Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009)

Originaltitel: Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans
USA/Färg/122 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av William M. Finkelstein, Victor Argo, Paul Calderon, Abel Ferrara och Zoë Lund
Medverkande: Nicolas Cage, Eva Mendes, Val Kilmer, Xzibit, Fairuza Balk, Shawn Hatosy m.fl.

JAG HAR HÖRT BLANDADE SAKER om Werner Herzog. Vissa av hans filmer har kallats för mästerliga, medan vissa menar att han är galen och dålig. Mina erfarenheter av Herzog är vaga. Jag har bara sett Grizzly Man (2005), vilket egentligen borde räcka som övertygelse om att jag måste se mer av Herzog. Jag tyckte nämligen Grizzly Man var väldigt gripande, något som kanske främst berodde på det gripande temat. När jag då slår på Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Utan vetskapen att Herzog låg bakom filmen, trodde jag att detta skulle bli en hyvens snutrulle eller något, men när jag sedan får reda på att Herzog ligger bakom filmen, vet jag inte vad som väntar mig. Kommer det fortfarande bli en hyvens snutrulle, en mästerlig sådan eller bara en allmänt virrig historia? Ju längre in jag kommer i filmen, desto mer börjar jag undra vad sjutton det här egentligen är.

Cage snackar varmt om att när man ser en film, så gillar han när filmer ställer fler frågor än svar och lämnar en med en tanke: vad sjutton var det jag nyss såg? Det stämmer väl till viss del. År 2001 – ett rymdäventyr (1968) ställde massa frågor och Garden State (2004) är det många som försöker övertyga mig om faktiskt är fenomenal, även om jag fortfarande tycker att det är en pretentiös indierulle efter den första och enda gången jag sett den.

Dock har denna film bara ett fåtal efterskalvseffekter, vilka inte är särskilt bra heller: jag blev mest stressad, illamående, trött och irriterad. Jag visste inte riktigt vad det var jag nyss hade sett. Jag visste ej heller vilket betyg man ska kunna sätta på en film som denna. Det var helt enkelt en väldigt udda och ojämn film, som man inte lätt kan sätta fingret på. I detta sammanhang är det nog ej till filmens fördel, för särskilt fängslande är det inte riktigt. Det är mest en radda dumma scenarier, som beror på att filmens främsta karaktär Terence McDonagh (Cage) gör fel om och om igen, trots att det bryter ner honom. Den typen av roll behärskade Nicholas Cage så fint i Farväl Las Vegas (1995) och Cage gör här en väldigt bra prestation, men filmen i sig är mest tröttsam och grymt depraverande. Jag säger inte att man måste må bra efter en film, att man måste få en sådan där kittlande magkänsla likt en nykär ung pojke, men ska man må dåligt måste det ändå kännas värt det. Filmen är kanske inte nödvändigtvis helkass, men dock känns denna passage genom elände, kokain, korruption och laglöshet mest uttröttande, mer än fängslande. Jag vet inte hur Abel Ferraras original Den korrumperade snuten (1992) var, men jag tror och hoppas att det fanns mer substans i den filmen.

Det kanske är så att detta är en film man måste se en gång till för att helt förstå. Det känns i alla fall som jag behöver det, för att förstå det mästerliga värde som skaparna bakom filmen talar så varmt om. Det är dock givetvis enkelt att hylla sin egen film (som Herzog gör) och om min tanke om filmen stämmer överens med vad jag skulle tycka om filmen efter att ha sett den en andra gång, kan jag inget annat säga än att Herzog är en väldigt ojämn regissör (såsom denna film), där han kan leverera mycket bra verk, men också rent värdelösa verk. Med ”värdelös” menar jag att det känns onödigt, som att man inte riktigt vann någonting på de två timmarna man spenderade (förutom vissa märkliga hallucinationsscener och en bra Cage) och det stämmer väl överens med Werner Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Rubbat, obehagligt och, i sådana fall, värdelöst. 1½/5