Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

The Tourist (2010)

Originaltitel: The Tourist
Frankrike och USA/Färg/103 min

Regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck
Skriven av Florian Henckel von Donnersmarck, Christopher McQuarrie, Julian Fellowes och Jérôme Salle
Medverkande: Johnny Depp, Angelina Jolie, Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff, Rufus Sewell m.fl.

JA, THE TOURIST (2010). Vad ska man säga? Faktum är att jag blev som allra mest intresserad i filmen, då Ricky Gervais fullkomligt pissade på den och de stora huvudrollsinnehavarna på Golden Globe-galan. Jag hade inga särskilda förhoppningar och förväntade mig en hyfsad actionfilm. Vad jag får är faktiskt en förvånansvärt enkel actionfilm, med förhållandevis dåliga effekter. Jag menar, detta ska väl ändå vara en Hollywood-film med Johnny Depp och Angelina Jolie?

Filmens fördelar är handlingen och miljöerna. Att en helt oskyldig turist blir jagad av ryska gangsters kan bli ganska kul, med rätt karaktärer. Johnny Depps hobliknande karaktär skulle där faktiskt funka. Miljöerna, Venedig, Giacomo Casanovas tillhåll, är också vackert för ögat. Att filmen dessutom innehåller en del rafflande scener är också givande, eftersom det är just det man räknar med, när man ser en film som denna.

Filmen förlorar dock mycket på att den faktiskt är ganska livlös. Manuset är förvånansvärt simpelt för att vara en actionfilm från Hollywood. Även om trenden att göra manus på tok för komplicerade inte direkt uppskattas alla gånger, känns det mest som manusförfattarna inte direkt pallade och ville bli klara snabbt, så de kunde få gå hem från jobbet. Man blir inte särskilt engagerad. Depp är bra som vanligtvis (även om han faktiskt är överskattad) och Jolie är inte bra alls. Jag undrar varför hon inte verkade få några av Jon Voights skådespelargener alls. Hon klarar av att le när hon ska le, se sur ut när hon ska se sur ut, men allt är bara miner och inte riktiga känslor. Det blir ett väldigt stelt uppträdande, som faktiskt inte skiljer sig från så många andra filmer med Jolie. På det sättet är Depp hästlängder bättre.

I denna actionberättelse väver man in en kärlekshistoria (inte särskilt förvånansvärt med en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavar, möjligtvis), som stundtals blir ganska fin, speciellt i en scen där Jolie åker iväg i en båt, bort ifrån Depp. Man vill stundtals centrera kärleken i filmen, men aldrig till den grad att det blir en film om kärlek som aldrig dör, utan mest en klyschig "vi blir kära, eftersom det bara är vi två mot tusen snubbar som skjuter mot oss"-variant.

Nej, The Tourist är, inte så förvånande, inte särskilt bra. Den fyller stundtals sitt syfte som fredagsfilm, men det är ju ingen kvalitet så. The Tourist är en sämre gjord variant av känd actionstorfilm, som troligtvis kommer falla i glömska om X antal år, något jag tror är till fördel för Johnny Depp. 2/5

Max Manus (2008)

Originaltitel: Max Manus
Danmark, Norge och Tyskland/Färg/118 min

Regisserad av Joachim Rønning och Espen Sandberg
Skriven av Thomas Nordseth-Tiller
Medverkande: Aksel Hennie, Agnes Kittelsen, Nicolai Cleve Broch, Ken Duken, Christian Rubeck, Knut Joner m.fl.

NORSK FILM är det lite av här på Movie Burger. Den enda vi har är Sånger från andra våningen (2000), men där var Norge bara med och hjälpte till. Därför kan jag stolt presentera den första recensionen på en "riktig" norsk film, nämligen kritikerrosade Max Manus (2008).

