Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

The Tree of Life (2011)

Originaltitel: The Tree of Life
USA/Färg/138 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan m.fl.

NÄR TERRENCE MALICK återvänder till biosalongerna med sin nya film, är det givet att filmen kommer ses av många, såväl som att den kommer hyllas av många. Med tidigare oerhört vackra filmer (jag vill fortfarande titulera Himmelska dagar (1978) som hans allra vackraste), förväntar sig folket givetvis även en stor måltid av häpnadsväckande bilder, euforiska, men stillsamma, utspel och lugn - ett väldans lugn.

The Tree of Life innehåller bitar från det manus Malick skrev på under 1970-talet; ett manus han kallade Q. Tiden gick, kassakon Den tunna röda linjen (1998) kom, men sen försvann Malick återigen in i den tystnad hans filmer präglats av ända sedan han började göra film i början av 1970-talet med Det grymma landet (1973), en eskapad med två ungdomar flyendes från lagen, där den ena fått porträttera en slags Starkweather-lik mördare. Man kan samla alla slags sinnesintryck man fått från Malick genom hans tidigare filmer (jag snackar solnedgångar, åkrar, vind, lugn musik, berättarröster, att krypa i gräset) och ändå finns det ingenting som rent visuellt toppar The Tree of Life. Naturromantiken finns fortfarande där, men därtill bakar Malick in skeenden från jordens uppkomst och livets uppståndelse, tillsammans med rymdscener som tagna ur År 2001 - Ett rymdäventyr (1968), som gör det hela till ögongodis från första minuten till de sista surren från filmrullen, drygt två timmar senare.

The Tree of Life är en film som innefattar så oerhört många bottnar, att det är omöjligt att direkt komma fram med en premiss när man ska säga vad filmen handlar om. Rent konkret kan vi säga att filmen följer en familj under 1950-talet. Detta är dock fullkomligt otillräckligt och för er som sett just År 2001 - Ett rymdäventyr, så kan ni förstå att filmer av den typen inte är den som har en alltför omfattande beskrivning på baksidan till DVD-omslaget, för det går inte. Vad Malick däremot väver in är temat om döden, men allra främst livet och dess skönhet; hur det tar sig uttryck i varje trädtopp, varje gren och löv, och i varje människa. Det är däremot inte någon överdådig smörja med scener vars allvar helt styrs av en orkesters fioler. Med de urtypiskt viskande berättarrösterna berättar Malick en historia som sträcker sig mycket, mycket djupare i tänkandets avgrund och sträcker sig till livsfilosofi i sin finaste form, med allra främst hänvisning till religion. Det är dock inte i närkanten av propaganda för kristendom, utan tvärtemot ifrågasätter Malick även varför denne Gud inte skulle vilja ingripa i en värld där vänner dör och människor skadas; dock aldrig, aldrig så till den grad att han ska ta till ton. Allt är väldigt gråskaligt, väldigt lugnt och väldigt vackert, utan att fastna i gräl och provokation. Motsatsen vore inte Malick.

Brad Pitt gör här möjligtvis sin livs roll. Nog för att Fight Club (1999) och Seven (1995) i sig är lysande filmer, men Pitt är faktiskt som klippt och skuren i sin biroll som pappa O'Brien, en man som vill sina avkommor så väl att han inte tillåter dem att göra de fel han gjorde - så till det priset att han hämmar den del av utvecklingen som består av trial and error - att våga testa sig fram, kanske misslyckas, för att få lärdom. Det är dock svårt att sätta en specifik huvudroll i denna film, men det lilla som skymtas av Sean Penn är i sig felfritt. Den stora elogen ska dock till barnen i filmen för deras nakna, totalt icketillgjorda, porträtt av de tre sönerna. Malicks rollbesättning kan bara ses som en helhet. Alla gör bra ifrån sig och de bidrar till allt det som gör filmen till Terrence Malicks The Tree of Life. Det är så oerhört grandiost, så oerhört utsvävande, men aldrig på något sätt pretentiös. Det är en oerhört spretig film på det sättet att den träffar så olika. Den kan träffa på flera olika ställen, på flera olika personer. Sprickor i familjelivet, livets eviga skönhet eller en tanke om Gud. Aldrig, aldrig blir det särskilt förvirrande, utan snarare behagligt, kontemplativt och moget.

