Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Hyresgästen (1976)

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Robin Hood - Karlar i trikåer (1993)

Originaltitel: Robin Hood: Men in Tights
Frankrike & USA/Färg/104 min

Regisserad av Mel Brooks
Skriven av J.D. Shapiro, Evan Chandler och Mel Brooks
Medverkande: Cary Elwes, Richard Lewis, Roger Rees, Amy Yasbeck, Mark Blankfield, Dave Chappelle m.fl.

MEL BROOKS HAR GETT OSS MÄSTERLIGA KOMEDIER och Robin Hood - Karlar i trikåer är ett av hans senare verk. Med det sagt, är den även ett av hans tråkigare verk. Brooks, som nästan alltid har lyckats leverera snudd på komiska mästerverk, är här faktiskt knasigare (och tråkigare) än någonsin.

Robin Hood - Karlar i trikåer är givetvis en parodi på berättelsen om Robin Hood. Där Dracula - Död men lycklig (1995) ändå hade en lysande huvudrollsinnehavare (den framlidne och alltid lika roliga Leslie Nielsen), har Robin Hood - Karlar i trikåer ingen direkt drivkraft i Cary Elwes. Med det inte sagt att han är en dålig skådespelare eller att han inte är rolig, men han (tillsammans med nästan alla andra, till och med Chappelle, något förvånande) skapar denna ganska taffliga film. Dock är det största felet nog ej skådespelarna, utan snarare handlingen. Man kan ju diskutera hur viktig eventuell handling är i en komedi, men att den i alla fall måste vara så pass intressant och givande att man vill se mer borde ses som någon form av mål.

Detta är en smålustig film, men på ett helt fel, oj, så knasigt, sätt. För er som gillar knasig humor är det här definitivt en fullträff (stundtals är den faktiskt ganska rolig), men den där vitsigheten som fanns i Brooks tidigare filmer känns inte riktigt av i denna typ av "sladdbarn" hos Brooks. Dock ska man inte glömma bort att Brooks ändå är bakom rodret och att gubben än kan, men att detta ska ses som hans starkaste verk - knappast! Det framgår tydligt efter en fladdermus med Nielsens ansikte i tidigare nämnda verk om Dracula. 2/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Whatever Works (2009)

Originaltitel: Whatever Works
Frankrike och USA/Färg/92 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Medverkande: Larry David, Adam Brooks, Lyle Kanouse, Michael McKean, Clifford Lee Dickson, Yolonda Ross m.fl.

NÄST INTILL ALLT AV WOODY ALLEN är bra och när man recenserar en film av honom, kan man nästan alltid räkna med att filmen får någorlunda högt betyg. Hans verkliga storhetstid var väl 1970-talet, men även nu på senare tid har han kommit med en hel del lysande filmer (Match Point (2005), Cassandra’s Dream (2001)).

Till skillnad från många av hans tidigare filmer, är Woody Allen ej med som skådespelare i Whatever Works. Huvudrollsinnehavaren har här istället fått bli Larry David (känd för succéer som Seinfeld och Simma lugnt, Larry!), som spelar en pessimistisk besserwisser, Boris, som briljerar med sitt höga intellekt genom att tycka illa om allt och alla. Med sina syrliga, cyniska kommentarer, underhåller han de vänner som kanske mest ser han som en gnällig farbror. Inte särskilt förvånande, så har Boris ingen fru och efter ett misslyckat förhållande tidigare har han inte varit särskilt pigg med att återskapa någon form utav romans.

En dag ligger en ung tjej, Melody, utanför hans port. Hon kommer från södern och ber om att få ett ställe att bo på. Boris är lika förvånad som oss: varför skulle hon vilja bo med en person hon inte alls känner, i en så stor stad som New York. Efter många om och men får hon till slut bo hemma hos Boris, som fullkomligt överöser henne med all form utav nihilistiska uttalanden, något som flickan absorberar som en tvättsvamp.