Max Manus handlar om den plätt människor som bestämde sig för att ställa till det för Hitler och hans nazister under andra världskriget, en besynnerligt viktig händelse för oss skandinaver, framför allt oss svenskar, som istället valde att arbeta med nassarna genom att låta dem åka med tåg genom Sverige. Max Manus skildrar därför de människor i Oslogjengen som verkligen stred mot nazisterna och då främst Max Manus, en viktig motståndsman.

Max Manus följer den faktiskt ganska uttjatade subgenren "Andra världskriget-film", men till all rätta. Historien om det motstånd som skedde i vårat grannland är väldigt värt att berätta om och att det kom att bli Norges mest påkostade film, gör inte bara Max Manus till en väldigt välgjord film, utan även något av en norsk storfilm, något vi kanske inte riktigt skådat tidigare.

Jag har en fallenhet för att bli ganska uttråkad av den här typen av film. Det är oerhört viktiga historiedokument och absolut inget som ska få glömmas bort. Att andra världskriget ständigt görs till film om och om igen får fungera som en slags ständig påminnelse om det helvete Europa var under 1940-talet. Däremot krävs det mycket för att hålla mig intresserad, eftersom alla dessa filmer håller samma format. Plötsligt känns det lite som att man redan sett det. Vad Max Manus då vinner på, är att det handlar om Norges del i kriget, med Norge som produktionsland. Däremot undrar jag vad som hände med den alternativa synen på andra världskriget vi sett tidigare, såsom i Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004) (nej, jag tänker inte nämna Inglourious Basterds (2009), eftersom den snarare ska ses som en Tarantino-film, än en om en film om andra världskriget). Max Manus är en välgjord och intressant film om en historia som aldrig, aldrig ska få glömmas. Synd är bara att formatet är så tråkigt utformat och bidrar till den arkivering och ganska endimensionella syn på andra världskriget som bildats genom filmåren. Kriget, våldet och tyranniet finns där, men hur andra världskriget verkligen slet upp ett land, en världsdel, en värld och alla människors liv under enbart ett fåtal år, det finns inte riktigt, riktigt där. 2½/5

Death Proof (2007)

Originaltitel: Death Proof
USA/Färg/114 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Zoe Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms m.fl.

EN GALEN, GAMMAL STUNTMAN och en jävla massa tjejer. Låter lite som en Tarantino-rulle. Death Proof (2007) och Planet Terror (2007) ingår i Grindhouse (2007)-projektet. Tarantino och Rodriguez är ju, som nog dem flesta vet, goda vänner och gör de flesta grejer med eller med hjälp av varandra. Detta projekt var ett sådant. Tarantino gjorde Death Proof och Mr. R gjorde Planet Terror. Death Proof låter ju extremt hårt, men det är lite mjukare än vad man tror. Men det är ju Tarantino, så det klart det blir hårt på sina ställen.

Med Kurt Russel (Miracle (2004), Poseidon (2006)) i huvudrollen och ett antal tjejer får vi en resa genom hat, sprit, dans och långsamhet (om man kan säga det). Death Proof är bra, fast med de överdrivet långa scenerna så kan man tappa fokus.

Stuntman Mike (Kurt Russel) är en gammal stuntman som åker runt i en riktigt sjuk bil och helt enkelt tar död på sina offer, som bara är tjejer. Jag vet faktiskt inte varför han tar död på dem, men jag tror det är av njutning och avundsjuka. Det är själva handlingen i filmen och hur han först spanar in sina byten och ger tjejerna en hotande bild så att dem borde bli skrämda, men det är ju tjejer så de tycker att han bara är konstig. Men musiken i denna film är underbar. Jag skulle vilja säga att Death Proof har nästa lika bra musik som Kill Bill-filmerna, som enligt mig har ett av världens bästa soundtrack. Med bra skådespeleri av både ”the girls” och Stuntman mike och fantastisk musik så blir denna rulle en bra film, med lite sega scener. Sedan finns det ju inget bättre än med coola biljakter. Det är ju sjukt spännande!

Om man nu inte har sett Grindhouse-filmerna och vill se dem, se denna film först. Den är mer en mjukstart till Planet Terror. En ganska hård mjukstart, men lite sämre än just Planet Terror. Men se denna film. Det är ju en Tarantino-film, alla Tarantino-filmer är bra och måste ses. 3/5

Machete (2010)

Originaltitel: Machete
USA/Färg/105 min

Regisserad av Ethan Maniquis och Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez och Álvaro Rodríguez
Medverkande: Danny Trejo, Robert De Niro, Jessica Alba, Steven Seagal, Michelle Rodriguez, Jeff Fahey m.fl.

ROBERT RODRIGUEZS ÄLSKAR B-FILM och han, såväl som hans vapendragare Quentin Tarantino, älskar att sätta in just element från kassa actionfilmer, till deras egna filmer. Detta fick vi bevisat i och med Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Säga vad man vill om de filmerna, men man kan inte neka till att pådraget var ganska stort när de kom. Regissörerna är spännande och de utlovar oftast den fina action de utlovar. Även om Rodriguez inte riktigt uppnår samma kvalitet som Tarantino gör, har han gjort en hel del bra, underhållande film. Vad är då Machete (2010)?

Machete handlar om en kille som kallar sig "Machete", som ska hämnas sin familjs död med, just det, en machete. På vägen dyker lite löst folk upp som ska hjälpa honom, men handlingen är inte det viktiga. Istället fokuserar Rodriguez här på att göra en högoktanig och ganska testosteronstinn, med massa blod, snygga brudar och explosioner. Även om Rodriguez har en försmak för att sätta stora, livsfarliga vapen i händerna på snygga tjejer, kan man ju dock tvivla på om detta skulle betyda att filmen har någon särskild "feministisk" infallsvinkel eller att filmen blir mindre testosteronstinn. Vad vi vet, i alla fall, är att Rodriguez kokar ihop en riktig actionrulle som besitter alla sorters B element som krävs för genren.

Är då Rodriguez intresserad av att göra en verkligt bra film? Nja, troligtvis inte. Han vill dra igång publiken, få adrenalinet att flöda, folk att skrika, skratta och vråla, möjligtvis kasta läskburken på bioduken och vika sig av skratt och hänförelse. Detta är nämligen en sådan film, där själva tittandet kan bli den stora upplevelsen i sig, i likhet med verklighetens riktiga "grindhouses" och "drive-ins", där publiken ibland kunde innehålla flertalet kåkfarare och brottslingar.

Eftersom filmen inte direkt uttalar sig för att vara ett verkligt tungt drama på tre timmar, är det inte heller det vi förväntar oss. Den vinner en hel del på att den faktiskt inte tar sig själv på något allvar alls. Vi förväntar oss helt enkelt det vi får: en riktigt härlig actionfilm, som medvetet använder sig av lågkvalitativa drag, mest för att det är så himla kul att se på. Upp med glaset, ner med näven i chipsskålen, skratta och le, åt Machete! 2½/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Inception (2010)

Originaltitel: Inception
Storbritannien och USA/Färg/148 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ken Watanabe, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Ellen Page, Tom Hardy m.fl.

ÄNTLIGEN kommer den förhoppningsvis efterlängtade recensionen, på vad som nog mycket möjligt kan vara årets film: Inception (2010). Jag, som själv tyvärr inte är överdrivet duktig på att gå på bio, förlorade min Inception-oskuld igår. Efter att ha gått i nästan ett år, med lovande kritik i öronen och vetskapen om att filmen klättrat sig upp på placering 3 av IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna, insåg jag att filmen i alla fall var hyfsat sevärd. Så nu har jag alltså sett den. Ja?

Inception har en väldigt komplex handling (som faktiskt inte är helt ovanligt för den här typen av storfilm), men även om filmens handling är på tok för komplicerad för att jag skulle kunna dra den här och nu, är den faktiskt förvånansvårt fångande och intressant. Ibland krävs det att man spolar tillbaka en snutt, för att få saker och ting förklarade igen, men det fungerar inte som ett irritationsmoment. Handlingen i sig är faktiskt intressant och behandlar ämnen som till viss del fungerar även i verkligheten och som minst sagt är ganska spektakulära. Filmen handlar nämligen till stor del om det mänskliga psyket, om drömmar och hur vår hjärna fungerar. På så sätt blir Inception en väldigt givande film för oss Henrik Fexeus-liknande människor som tycker psykologi är intressant, även om Inception inte alls ska ses som en fysiskt korrekt lärobok.

Vad filmen vinner på, beror på flera olika saker. Jag nämnde tidigare att storfilmer har en tendens att använda sig av komplexa handlingar. Detta tror jag ofta man gör, eftersom man, i handlingens komplexitet, egentligen gör den väldigt simpel. Man gör det så invecklat att ingen egentligen fattar, men där publiken i alla fall förstår vem man ska heja på och vem som är "den onda." I Inception, som bär på ett väldigt smart manus, har vi istället något som man (med lite ansträngning) faktiskt kan begripa. Med hjälp av Christopher Nolans superba regi och manus, kan det här samtidigt också bli en väldigt intressant storfilm, som ligger i det allra djupaste skiktet av komplexitet en storfilm kan komma, utan att just, ja, bli total nonsens. Hans Zimmers musik fungerar inte riktigt lika bra som den gjorde i The Dark Knight (2008), men ger definitivt ett episkt intryck. Med en ensemble av bra skådespelare, givetvis esset Leonardo DiCaprio, tillsammans med Joseph Gordon-Levitt (vars karriär bara stiger) och Ellen Page, som vi oftast bara sett i smalare filmer, som Hard Candy (2005) Juno (2007), får vi givetvis en väldigt välspelad film. Inception innehåller alltså det mesta för att vi ska få en storfilm, som dessutom på riktigt är bra och inte bara en som kostar massa pengar.

Givetvis kan man även överdriva. Att Inception skulle brotta ner filmer som Den gode, den onde, den fule (1966) och Pulp Fiction (1994) är ju givetvis bara skitsnack. Nolan har gjort en kanonfilm, men en femma blir det inte. Ovanstående exempel kanske inte heller är bra exempel till min nästa tes, men en riktigt bra film kanske man även ska lära sig något av? Något budskap finns inte i Inception, förutom möjligtvis det om att våga släppa det förgångna och gå vidare, men i en värld av drömsekvenser och specialeffekter, är det ganska svårt att greppa och ta till sig. Därför blir Inception istället en väldigt välgjord film (i många anseenden) och en definitivt underhållande film, eftersom den innehåller en såpass unik handling, tillsammans med fantastiska scener, rent visuellt. Med det, kan jag säga att Inception på många ställen träffar rätt, samtidigt som den till viss del följer receptet för framgångsrika filmer. Allt är väldigt pompöst och mäktigt, men det lilla stråk av realism och verkligt hjärtknipande scenerna som ibland avgör, det uteblis. Inception blir därför en originell och fängslande film, som pendlar mellan storfilm och invecklad logik. Om det är ett av årtiondets bästa filmer eller inte, det tål att tänkas på, men kombinationen i Inception är, om något, i alla fall en ganska stor bedrift. 4/5

Team america - världspolisen slår till igen (2004)

Originaltitel: Team America: World Police
TYSKLAND OCH USA/Färg/98 min

Regisserad av Trey Parker
Skriven av Trey Parker, Matt Stone och Pam Brady
Medverkande: Trey Parker, Matt Stone, Kristen Miller, Masasa Moyo, Daran Norris, Phil Hendrie m.fl.

TROTS DE GROVA SKÄMTEN i South Park (1997), är Matt Stone och Trey Parker oerhört älskade och pionjärer på sitt alldeles egna vis. Det är dåligt gjort och det skojas om allt (och då menar jag allt), men ändå finns det, på något bisarrt vis, ändå en sensmoral i South Park, som aldrig upphör att greppa tag i en.