The Tree of Life är definitivt den bästa filmen jag sett hittills från 2011 och jag tvivlar på att det kan bli bättre på enbart ett år. Om jag ska fylla i lite mer tror jag att detta mycket väl kan vara Malicks kanske bästa film han någonsin gjort. På så många sätt kan man tycka att han överträffat sig själv. Kanske tycker du samma eller så avfärdar du det som ett dravel till konstverk. Folk gick ut från biografen. Många gnällde över hur scener bara matades på, utan slut, utan fokusering. Själv var jag trollbunden. Jag hade sett The Tree of Life och i min tanke grämer jag mig över hur lång, lång tid det kommer ta innan jag ser en film som den här igen. Inte enbart för att det är från långsamma Malick, utan för att det faktiskt bara är så väldigt, väldigt bra. 4½/5

Crash (2004)

Originaltitel: Crash
USA & Tyskland/Färg/112 min

Regisserad av Paul Haggis
Skriven av Paul Haggis och Robert Moresco
Medverkande: Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Sandra Bullock, Don Cheadle, Art Chudabala, Sean Cory m.fl.

I LOS ANGELES är aldrig våldet, rasismen och den vardagliga diskrimineringen långt borta. I en stad där det handlar om att se efter sig själv får vi följa människor av olika bakgrund, etnisk tillhörighet och förutsättningar, alla kämpandes mot de fördomar som driver en till antingen försoning eller självdestruktion. Vilken roll spelar egentligen hudfärg då människan i grund och botten bygger på samma normer och värderingar med rädslan för det okända som fokus när vägar korsas? Crash ger oss en mycket realistisk verklighetsskildring av det amerikanska samhället och den diskriminering och rasism som finns i världen idag.

Crash är den film som ganska oväntat vann priset som bästa film år 2006 under samma års Oscarsgala. Trots konkurrens från storfavoriten Brokeback Mountain (2005) är Crash förmodligen en av de mest uppmärksammade och ärliga filmer som producerats under 2000-talet.

Man måste ju bara imponeras lite av det mod regissören Paul Haggis visat i att gör en film (hans första) som inte bara beskriver den vanliga amerikanens brister utan även tar upp och backar de perspektiv som ställer den islamiska mannens rätt i otaliga situationer. I ett USA som aldrig riktigt glömt 11 september är detta ett väldigt känsligt ämne men som förvånansvärt inte tar någons parti eller en egen ställning utan mer fungerar som ett neutral vittne som återberättar allt den sett.

Här finns ett mycket bra manus som både är vackert, gripande, hemskt och roligt på samma gång. Med intressanta karaktärer och ett relativt bra skådespel i alla håll och kanter blir filmen både trovärdig och får på samma gång ett djup där det seriösa budskapet även når fram till de mest känslokalla personerna.

De allra bästa filmerna är dem som man lär sig något av. Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig av denna film, men den har om inte annat öppnat mina ögon för verkligheten och givit mig nya perspektiv på problemen vi har i dagens samhälle. Att använda sig av relativa ämnen bygger ett band till publiken att relatera till något som bara gynnar filmens utgång.

Att speltiden endast rinner ut på knappa två timmar gör att man varken får för lite eller för mycket av det goda, något många regissörer inte tar hänsyn till. Crash slår rätt på de flesta ställena och bildar en riktigt bra mix av allt som behövs för en kanonrulle. Om man nu ska vara lite kräsen så hade nog jag velat se ett lite mer kvalitativt jobb i både ljudet och fotot, det spelar hur som helst ingen roll då resultatet i slutändan inte kan beskrivas med något annat än helt fantastiskt. Crash har framtiden för sig som en modern klassiker. 4½/5

Döden i Venedig (1971)

Originaltitel: Morte a Venezia
Italien/Färg/130 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Thomas Mann, Nicola Badalucco och Luchino Visconti
Medverkande: Dirk Bogarde, Björn Andrésen, Mark Burns, Marisa Berenson, Carole André, Silvana Mangano m.fl.

DÖDEN KAN KOMMA FORTARE än livet räcker till. Som många stora historiska tänkare verkar mena, behöver inte döden vara kroppslig utan kan lika väl vara mental eller dygdig. Det finns en relation mellan liv kontra död i förhållande till sanning kontra lögn. I en tillvaro frånvarande från sanning återstår intet: det jordliga dödsriket.

Med detta vill jag klargöra att Luchino Viscontis antagligen mest välkända film, Döden i Venedig, förvisso – precis som titeln antyder – handlar om döden. Men det är någonting den gör på åtskilliga plan. Här är inte döden en slutpunkt på människans tillvaro på jorden, utan döden är dessutom en påstridig känsla. En känsla jag till och med tror många kan känna igen sig i, utan att man för den sakens skull någonsin ska ha behövt känna sig död i fysisk bemärkelse.