Woody Allen (som är känd för hans fäbless för unga tjejer) har här gjort en film som lätt kan avfärdas som en film som visar att det minsann inte är något fel med att en gammal farbror har ett förhållande med en ung, knappt 20 år gammal, flicka. Allen har dock, med Whatever Works, ej tänkt göra en film som varken behandlar eller glorifierar temat om ung och gammal som blir förälskade. Även om det är en viktig del i filmen, är filmens själva kärna karaktären Boris och den värld runt omkring honom. Såsom Boris själv menar med hög IQ, så ser han hela bilden, alla hans vänner, personer runt honom, allt. I samma manér som Boris snappar upp allt runtom honom (och säger nedlåtande saker om det), får även vi följa med i hans omvärld, hans vänner och bekantskap. Det blir alltså som en inblick hur världen ser ut för Boris, en typ man helst inte vill träffa.

Whatever Works är inte en av Allens bästa, men lite upplyftande kritik behöver denna film ändå. Allen är en gammal man som pumpar på utan minsta problem och håller sig aktiv hela tiden. Att hans filmer dessutom är bra visar ju bara vilken duktig regissör han är. Med Whatever Works ska ni inte räkna med en jättebra film, men den är full med den typ av judiska New York-humor vi alla kommit att älska Allens filmer för och även om Boris kommentarer kan verka nedlåtande och betungande, är det en desto roligare film om en karaktär som också behöver ses, i en film som varje Allen-beundrare definitivt ska se. 3/5

The Tourist (2010)

Originaltitel: The Tourist
Frankrike och USA/Färg/103 min

Regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck
Skriven av Florian Henckel von Donnersmarck, Christopher McQuarrie, Julian Fellowes och Jérôme Salle
Medverkande: Johnny Depp, Angelina Jolie, Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff, Rufus Sewell m.fl.

JA, THE TOURIST (2010). Vad ska man säga? Faktum är att jag blev som allra mest intresserad i filmen, då Ricky Gervais fullkomligt pissade på den och de stora huvudrollsinnehavarna på Golden Globe-galan. Jag hade inga särskilda förhoppningar och förväntade mig en hyfsad actionfilm. Vad jag får är faktiskt en förvånansvärt enkel actionfilm, med förhållandevis dåliga effekter. Jag menar, detta ska väl ändå vara en Hollywood-film med Johnny Depp och Angelina Jolie?

Filmens fördelar är handlingen och miljöerna. Att en helt oskyldig turist blir jagad av ryska gangsters kan bli ganska kul, med rätt karaktärer. Johnny Depps hobliknande karaktär skulle där faktiskt funka. Miljöerna, Venedig, Giacomo Casanovas tillhåll, är också vackert för ögat. Att filmen dessutom innehåller en del rafflande scener är också givande, eftersom det är just det man räknar med, när man ser en film som denna.

Filmen förlorar dock mycket på att den faktiskt är ganska livlös. Manuset är förvånansvärt simpelt för att vara en actionfilm från Hollywood. Även om trenden att göra manus på tok för komplicerade inte direkt uppskattas alla gånger, känns det mest som manusförfattarna inte direkt pallade och ville bli klara snabbt, så de kunde få gå hem från jobbet. Man blir inte särskilt engagerad. Depp är bra som vanligtvis (även om han faktiskt är överskattad) och Jolie är inte bra alls. Jag undrar varför hon inte verkade få några av Jon Voights skådespelargener alls. Hon klarar av att le när hon ska le, se sur ut när hon ska se sur ut, men allt är bara miner och inte riktiga känslor. Det blir ett väldigt stelt uppträdande, som faktiskt inte skiljer sig från så många andra filmer med Jolie. På det sättet är Depp hästlängder bättre.

I denna actionberättelse väver man in en kärlekshistoria (inte särskilt förvånansvärt med en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavar, möjligtvis), som stundtals blir ganska fin, speciellt i en scen där Jolie åker iväg i en båt, bort ifrån Depp. Man vill stundtals centrera kärleken i filmen, men aldrig till den grad att det blir en film om kärlek som aldrig dör, utan mest en klyschig "vi blir kära, eftersom det bara är vi två mot tusen snubbar som skjuter mot oss"-variant.

Nej, The Tourist är, inte så förvånande, inte särskilt bra. Den fyller stundtals sitt syfte som fredagsfilm, men det är ju ingen kvalitet så. The Tourist är en sämre gjord variant av känd actionstorfilm, som troligtvis kommer falla i glömska om X antal år, något jag tror är till fördel för Johnny Depp. 2/5

Guds stad (2002)

Originaltitel: Cidade de Deus
Brasilien och Frankrike/Färg/130 min

Regisserad av Fernando Meirelles och Kátia Lund
Skriven av Paulo Lins och Bráulio Mantovani
Medverkande: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen, Douglas Silva, Jonathan Haagensen, Matheus Nachtergaele m.fl.

EN GANGSTERFILM FRÅN BRASILIEN? Låter sådär lockande kanske, om man vill se en gansterrulle tar man ju första bästa filmen med Robert De Niro. Men efter att ha sett denna film behöver man inte göra det längre. Den här kompletta filmen är inte bara sjukt bra utan också hemsk, cool men framförallt det bästa, baserad på en sann händelse. Det blir som en helt annan film när den är baserad på en sann händelse. Jag kunde dock inte förstå att allt i filmen har hänt på riktigt, för att händelserna i filmen är som påhitt. Det är så brutala scener, händelserna i filmen skulle lika gärna kunna vara påhittade. Men nu är dem inte det och bara det är en anledning att se filmen. Det är inte ofta man får se en ungdomsfilm såhär bra, framförallt på portugisiska. Jävligt ballt språk för övrigt.

Handlingen i filmen är ganska så invecklad. Filmen utspelar sig från år tionde till årtionde med start från 60-talet. I varje årtionde handlar det om olika personer och deras historia, men själva huvudpersonerna är då Buscapé (Rodrigues), Bené (Haagensen) och Zé Pequeno (Firmino). Dem här karaktärerna får man följa från när dem är små tills dem blir stora, hur de, från att vara små banditer, väljer att fortsätta med det livet eller gå en egen väg.

En färgstark och känsloladdad historia som väcker nyfikenhet om vad som hände i kåkstaden utanför Rio. Jag tror inte jag är ensam om att ha googlat upp händelserna efter sett filmen. Det är ju inte normala händelser, utan det är brutala knarkuppgörelser. Personen Zé Pequeno börjar att döda människor när han bara är åtta år och fortsätter med det. Raketen går sin egen väg, liksom Benny. 4½/5

Film socialisme (2010)

Originaltitel: Film socialisme
Frankrike/Färg/101 min

Regisserad av Jean-Luc Godard
Skriven av Jean-Luc Godard
Medverkande: Catherine Tanvier, Christian Sinniger, Jean-Marc Stehlé, Patti Smith, Robert Maloubier, Alain Badiou m.fl.

EN BILD ÄR en text och en bild säger mer än tusen ord. För en filmentusiast är innebörden av dessa ord helig. Och för en gammal pionjär inom förnyandet av modern films form, så som filmskaparen Jean-Luc Godard, har uttrycket en så helig andemening att den knappast bör diskuteras alls. En bild säger inte bara mer än tusen ord. En bild är, tillsammans med sin tillhörande kontext, mångtydig med ett helt universum av värderingar. En enskild bild fungerar som ett dokument. En uppsats. En debatt. Om du så vill. Godard älskar bilden och dess omedelbara kraft.

Med åren har hans kärlek bara vuxit starkare och starkare. Redan på 50-talet, när Godard var skribent på den progressiva franska filmtidningen Cahiers du Cinéma förespråkade han film i samklang med Bertolt Brechts, på den tiden särskilt omskrivna, teatertradition. Film skulle uppfattas som just en film; man skulle vara medveten om den medan man såg den.

Det är givetvis en mycket förenklad bild av varför Godard gör den sorts film han gör idag och varför en film som hans senaste, Film socialisme (2010), har en såpass komplicerad och publikfientlig narrativ struktur att den blev häcklad som meningslös, även av de mest uthålliga kritiker på Cannes filmfestival i våras. Man kan skylla på att Godard fyller 80 år i veckan och att hans åldrande pretentioner nått upp i exponentiella värden; men man skulle också kunna påstå att här har vi en av vår tids få filmskapare som vägrar stanna upp. Som vägrar säga att filmens språk har nått sin ände och som fortfarande vågar påstå att det finns många sätt kvar att göra film på.

