Originaltitel: Journey to ShilohUSA/Färg/101 min
Regisserad av William Hale
Skriven av Heck Allen och Gene L. Coon
Medverkande: James Caan, Michael Sarrazin, Brenda Scott, Don Stroud, Paul Petersen, Michael Burns m.fl.
VÄSTERNFILM ÄR HUR BRA SOM HELST, trots att det egentligen inte alltid är så bra. Fem red ut (1968) var ju till exempel ingen höjdare alls. Ändå finns det något med denna typ av film som ändå gör att man inte riktigt bryr sig. Det är ganska taffligt, men ändå ganska älskvärt.
Helvetes utpost är egentligen en ganska dålig film. Ingen av karaktärerna är särskilt bearbetade, dialogen är sådär, manuset har ingen direkt drivkraft och effekter existerar knappt. Filmen är ett praktexempel på en sådan där film som överlever just för att den är lite löjligt nostalgisk (från en tid då alldeles helmysiga serier som Familjen Macahan härjade) och det faktum att Harrison Ford här gör en av sina första roller. Filmen handlar om Buck och hans anhang, där de ska rida genom landet för att ta värvning i det amerikanska inbördeskriget. I sann odysséanda, stöter de på mindre äventyr längs vägen, små äventyr som får kompensera för bristen på en övergripande handling.
Skådespelet är faktiskt stundtals bedrövligt, men innehåller faktiskt vissa guldkorn. James Caan är exempelvis helt okej som huvudrollsinnehavare och gör ett sympatiskt porträtt av gruppens ledare. Det känns lite fel att hylla Harrison Ford för hans prestation (han har väldigt få stunder att skina), men att han faktiskt lyckas leverera sina repliker på ett ganska realistiskt sätt måste ses som ett stordåd om man jämför med många andra. Brenda Scott gör också ett gripande porträtt av den (förvisso lite för hastigt) förälskade kvinnan från bordellen. Scenerna mellan henne och Caan bidrar väl till en av filmens starkaste scener (tillsammans med de som behandlar dåtidens rasism), även om ordet ”stark” och Helvetes utpost helst inte ska nämnas i samma mening.
Dock ska nämnas att jag faktiskt gillade Helvetets utpost. Kanske är det för att jag gillar västernfilmer, kanske är det för jag gillar att må ganska bra efter en film, kanske är det för att jag och brorsan helt plötsligt fick syn på att alla cowboys stred i samma studio som vi fick chans att spela in varsin kortfilm i på NYFA i somras. Hursomhelst är inte Helvetets utpost överdrivet dålig. Mycket är under all kritik och många lär inte ens ge den här filmen är chans. Dock är jag den där typen som gillar sådana här filmer på något sätt; den här filmen var dessutom aldrig riktigt tråkig (vilket jag vill minnas att nämnda Fem red ut var). För den som vet med sig att denna typ av ”så dålig att den blir bra”-aktiga västernfilm faller en på läppen, kan detta bli just den nostalgisk, sköna film den egentligen inte uttalar sig för att vara (men som det mer eller mindre blivit nu på senare tid). För alla er andra: håll er borta. 2½/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar