vän av Gilliam. Det visuella uttrycket. Och det visuella uttrycket är... Underbart. Här finns scener då den kvinnliga huvudrollen Valentine springer i en tom rymd tillsammans med hundratals spegelbitar som reflekterar henne själv, här finns vyer utöver obeskrivliga landskap och här kan allting som du trodde var av naturlig form i nästa stund förvandlas till en färdmedel till en helt annan plats. Allting sker som om det vore för givet. Som om folket bakom gjort alla landskapen på en kafferast som om det senare blir utklippt ut bioversionen. Man förundras över hur tekniken idag får allting att te sig så enkelt. Estetiken är väldigt bekant ifrån bl.a. Monty Pythons tecknade sekvenser (som Gilliam också stod bakom) men förstås också de filmer som Gilliam gjort senare. Mest påminner det om Time Bandits (1981) som var en tidig produktion av honom. Det är likasinnade världar och det är också lite liknande logik. Största skillnaden är att det är färre dvärgar i den här.

JAG VILL ÅTERKNYTA till denna man jag kanske allt för många gånger nämnt i denna recension, Heath Ledger. Om några dagar är detta decennium slut och vad sker då? I en scen i The Imaginarium of Doctor Parnassus står Tony i Johnny Depps skepnad vid en flod och ser små barkbåtar segla förbi. Fast på dessa sitter små fotografier på kändisar som dött i tidig ålder. "De är unga för evigt" säger Tony, "de blir aldrig gamla, aldrig feta..."; det är verkligen uppenbart att hela scenen är dedicerad till Ledger. Det finns flera andra scener med liknande hänvisningar. Det råder ju ingen tvivel om att det fanns stora ambitioner att få göra en film till just Ledger. Det här är ingen kritik men det är ett utropstecken om att det är ett lite fult knep. Ledgers publik kommer inte att bli begeistrade i den här filmen, det är allt för lite substans. Men ändå kommer det måhända gå hem just för att det är en sådan hyllning. Spelar han bra då? Nej, ingen spelar egentligen särskilt övertygande. Heath Ledger gör en ganska vanlig insats och även resten av artilleriet är duktiga, men höjer inte filmvärdet märkbart. Undantaget är Johnny Depp som hade tidspress då han tackade ja till uppdraget och fick spela in allt hans material på tre timmar. I hans lilla insats känns det verkligen som om han är Tony istället för att försöka vara någon sorts avbild av Ledger, så som inte alls lika duktiga Law och Farrell gör.

Så hur känns det när denna omdiskuterade film äntligen når ut på biograferna? Skådespelarna är okej. Annars en ganska tunn skapelse på de flesta skikten kan man tycka. Men jag är ändå belåten. Det visuella intrycket är det väsentliga. Om alla de scenerna som utspelar sig utanför spegelns värld är typiskt Gilliam-drama med ganska tunna förvecklingar, relationer och romanser så är spegelns värld någonting vi om tjugo år kommer kalla Gilliam - om vi kommer kalla honom någonting - ett geni för att han skapade. Det är inte en film för alla. Dt är nog ändå en film för mig. Men visst lämnar den en del att önska. 3/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.

Hancock (2008)

Recension finns även tillgänglig på DVDFORUM.
Originaltitel: Hancock
USA / FÄRG / 92 min

Regisserad av Peter Berg
Skriven av Vincent Ngo, Vince Gilligan

Skådespelare: Will Smith, Charlize Theron, Jason Bateman, Jae Head, Eddie Marsan, David Mattey m.fl.

FILMER MED SUPERHJÄLTAR har ofta en tendens att spåra ut och bli antingen svulstiga kassakor eller floppar som folk glömmer bort ganska kvickt. Sen finns det superhjältefilmer som faktiskt håller måttet och lyckas hålla en någorlunda verklighetstrogen känsla, trots att hela superhjältegrejen är långt bortom vår världs fysiska möjligheter. Senaste superhjältefilmen är Hancock (2008), men den är som ett slags superhjältefilmernas svarta får. Filmen tillhör visserligen superhjältegenren, men innehåller scenarier vi tidigare inte skådat i den genren.

Hancock handlar om John Hancock, en skitig uteliggare. Vad som skiljer Hancock från andra uteliggare är dock att han besitter en enorm kraft. Han kan hoppa flera kilometer upp i luften och flyga, han är overkligt stark och är dessutom immun mot skott.