Rätteligen är det missvisande att prata om ett narrativ över huvud taget. Om man ska beskriva filmens berättandeform på något sätt så gör man det bäst genom att påpeka att den inte har någon sådan. Film socialisme är enbart Godards egna transkriberade tankar överförda i bilder. Hur vida filmen är intressant eller inte är helt beroende på hur dessa bilder har sorterats.

Godard har lyckligtvis inte bara sorterat bilderna efter tematik. Rätt bild på rätt plats kan ge en film en helt annan konstnärlig prägel. Det går ju inte att lära en gammal hund att sitta – åtminstone inte om han är pretentiös fransman – men här måste talesättet sägas motbevisas. Rätt bild är på rätt plats. En sådan här vacker film hade förmodligen varit omöjlig för honom om han fortfarande ville låta sina filmer kretsa runt historier. Film socialisme är långt ifrån torra Detective (1985) och Passion (1982).

Regissören själv är nog ändå mest intresserad av innehållet. Just det, Film socialisme – eller snarare de innefattande bilderna – handlar om någonting. Den involverande båtfärden runt Medelhavet är kanske det mest greppbara. Men här finns också religion, kommunikation, film och naturligtvis, med tanke på filmens titel, politik. För varje nytt ämne finns det tack och lov inget bestämt svar. Man kan ibland ana vad Godard själv tycker och emellanåt är det självklart, men oftast lämnas frågan öppen.

Hade det inte varit för bildernas fängslande mångordighet hade det förstås varit fel att kalla filmen innovativ. Hade det inte varit för mångordigheten hade det bara varit ett snyggt, långt montage av bilder. Det är förvisso inte därför jag gillar Film socialisme men anledningen till att Godard fortfarande är ett namn värt omtanke, är just hans attityd till sina bilder. En film är en film; en bild är en bild. Man får tolka det hur man vill. För mig är det skön konst. 3½/5

Casino (1995)

Originaltitel: Casino
FRANKRIKE OCH USA/Färg/178 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Nicholas Pileggi och Martin Scorsese
Medverkande: Robert De Niro, Sharon Stone, Joe Pesci, James Woods, Frank Vincent, Pasquale Cajano m.fl.

SCORSESES FÄBLESS över att porträttera gangsters i film, kan ses som lite uttjatat, när han kommer med sin 104:e gangsterfilm, men det är viktigt att gå tillbaka till rötterna, där allt började, och hans absoluta storverk. Efter att ha sett filmer som Taxi Driver (1976), En natt i New York (1985) och Maffiabröder (1990), är det dock givet att han har sin alldeles egna plats i filmhistorien och att han får en Oscar för just The Departed ses då som väldigt försenat. Casino (1995) är också en av de där utstuderade, episka gangsterdramerna, som gör Scorsese till den han är.

Casino är inspirerad av Frank Rosenthals liv och handlar om kasinojätten Sam "Ace" Rothstein i Las Vegas och hans liv, såväl om hans personliga äventyr, som hans växande karriär. Rothstein är porträtterad av alltid lika duktiga De Niro, som här visar en ganska städad kriminell, som bleknar rent brutalitetsmässigt, med hans kumpan Nicky Santoro (Pesci). Pesci har en tendens att alltid spela samma roll: den lilla, gnälliga sidekicken utan hyfs, som kan smälla av närsomhelst. I Casino passar dock den rollen perfekt och man kan, på sätt och vis, kalla detta för hans absolut bästa roll. Överallt bjuder Casino på fina karaktärer, bra skådespelare och ett rappt händelseförlopp, som gör att filmens tre timmar (till viss del) inte känns av. Dock är tre timmar lite av ett pass och det kan vara kämpigt att se denna karriärshistoria (som skiftar mellan ena hörnet, till andra, på enbart sekunder).

