Candy (2006)

Originaltitel: Candy
AUSTRALIEN / FÄRG / 108 min

Regisserad av Neil Armfield
Skriven av Luke Davies (novell) och Neil Armfield (skribent)
Medverkande: Abbie Cornish, Heath Ledger, Geoffrey Rush, Tom Budge, Roberto Meza-Mont, Tony Martin m.fl.

FÖRST AV ALLT vill jag hälsa på er alla som fortfarande väljer att snegla in den här sajten för jämnan, ni är värda er vikt i guld (eller diamant eller vadsomhelst). Movie Burger är som en person som håller på att drunkna och ni är de modiga rackarna som faktiskt simmar ner, letar upp oss och försöker dra upp oss till ytan. Ni räddar liv. Hursomhelst är det skönt att vara tillbaka.

Såhär till hösten passar en film som Candy, en film som utspelar sig i höstväder och innehåller all den föraning och vemod som hösten ibland hyser. Filmen handlar om Candy (Cornish), som titeln anspelar på, och Dan (Ledger). Candy och Dan är hopplöst förälskade i varandra. Vart de än går, är de alltid sida vid sida. Något som däremot skiljer Candy och Dan från mängden, är att de både två är narkomaner. Sida vid sida, injicerar de narkotika och hittar vägar för att skaffa pengar. Allra mest vandrar de tillsammans i en rörig värld, till stor del beroende på deras röriga inre, med en enda utgångspunkt, egentligen: knark.

Handlingen är inte ett komplext mästerverk, utan håller sig egentligen på en ganska simpel nivå. Dock ej menat som något negativt, enkelheten i en handling lämnar utrymme åt mer, i min mening, viktigare saker i en film: känslor, stämning och skådespel. Filmen är en vacker, men ganska explicit, historia om en kärlek byggd på verklighetsflykter och deras inre kamp ut ur den. Dan, en misslyckad poet, som vänt sig till narkotika för att inte deppa ihop, och Candy, en konstnär som faller för Dan, är såpass förälskade, att inget kan dra dem från varandra. Ändå förstår dem själva, att de två ihop är giftiga tillsammans. Deras destruktiva läggningar gaddar ihop sig och skapar enbart ett tumult, som de två hatar att älska och älskar att hata.

Först kände jag vibbar av en typisk film, som kallas "bra" och "mästerlig" för att den använder grova scener och hemska bilder. Icke. Faktiskt kröp filmen ganska stillsamt fram i dagsljuset och inte alltför många har sett den. Dock skulle filmen bli platt, om det inte hade varit så vackra bilder och ett såpass vackert porträtt av både Cornish och Ledger, främst sistnämnde. Ledger upphör aldrig att förvåna, i sina filmer. Även om Ledger ofta kör samma stil, så är det något som är öppet, uppfriskande och nytt, i hans rolltolkningar. Det blir alltid trist att se Ledger spela en karaktär, för han utför den oftast med sådan mänsklig finess, att det sällan blir över gränsen (bortse från The Joker, den karaktären var ju helt utan gränser).

Tyvärr känns det som att regissören Armfield ibland låter filmen gå på tomgång. Filmens tempo kan svalna av, men när det stannar upp och man börjar titta på klockan, då går inte ruljangsen som den ska. Det är det lilla negativa med filmen (plus att jag tyvärr inte helt går på Cornishs skådespel, när hon ska brusa upp och bli arg). Annars har filmen en underbar början och ett gripande slut, som förtjänar att ses. Med en sån bra start och slutkläm, känns det fel att börja hacka på småsaker. Det är en fin och ovanlig, vacker och grov skildring av ett par som inte klarar sig med varandra och inte klarar sig utan varandra, heller. 3½/5