Originaltitel: Eyes Wide ShutSTORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/159 min
Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Arthur Schnitzler, Stanley Kubrick och Frederic Raphael
Medverkande: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Jackie Sawiris, Sydney Pollack, Leslie Lowe m.fl.
JAG BEHÖVER INTE SÄGA att Kubrick är bra, för det borde alla veta vid det här laget. Med Eyes Wide Shut, som förresten blev Kubricks sista film, går Kubrick samma väg som tidigare. De märkliga, men ack så mänskliga, teman som totalt överhänger hela filmens mystiska atmosfär, de förtrollande steady cam-scenerna och allt det andra som egentligen inte går att sätta fingret på, men som gör Kubrick till det han just är.
Eyes Wide Shut handlar om William Harfords (Tom Cruise) spännande och erotiska odyssé in i en värld av sex och lustar som inte är något utav denna värld. Mer behöver jag inte säga, det övriga lämnar jag till er. Vad som följer är nämligen av högsta Kubrick-faktor och inget som direkt går att säga i ord, utan att bilden blir fel eller alltför enkel. Dock tål att nämnas att Cruise briljerar filmen igenom, som den vänliga, men tomma, William Harford. Faktum är att jag tidigare tagit Cruise för en sämre skådespelare (Mission: Impossible III (2006)...) och Kidman för en bättre (som i exempelvis Bangkok Hilton (1989)), men i denna film vänds denna tes. Kidman är fångande och vissa filmer är rent utsagt fenomenalt spelade av henne, men vid flera tillfällen (exempelvis som då hon ska skratta) bjuder hon på en ytterst, förvånansvärt, svag prestation. Istället är det Cruise som fullkomligt levererar och gör att filmen flyter på.
Även om filmen kryllar av beundransvärda scener, finns det just en väldigt sjuk och märklig del i filmen (ni som sett den vet vad jag menar, jag säger bara: "Fidelio.") som faktiskt får stoltsera som den allra bästa. Även om det är fullkomligt sjukt, näst intill vidrigt, så är det så oerhört fångande. Lätt skulle en sådan del i en film sumpas av gemene regissör, kanske inte ens göras. Det är ju värt att nämna att just den scenen, tillsammans med ett flertal scener med just Kidman, är väldigt obscena. Dock fångar Kubrick en alltid och även om det handlar om så vitt skilda saker som en rekryt på ett militärläger eller en galen farsa med yxa i handen, så ligger just galenskap, dehumaniseringen, som grund för Kubricks filmer. Inte är det särskilt upplyftande teman och pessimismen är påtaglig, men det går aldrig ner till jobbig nivå på grund av en rejäl dos svart humor.
Det finns egentligen inga ord för Kubrick. Jag skulle kunna pladdra på i evigheter eller försöka komprimera allt i en mening, men det går bara inte. Som recensent strävar man alltid efter att kunna berätta om en film, dela med sig av sina egna erfarenheter och vad man uppskattade med filmen, men när man möter Kubricks filmer, möter man en alldeles ny dimension av film. Det blir överflödigt och svårt att greppa, just för att filmerna är ett handverk av ett riktigt geni. Det blir desto svårare för recensenten, men det är trots allt så det ska vara. Inga tal, inga böcker, inga recensioner, inga texter kommer någonsin kunna rå över Kubricks verk och aldrig kommer någon kunna förklara storheten i den grad att läsaren vet vad han har att möta, för det blir helt enkelt så mycket mer än just förväntningarna. 4/5
4 kommentarer:
"... men vid flera tillfällen (exempelvis som då hon ska skratta) bjuder hon på en ytterst, förvånansvärt, svag prestation."
Låter som en missuppfattning enligt mig, om inte för Kidmans skådespel så för vad skådespeleri faktiskt är. Kubrick har nog valt ut Kidman framförallt (men också av många andra skäl) för att hon redan visat sig duktig på att spela den sortens yttligt, konstlad människa som hon just spelar i "Eyes Wide Shut". Det hänger ju också ihop just med filmens tematik.
I övrigt så är det här förstås en suverän film, men det finns en del med den som enbart verkar fylla en funktion i rent frossande av Kubricks formspråk och därmed är den ju egentligen bara ett mästerverk för den som redan är frälst på Kubrick. Jag skulle inte sätta ett så här högt betyg på den, efter att ha sett den en gång, men det är inte konstigt att man är lockad att göra det.
Nu förstår jag inte vad du menar, men givetvis handlar skådespel om så mycket mer än att bara vissa känslouttrycket "skratta", "gråta" och så vidare och givetvis tror jag också att Kubrick hade ett syfte med att ha med Kidman i filmen, då hon som du säger passar till just filmens tematik. Dock kände jag mig inte helt övertygad i vissa scener och det har inte att göra med att jag inte uppfattar filmens signaler, om just konstlade människor, utan snarare om ett, i mitt anseende då, något tvivelaktigt skådespel. Dock är det många som givetvis tycker Kidman är bättre än Cruise i filmen och det förvånar mig att tycka att Cruise faktiskt är bättre denna gång, men det är ju helt enkelt en smaksak.
Betyget kan tyckas tämligen högt och kan nog mycket väl göra med min obotliga kärlek för Kubrick. Ej heller är det hans starkaste film (även om Kubrick själv tyckte det var hans bästa bidrag till filmkonsten). Dock är det ej ett mästerverk, bara en grymt bra film. Mästerverk skulle vara en klämkäck tia.
Vad jag menade (jag som tyckte jag uttryckte mig så snittsitt) är att om det verkar som om Kidman spelar dåligt så är det nog meningen, det finns en tanke med det.
För mig är allt över 4/5 mästerverk, dvs en helt perfekt film. 4½/5 är ett mästerverk som har berört mig på ett personligt plan och som är perfekt på långt fler än ett sätt genom att, exempelvis genom att öppna upp nya världar för tittaren. 5/5 är ett betyg som man i princip inte sätter, men ibland sker det ändå.
Mina 5/5 hittills är:
Den gode, den onde, den fule (1966)
Persona (1966)
År 2001 - ett rymdäventyr (1968)
A Clockwork Orange (1971)
Apocalypse (1979)
Den sista striden (1983)
Zigenarnas tid (1988)
och
Mulholland Drive (2001)
Fast egentligen borde det inte vara så många. Det är lätt hänt att det blir så ändå...!
Sant. Jag brukar gå efter MovieboXs gamla lista, där 9 (alltså 4,5 om man komprimerar det) är "snudd på mästerverk" och jag ÄR för generös. För helt ärligt ta och ge mig och väcka den lille Roger Ebert i mig...
Skicka en kommentar