Även om detta ses som en av Scorseses främsta filmer, kan jag inte låta bli att tänka att Scorsese faktiskt kan mycket bättre. Casino är en väldigt bra film och manuset är väldigt välskrivet, men att kalla detta hans bästa verk är en överdrift. Själv är jag inte överdrivet kär i den här typen av gangsterfilm, med berättarröster, svischande kamera och tugget om "hur det funkar i den här branschen." Det kan bli ganska uttjatat, men med tanke på att denna film (tillsammans med några till), var just de filmerna som skapade efterföljarna, ska detta ses som ett original, som förtjänar titten.

Casino är en lång, ingående, storslagen och häftig gangsterfilm, som tyvärr lite för ofta följer det traditionella gangsterkarriärsberättarmönstret (sex, knark, misär och så vidare), men bjuder även på en hel del unikt, som inte går att hitta i några andra filmer. Scorsese har här gjort en slags ny Maffiabröder, fast med vissa förfiningar och förändringar. Resultatet blir dock det samma: en hårdkokt rulle i äkta Scorsese-stuk. Vad jag nu är intresserad av att se, är den sida av Scorsese, som berättar sagor som Tjuren från Bronx (1980). 3/5

Central do Brasil (1998)

Originaltitel: Central do Brasil
BRASILIEN OCH FRANKRIKE/FÄRG/113 min

Regisserad av Walter Salles
Skriven av Marcos Bernstein, João Emanuel Carneiro och Walter Salles
Medverkande: Fernanda Montenegro, Marília Pêra, Vinícius de Oliveira, Soia Lira, Othon Bastos, Otávio Augusto m.fl.

TROTS MITT BRASILIANSKA URSPRUNG, finns här, på Movie Burger, inte en enda brasiliansk film recenserad. Även om jag sett lysande filmer som Guds stad (2002) och Carandiru (2003), valde jag att recensera Central do Brasil (1998), som jag såg för några dagar sedan. Min egen far hade lovordat den i ett flertal år, så fort ämnet "brasiliansk film" kom upp och - oh, boy - vad rätt hans lovord stämde överens med min egen uppfattning.

Walter Salles Central do Brasil handlar om en dam, Dora (utsökt spelad av Montenegro), som försörjer sig på att skriva brev åt analfabeter vid ett stånd i en tågcentral. Hennes affärsrörelse rullar på fint, men inte helt rätt. De som betalar extra för att få sitt brev skickat, får istället brevet sönderrivet när Dora väl kommit hem. Dora blir därför den raka motsatsen från vem jag antog att hon skulle vara. Jag trodde att vi här skulle få se ytterligare än snäll dam som verkar vara den enda vettiga i ett korrupt, kriminellt samhälle. Istället för vi en bedräglig och sliten kvinna, som gör allt för att få det skönt för sig själv. Det blir knappast en dam man vill lära känna i verkligheten, men förstärker verkligen film i sin helhet. Att hon dessutom, som nämnts, fenomenalt spelas av Fernanda Montenegro sänker ju inte precis helhetsintrycket, utan snarare höjer det.

En dag hälsar en mor och en pojke på vid Doras stånd. Modern ber Dora att skriva ett brev till den slusk till före-detta make som fött hennes son. Han är aldrig hemma och modern berättar utförligt vilket svin hon tycker han är i brevet och att sonen, trots detta, ändå vill träffa sin försvunna far. De ber om att få kortet ivägskickat och går sedan därifrån. Dora överväger, väl i sin lya, att riva sönder brevet, men hindras av hennes vän som säger att detta faktiskt är viktigt. Nästa dag hälsar modern och sonen på igen, men då kräver mamman att ändra sitt brev till ett lite vackrare. Med Doras hjälp blir brevet nu snarare en bedjan till fadern att återvända hem. Med ett leende på läpparna lämnar modern och sonen centralen. Vid ett övergångställe byts däremot leenden ut mot skrik. Snabbare än ögat, blir modern överkörd av en långtradare. Pojken förstår inte riktigt vad som hänt, innan han direkt dras därifrån. Utan att veta hur man tar sig hem, sover pojken över på centralen och börjar, dag ut och dag in, gå Dora på nerverna. Medan Dora inte bryr sig om grabben och bara vill tjäna pengar, så vet pojken att Dora är den enda som han känner och den enda som kan hjälpa honom. Bakom all egoism inser Dora samma sak och bestämmer, efter många hemska misstag och egoistiska drag, att hon måste hjälpa pojken hitta den enda personen som kan ta hand om honom, den försvunna fadern.