Med Team america - världspolisen slår till igen (2004) har de kanske inte lagt ner allra mest arbete på den typen av sensmoral, även om den till viss del känns av. Istället känner man dock igen sig i samma humor och hur det är gjort. Som de själva berättat, gick de ännu ett steg tillbaka i historien. Medan South Park var häpnadsväckande dåligt gjort när det kom 1997, så har man här använt sig av, förr så populära, marionettdockor. Även om konceptet är gammalt, får vi en moderniserad, mer välgjord variant av marionetter. George Clooney, Matt Damon och Alec Baldwin (bland andra) figurerar som dockor och vi erbjuds, rent utsagt, remarkabla miljöer, allt i miniatyrformat.

Filmen handlar om ett anti-terroriststyrka, Team America, som är där, för att, i princip, rädda världen. En i organisationen dör och de väljer att rekrytera en berömd Broadway-skådis. Vi erbjuds överdrivet våld, kärlek, kändisar och docksex (ja, faktiskt), då Team America ska strida mot terrorismen i världen. Även om filmen dränks i absurda sexskämt och andra oanständigheter, kan man dock känna en underliggande satir och det är inte svårt att se likheten mellan Team America och den enorma skada de vållar när de "räddar" världen och de styrkor som faktiskt for till såväl Irak, som Afghanistan. Det blir dock aldrig överdrivet allvarligt eller svulstigt, utan hålls alltid på samma skruvade nivå som skaparnas South Park.

Eftersom just filmen är ganska oanständig och barnslig av sig, förlorar den också på det. Det finns ju faktiskt en gräns för när det inte är kul längre och på så sätt funkar South Park många mil bättre, än Team america - världspolisen slår till igen. Vidare mästerlig är den inte och framför detta, skulle jag mycket hellre vilja plöja igenom de allra bästa avsnitten, i South Park. Här har Stone och Parker dock lyckats göra en ganska underhållande rulle (inte minst för att allt är med dockor!). Det är tydligt att det är sån här typ av film och humor Stone och Parker älskar och vill syssla med och jag tänker katten heller stoppa dem. 2½/5

Läs den kortare versionen här.

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Troja (2004)

Originaltitel: Troy
MALTA, STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/163 min

Regisserad av Wolfgang Petersen
Skriven av Homeros och David Benioff
Medverkande: Julian Glover, Brian Cox, Nathan Jones, Adoni Maropis, Jacob Smith, Brad Pitt m.fl.


WOLFGANG PETERSEN regisserade kritikerrosade U-båten (1981), en film jag hört mycket gott om. Därför var det svårt att, vid första anblick på omslaget, anta att Troja (2004) skulle vara något av samma kvalitet. Nog för att flera bra skådespelare medverkar, men exempelvis Brad Pitt tenderar att bara fylla ut sin roll som inoljad sexbomb när det kommer till denna typ av film och inte en lite mer ingående skådespelartolkning.

Troja är baserad på Homeros Iliaden, men även, till viss del, Vergilius Aeneiden, och följer historien om det trojanska kriget och den berömda trojanska hästen. Brad Pitt spelar den mytomspunna krigaren Akilles, medan Eric Bana spelar Hektor och Orlando Bloom Paris. Som jag tidigare nämnt, så tenderar såväl Pitt som de andra skådespelarna att utforma sitt skådespel till en slags halvmesyr, bara för att manuset är dåligt. Visserligen är manus A och O för en bra film, men borde det inte ses som en utmaning för skådespelaren att faktiskt göra något verkligt bra, av ett halvtaskig manus? Filmen klarar sig tack vare att den baseras på de storslagna verken, men eftersom den verkar ha gått igenom ett slags Hollywood-filter blir det aldrig särskilt djuplodande eller gripande. Den känns förvisso ganska underhållande (filmens miljöer är en stor fördel), men blir, efter ett tag, ganska tråkig.

