Alla helgons blodiga natt (1978)

Originaltitel: Halloween
USA / FÄRG / 101 min

Regisserad av John Carpenter
Skriven av John Carpenter och Debra Hill
Medverkande: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis, Nancy Kyes, P.J. Soles, Charles Cyphers, Kyle Richards m.fl.

SLASHERFILMEN är skräckvärldens kanske mest berömda subgenre. Med hundratals filmer av samma struktur, är slasherfilmen den mest berömda och en perfekt ursäkt för en brådmogen regissör att göra en skräckfilm med massa blod och brudar. Genren har dock hamnat i en överdrift och oändliga efterapningar och uppföljare har dykt upp, den ena värre än den andra. Den mest efterapade filmen är egentligen Torso (1973), slasherfilmen som kom innan alla de berömda slasherfilmerna, men Torso blev inte direkt en superstor succé. Det blev däremot Alla helgons blodiga natt (1978), som kom att kassera in 60 miljoner dollar över hela världen och som således blev skräckfilmen som väldigt, väldigt många människor såg året den kom ut, 1978. Nu är det dags för mig, Vito Gogola, att berätta vilken överskattad, oläskig skräckfilm det här egentligen är.

DEN MENTALT SJUKE Michael Myers dödade sin syster vid 6 års ålder, på Halloween. Han blir inlåst på mentalsjukhuset och den enorma tragedin som uppstod då är numera bortglömd. Den lugna, lilla staden Haddonfield, där allt hände, är numera stillsamt. Där bor Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och hennes vänner i fina, typiskt amerikanska villor och genomgår vardagen där; det motsatta könet, utbildning och i Lauries fall, barnvakt. En sen kväll ska Laurie ta hand om två barn på hennes gata. Allt verkar vara frid och fröjd. Hon läser sagor, ser på TV med dem och svarar då och då i telefonen när någon ringer. Problemet i den lugna vardagen nu är dock att Myers är på fri fot igen. Nu är han vuxen. Han har utrustat sig med kniv och mask (ursprungligen en mask de köpte i en barnaffär som porträtterar William Shatner i Star Trek (1966-1969) som filmmakarna använde då budgeten inte höll för att gjuta en egen mask) och är ute i den mörka natten för att repetera det som hände då han var sex år. Han ska mörda folk på alla helgons natt och han planerar att göra det igen... och igen... och igen...

DET LÅTER LÄSKIGT, det gör det. Psykopater har alltid varit läskiga och framför allt då de bär uttryckslösa masker och bär på stora köksknivar. Problemet med den här filmen är att jag faktiskt aldrig blir rädd. “Halloween is an absolutely merciless thriller, a movie so violent and scary that, yes, I would compare it to Psycho (1960).” uttalade sig Roger Ebert om filmen i sin recension på den. Det, plus alla andra kommentarer om filmen, har deltagit till filmens enorma rykte som en av världens mest läskigaste filmer. Problemet är att den inte alls är läskig. Det finns vissa "hoppa-till"-scener, men de bet tyvärr bara på min bror och inte på mig. Ibland kände jag faktiskt en viss ointresserande känsla. Filmen är dock inte dålig. Den är långt ifrån dålig. Filmens kvaliteter sitter i kameravinklar, ljussättning och även skådespel, från bland annat Jamie Lee Curtis (som blev känd med den här filmen) och Donald Pleasance. Jamie Lee Curtis är filmens måttstock, tillsammans med den uttryckslösa Michael Myers, som spelas av Tony Moran. En riktig höjdpunkt i filmen är till exempel garderobsscenen. Den sitter som inbankad i mitt psyke. John Carpenters sätt att skapa stämning och att göra en hemtrevlig villa läskig, det är imponerande, men samtidigt börjar man fundera när man ska bli rädd. Jag blir faktiskt inte rädd någon gång, så att jag verkligen kan säga till mig själv: "Sjutton, också! Där blev jag skraj!" Jag kan aldrig få fram den känslan, även fast jag vill. Det enda jag känner är en spänning som ibland kommer och ibland går. Och det är synd. Med ett sådant rykte och med en sådan finkänslighet för regi, skulle det här faktiskt kunnat bli en riktig höjdare.

···