Även om det kanske, i början, låter som att filmen är utformad till en typisk överdådig tårdrypare med känslosam orkestermusik i bakgrunden, så är så inte fallet. Istället är Central do Brasil en mycket, mycket gripande skildring av att kraftlöst rida fram på vägen, utan att säkert veta om ens mål finns i slutet av vägen. Filmen skildrar även en stor del av kriminaliteten och går möjligtvis något överstyr ibland. Nog för att kriminaliteten i Brasilien är hög, men stundtals framställs det som ett bloddrypande helvete. Skådespelarinsatserna är mycket starka och kemin mellan Dora och pojken Josué är den verkliga drivkraften i filmen. Att sambandet mellan de två kan vara så stark, utan att det blir ett överspel eller daltande, är väldigt välgjort.

Tillsammans med strålande foto, fantastiska skådespelarprestationer, gripande handling och fina, varma miljöer, blir Central do Brasil ytterligare en sådan där film jag älskar. Den slagfärdiga, stundtals pikareska, "på drift"-berättelsen blir, i samspel med alla andra fina ingredienser den bjuder på, faktiskt en underbar, underbar film om något så gripande som en son på jakt efter sin far. 4/5

The Ninth Gate (1999)

Originaltitel: The Ninth Gate

FRANKRIKE, SPANIEN OCH USA/FÄRG/133 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Arturo Pérez-Reverte, John Brownjohn, Enrique Urbizu och Roman Polanski
Medverkande: Johnny Depp, Frank Langella, Lena Olin, Emmanuelle Seigner, Barbara Jefford, Jack Taylor m.fl.

DET FINNS ETT GAMMALT TALESÄTT som lyder: "Det kan aldrig gå fel med Johnny Depp." Nej, jag bara drev med dig, men det borde finnas ett, för det stämmer mycket bra. I nästan varje film jag ser med Depp, så gör han en bra rollprestation, vare sig det är som en galen hattmakare eller pårökt journalist. Depp leverar verkligen och hans prestation i The Ninth Gate är då sannerligen i samma anda som i hans andra filmer.

Filmen handlar om den påläst bokexperten Dean Corso (Depp), som får ett uppdrag av den rika boksamlaren Boris Balkan. Balkan har ett exemplar av en mycket sällsynt bok med satanistiska texter och ryktet går att tre varianter av boken existerar, men att enbart en är verklig. Corso får då uppdraget att sticka till Europa (där de två andra böckerna finns) och försöka ta reda på vilken av böckerna som är den riktiga. Detta visar sig dock vara mycket svårare än man först trodde (då demonboken, i princip, är ovärderlig) och Corso dras snart in i en märklig spiral av djävulsdyrkan, övernaturligheter och våldsdåd.

Polanski har tidigare imponerat och i jämförelse med exempelvis The Pianist (2002), kan The Ninth Gate verka någorlunda mager. Även om The Pianist var mycket mer "vanlig" i sin struktur och handling, var den mycket mer gripande. Vad denna film dock vinner på, är att handlingen är såpass absurd och ovanlig, att tittaren inte för en sekund kan veta vad som händer härnäst. Ibland tar sig handlingen vändningar som gör att det blir lite väl oförutsägbart, nästan totalt omotiverat, men håller definitivt tittaren på helspänn.

Förutom en fin prestation från Depp, ser vi även Emmanuelle Seigner, Frank Langella och Lena Olin i fina, unika roller. Allra mest kommer jag att tänka på Langella, som på ett autentiskt, obehagligt sätt visar oss en rik mans besatthet för ondska, Helvetet och Djävulen.