Älskaren av Homeros verk kommer, för övrigt, hitta en hel del förändringar från boken. Flera av dem involverar spoilers, så jag kommer inte rabbla upp dem, men hursomhelst skiljer den sig en del. Detta är väl antagligen för att göra filmen så bred som möjligt, då Homeros verk innehåller ganska grymma element.

Till filmens fördel, så har Peter O'Toole tagit sig rollen som Priamos. För övrigt finns, som sagt, en hel del fina miljöer och även bra actionsekvenser (framför allt den där Paris möter Menelaos i en duell). Det är aldrig en död sekund rent bildmässigt, men filmen har tyvärr ingen vidare stor själ och det framgår tydligt att det kanske inte var Petersens vision heller. En liten nedkortning i manus, samt ett mer äkta framförande från skådespelarna, hade resulterat i en bättre film, framför allt för att ge Iliaden en mer rättvis tolkning. Nu blir det mest en del bra actionsekvenser, men tyvärr inget särskilt att hänga i julgranen. 2/5

6:e dagen (2000)

Originaltitel: The 6th Day
USA/FÄRG/123 min

Regisserad av Roger Spottiswoode
Skriven av Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Michael Rapaport, Tony Goldwyn, Michael Rooker, Sarah Wynter, Wendy Crewson m.fl.

NOG FÖR ATT JAG HADE EN REJÄL Arnold Schwarzenegger-tid, då jag såg nästan allt han gjorde, men jag tror att på den tiden hade man nog inte en helt rättvis bild av hans filmer. Man tyckte Arnold var ball, så man gillade allt han gjorde, trots att filmerna kanske var något banala eller av dussinfilmstyp. Det var liksom känslan som gjorde filmen.

6:e dagen (2000) är en film om en Adam (Arnold Schwarzenegger) som lever i en typisk framtidsstad. Hans hus och samhälle är omgärdat av maskiner som talar och betjänar medborgarna och en utökad kloning av djur (då människokloning är olagligt). Han har en familj han älskar och allt är frid och fröjd, tills han på sin födelsedag upptäcker, när han nyss kommit hem, att någon/något, ser precis likadant ut som honom och är inne i hans hus och firar sin egen födelsedag, tillsammans med alla hans egna nära och kära. Han undrar givetvis vad det är som pågår och varför han ser sig själv inne i huset, innan han möts av ett gäng utsända att tysta ner Adam. Adam har blivit klonad, något som ingen bör veta om...

Filmen bygger onekligen på ett unikt och spännande manus, något som fångade mig för 10 år sedan. Arnold är lika charmig som vanligt, men jag ser ingen riktigt underbar skådespelarprestation från varken Arnold eller någon annan, även om agerandet såklart håller måttet. Filmens verkliga fördel är just handlingen. I en, i alla fall då denna gjordes, präglades av just kloning av får och så vidare, så var det givet att en berättelse som denna skulle etsa sig fast i tittarnas huvud.

Vad är det då som är dåligt med filmen? Den är på tok för lång. Jag brukar inte döma en film efter längd, men konceptet håller inte i två timmar. Trots oneklig spänning, blir det lite för mycket. Handlingen är genomarbetad, men eftersom filmen håller sig inom stämpeln "typisk actionrulle", blir det svårt att försöka fokusera sig på denna klonsaga, oavsett hur intressant handling är.

Det är en bra actionrulle. Det ska jag inte säga emot. Arnold kan leverera, likaså de andra, så nog blir det ett stycke bra action. Dock kan jag säga att när du väl satt på filmen så blir det liksom inte mycket mer kvar av kvällen efteråt. Filmen är ganska intensiv och även fast den enda fysiska aktiviteten man gör samtidigt är att sträcka sig för lite mer godis eller läsk, så blir man trött efter filmen. Bered dig, helt enkelt, på en okej actionfilm med Arnold, kloner och explosioner, för mer kan man egentligen inte kräva av lite hederlig action. 2½/5