Eftersom att Hancock besitter denna kraft, så bestämmer han sig för att på egen hand bekämpa skurkar. En god gärning tänker man, men folket tycker att skadorna han för med sig är för stora och att han mest är i vägen för polisens arbete. Bilden av Hancock i media är en egoistisk skitstövel som inte bryr sig. Där finner PR-mannen Ray sin chans. Ray ska förändra Hancocks image till en superhjälte som massorna älskar. Detta blir svårare än han trott, då envise Hancock inte är en man som viker sig alltför lätt för Rays PR-knep.

Under filmens lopp använder sig filmen av en rejält rolig humor som oftast består av att Hancock säger vitsiga saker och använder sig av sina krafter på nya påhittiga sätta... Scenen där han undervisar Rays son hur han ska försvara sig mot mobbare (och helt förnekar teorin att vända andra kinden till) är ett guldkorn i sig. Det gör även att filmen i sig inte bara blir en superhjältefilm som bara fokuserar sig på deras häftiga krafter, utan även visar upp personen bakom.

Det är egentligen Hancock som är den starka punkten i hela filmen. Will Smiths skådespel är mycket bra, likaså Jason Batemans. De flesta gör faktiskt riktigt bra ifrån sig. Ändå är drivkraften Will Smith och jag tvivlar på att filmen fått samma styrka om inte Smith gjort rollen som Hancock.

Hancock är faktiskt bra. Bortsett från att filmen spårar ut en aning i slutet är Hancock en riktigt bra film, både handlingsmässigt som kvalitetsmässigt. Hancock är en sevärd blandning av humor, spänning och superhjältar och är ett klart filmval i sommar.

···

Scoop (2006)

Originaltitel: Scoop
USA / STORBRITANNIEN / FÄRG / 96 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Skådespelare: Scarlett Johansson, Woody Allen, Hugh Jackman, Ian McShane, Kevin McNally, Romola Garai m.fl.

WOODY ALLEN är en utmärkt regissör. Tveklöst en av de största och mest minnesvärda, och som har lyckats producera otroligt bra filmer under flera årtionden. Jag beundrar verkligen Woody Allen som regissör. Men varför ska han, ofta, vara skådespelare i sina egna filmer? Jag har ända sedan Annie Hall (1977) stört på mig det, och blir lite irriterad när han ska försöka vara rolig i en egen roll i en film där han redan står för regin. Men, mot all förmodan så fungerar faktiskt Allen som en skådespelare i Scoop.

För att gå vidare med Allen, så är en humoristisk trollkarl som uppträder inför, ganska, stora publiker. En dag kommer journaliststudenten Sondra Pransky (Scarlett Johansson) dit, och blir en av de där som får medverka i ett trollerinummer som "frivillig". När hon står inne i trollkarlen Sids hemliga låda så uppenbarar sig en nyligen bortgången journalist (Ian McShane), som ger henne små ledtrådar om ett enormt "scoop"; som kan avslöja en svårknäckt mordhistoria, som det skrivs om flitigt i tidningarna. Som jag började recensionen med så kan jag konstatera att Woody Allen faktiskt är rolig i sin roll som den smått neurotiske och Sid, och givetvis blir Sid och Sondra partners, inte ett kärlekspar, i uppgiften att lösa mordgåtan. Det bör tilläggas att det här knappast är någon thriller, i stil med Match Point (2005), utan här är det det dramatiska och komiska som ska få oss tittare att bli imponerade, och det fungerar ärligt talat bara "bra". Den är hästkliv ifrån tidigare filmer av Woody som, redan nämnda, Annie Hall och den är som sagt inte alls lika spännande som hans senare thrillers som kommit.

I FILMEN får man även en liten makaber inblick i något sorts dödsrike där man, bland annat, får se den döde journalisten som konstant tipsar Sondra, men det är tyvärr det roligaste som filmen har att bjuda på. Det finns någonting lite ovisst, med slutklämmen, och exalterande i filmens handling, men det kan inte riktigt hjälpa upp helhetsintrycket, som inte riktigt får den där "wow-känslan", som ganska ofta kryper sig fram när Allen står för regin. Allens och Johanssons skådespel är ingenting man kan direkt klaga på, utan tyvärr är det istället ett ganska förutsägbart och oengagernade manus som han har knåpat ihop, men det stjälper som sagt inte hela filmen. Det är lite roligt, och det finns någonting lite makabert över hela fantasy-grejen som Allen kör i filmen, och det märks att han har hämtat lite inspiration från mystiska fantasy-filmer, för det här liknar sannerligen inte någon av hans andra filmer, även om själva grundhandlingen inte är obekant, så utvecklas det till ett roligt fantasy-drama som är ganska väl sevärt, om än inte någonting som ni bör applådera åt. Det fungerar fint och är bra, men tyvärr inte mer, inte någonting extra.

···