Förutom att The Ninth Gate kanske inte kan klassas som en topprulle, så är det givetvis en film av hög kvalitet. Att hålla tittaren så fokuserad i över två timmar är onekligen ett proffsjobb. Att såväl Roman Polanski som Johnny Depp lyckats tidigare vet vi. Vad mer kan man då egentligen begära, när man ser de två göra ett bra jobb i The Ninth Gate? Om inte för en rent spännande film, så för ett obehagligt porträtt av fascinationen för Hin Håle själv. 3½/5

En profet (2009)

Originaltitel: Un prophète
FRANKRIKE / FÄRG / 155 min

Regisserad av Jacques Audiard
Skriven av Jacques Audiard, Thomas Bidegain, Abdel Raouf Dafri och Nicolas Peufaillit
Medverkande: Tahar Rahim, Niels Arestrup, Adel Bencherif, Hichem Yacoubi, Reda Kateb, Jean-Philippe Ricci m.fl.

DÅ BROMSAS ögonblicket in. För att vara en pistolavfyrning ifrån döden lyfter Malik El Djebena (Tahar Rahim) blicken och det intensivaste och mest storslagna ögonblicket i En profet (2008) äger rum. Precis som den minnesvärda grodsekvensen i Magnolia försvinner för en kort stund den verklighet som dittills haft en så självfallen roll och en magi tar vidd. Den viktigaste stunden i karaktärernas liv sker... Bara sker. Sedan är stunden förbi; men även om det inte talas om det mirakel som inträffat så kommer ingenting, någonsin, att vara detsamma igen - inte för de karaktärer som fått uppleva detta mirakel. När det väl skedde, då frågar jag mig: Är En profet en religiös film? Vad är ett mirakel? Kan mirakel ske? Och profeter... Finns de?

Den över världen kritikerrosade filmen är förvånansvärt saklig. Den handlar om Malik, 19 år gammal och fast på ett fängelse i Paris för sex år. Har man dessutom arabiskt ursprung, är föräldralös och analfabet, så väntar förstås en tuff tid. Nästan omedelbart blir han påtvingad att mörda en annan fånge för att sedan "hamna under beskydd" av gangstern César Luciani (Niels Arestrup). Sedan rullar det på och Malik förflyttar sig högre upp i fängelsehierarkin. Med vissa undantag är det därutöver inte mycket att säga. Regissören Jacques Audiard (Mitt hjärtas förlorade slag (2006)) låter oss genom några få fingervisningar att känna sympatier för sin huvudkaraktär, men inte mer än så. Med andra ord: inga djupgående karaktärsstudier, ingen påtaglig ångest och inga inre konflikter - åtminstone är ingenting dylikt särskilt påtagande. Vad som känns och tänks får vi själva avgöra genom att beskåda vilka handlingar som görs. Det har förstås sina poänger att göra film på sådant viss, men samtidigt så vinns ju också mycket kraft i just de där riktigt emotionella ögonblicken. Med det i baktanke ska det väl ändå sägas att det är imponerande hur man lyckas att inte bara göra Malik till filmens hjälte, utan t.o.m. lyckas få honom att te sig som en profet - en frälsare.

För att skapa En profet lär det ha setts en hel del fängelse- och gangster-film; t.ex. Midnight Express (1978) och Gudfadern-trilogin. Det märks att den tagit mycket intryck för rent konceptuellt är det här ingenting ovanligt för sin genre. Inte heller formmässigt är den särskilt förnyande. Trots det är det inte svårt att se varför den charmade till sig juryns pris i Cannes förra året. För det här är enastående välgjort; framförallt har den en genomarbetad dramaturgi som får dess två och en halv timmar i speltid att kännas på sin plats. Bara det faktum att den har en sådan drivkraft gör En profet genast till en minnesvärd upplevelse. Att sedan arbetet på andra fronter - inte minst skådespelarna som överlag spelar trovärdigt - gör det ju inte precis sämre. Det som kommer göra att den här filmen kommer nå ut är dock bildspråket, och detta är också varför den här filmen så småningom kommer älskas och av massorna klassas som en av 00-talets stora klassiker. Det finns nämligen delvis någonting väldigt autentiskt i bildspråket, men framförallt ett mer anglosaxisk sätt att berätta på än jag är van vid att se i fransk film. Därav skulle man ju alltid kunna hoppas att En profet kan komma att gå hem i Amerika och kanske därmed få ett större europeiskt inflytande där. Den blev ju också nominerad för Oscar i bästa film, men den gick till argentinska El secreto de sus ojos (2009). 3½/5

