El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5