Electroma (2006)

Originaltitel: Electroma
FRANKRIKE / USA / FÄRG / 74 min

Regisserad av Thomas Bangalter och Guy-Manuel De Homem-Christo
Skriven av Thomas Bangalter, Guy-Manuel De Homem-Christo, Paul Hahn och Cédric Hervet
Skådespelare: Peter Hurteau, Michael Reich, Ritche Lago Bautista, Daniel Doble, Bradley Schneider och Athena Stamos

OJ, OJ, OJ. Vissa filmer. Det finns utan tvekan vissa filmer som med egentligen väldigt tunn handling lyckas ta en med storm. Kanske är det för att handlingen fokuserar sig på sökande, självperfektionering, den tvisten i våra sinnen som ibland kräver oss att vara perfekta. Jämt och ständigt möts vi av olika ideal. Detta slår hårdare på vissa, svagare på andra, men i någon form möts vi av tanken att passa in och inte sticka ut, och i sådana fall, så lite som möjligt. Allt beror givetvis på den sällskapskrets vi alla föredrar att umgås med.

Den världsberömda, franska duon Daft Punk har tidigare gjort (mer eller mindre) filmer, såsom D.A.F.T. (en kollektion av mästerliga videos) och Interstella 5555 (en anime-inspirerad följetong). I Electroma får dock Daft Punk själva kontrollen att göra deras alldeles egna film, utifrån deras egna regi. Och attans hur klockrent det kan bli i händerna på två robotar.

Filmen handlar om två robotar i ett varmt och öde bergslandskap någonstans i södra USA. Vi möter dem först längs en ensam motorväg i en svart Ferrari 412. Vad som sedan följer är en enormt rogivande, konstnärlig och fullkomligt underbar film med tydliga ekon från bland annat Stanley Kubrick, om att passa in. Robotarna är själva medvetna om att de är av plåt och utan känslor, men de vill till varje pris bli människor, ett tema som kan relateras till 200-årsmannen (1999). Underbara och inspirerande kameravinklar signerade Daft Punk-medlemmen Thomas Bangalter tillsammans med en väl vald låtlista sträckt från bland annat Brian Eno och Curtis Mayfield gör att filmen träffar precis mitt i prick i precis varje scen. För många kan de stillastående scenerna antas som tråkiga, men en död sekund lämnas aldrig åt denne som ger filmen sin väl värda chans.

En av filmens uppfinningsrika och surrealistiska scenarier.

Daft Punks häftiga robotutstyrsel och filmens innovativa vändningar, tillsammans med ett kokande bergslandskap, surrealism, Kubrick, klockren musik och resten därtill blir inget annat än ren filmkonst. Nog för att Daft Punk har en bit kvar att nå upp till ofantliga höjder (á la År 2001 - ett rymdäventyr (1968)), men deras debut som självständiga regissörer är för hisnande träffsäker och mästerlig för att femman ska undkomma. Med det nålsöga de har för att väcka känslor och den musikaliska träffsäkerhet och stämningsskapande de besitter finns inget annat inväntades än ännu en underbar, atmosfärrik filmupplevelse. Att Electroma inte riktigt fått se stormassans djup förefaller för mig som en tragedi, men kanske är det här ändå inte en film som den stora massan skulle älska på det sätt jag gör det på. Men stora massan har aldrig synonymt med den sanna rösten.

Electroma är utan tvekan filmen för den fullkomlige cineasten. Bild, musik, skådespel, regi, ja, allt passar likt pusslet. Efter en underbar film kan man lämna biografsalen med ett leende på läpparna, men när man sett Daft Punks Electroma - då banne mig ställer man sig upp och klappar händerna.