Även Venedig har en mångbottnad betydelse. Det här är onekligen en film mer om en stad än om en människa (till skillnad från Viscontis övriga filmer handlar den inte alls om en familj) även om den allra mest handlar om ett tillstånd, nämligen det ovan beskrivna ”dödstillståndet”. Dirk Bogarde spelar den tyska kompositören Gustav von Aschenbach på besök i staden och motivet verkar till en början vara att göra en inspirationsresa. Vad han söker är skönheten och här blir förstås staden Venedig – en alltigenom vacker stad – en ännu viktigare allegori.

Skönheten återspeglas på flera andra sätt och en huvudroll i det hela har svenska Börje Andrésens insats som Tadzio, en ung – och enligt urbilden mycket vacker – polsk turist på familjesemester. Gustav finner inte bara Tadzio som en vacker, här finns också tveklöst större känslor inblandade. Man skulle kunna fästa sig vid denna utmärkande lolita-aspekt av filmen och dra slutsatser till Viscontis egen homosexualitet – men det vore bra dumt för då missar man den allomfattande poängen: om livets eviga motsatsförhållande mellan skönhet och död.

Döden i Venedig är inte bara en existentialistisk höjdpunkt i filmhistorien, vilket förstås i grunden är Thomas Manns förtjänst - som skrev den novell som var förlaga till filmen. Framförallt är den i största allmänhet ett mästerverk som filmiskt konstverk. Tematiken hänger samman med tidiga 1800-talets romantiska idévärld i dess skildring av individens inre väsen. Vågorna som långsamt sköljer in längs Venedigs stränder i kontrast mot den pressade känsla av instängdhet, en näst intill apokalyptisk närvaro, som staden inger stämmer väl överens med romantikens tankar och i fotografen Pasqualino De Santis bilder finns det mycket som för tankarna till måleri. De långa, mjuka tagningarna – som känns ganska otypiska för Visconti – tillsammans med den ständiga användningen av zoomning och djupa bilder fungerar också som en kommentar om filmens skönhetsdiskussion. Därtill tillkommer musik av Gustav Mahler - vilket knyter cirkeln eftersom Mann inspirerades av kompositören när han skrev sin novell till en sådan grad att han döpte sin huvudperson efter honom.

Naturligtvis är det inte som insats i en diskussion som bilderna och ljuden tillför. Nej, de tillför i sig själva. När film, som underhållning, är bäst är det möjligt att man måste berätta effektivt. När film, som konst, är bäst måste man dock ge bilder och rörelser full respekt och ge de den tid de kräver. Döden i Venedig upplever jag inte som långsam, framförallt inte i jämförelse med Viscontis övriga filmer. Jag upplever den som alltigenom vacker. 4½/5

Guds stad (2002)

Originaltitel: Cidade de Deus
Brasilien och Frankrike/Färg/130 min

Regisserad av Fernando Meirelles och Kátia Lund
Skriven av Paulo Lins och Bráulio Mantovani
Medverkande: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen, Douglas Silva, Jonathan Haagensen, Matheus Nachtergaele m.fl.

EN GANGSTERFILM FRÅN BRASILIEN? Låter sådär lockande kanske, om man vill se en gansterrulle tar man ju första bästa filmen med Robert De Niro. Men efter att ha sett denna film behöver man inte göra det längre. Den här kompletta filmen är inte bara sjukt bra utan också hemsk, cool men framförallt det bästa, baserad på en sann händelse. Det blir som en helt annan film när den är baserad på en sann händelse. Jag kunde dock inte förstå att allt i filmen har hänt på riktigt, för att händelserna i filmen är som påhitt. Det är så brutala scener, händelserna i filmen skulle lika gärna kunna vara påhittade. Men nu är dem inte det och bara det är en anledning att se filmen. Det är inte ofta man får se en ungdomsfilm såhär bra, framförallt på portugisiska. Jävligt ballt språk för övrigt.

Handlingen i filmen är ganska så invecklad. Filmen utspelar sig från år tionde till årtionde med start från 60-talet. I varje årtionde handlar det om olika personer och deras historia, men själva huvudpersonerna är då Buscapé (Rodrigues), Bené (Haagensen) och Zé Pequeno (Firmino). Dem här karaktärerna får man följa från när dem är små tills dem blir stora, hur de, från att vara små banditer, väljer att fortsätta med det livet eller gå en egen väg.

En färgstark och känsloladdad historia som väcker nyfikenhet om vad som hände i kåkstaden utanför Rio. Jag tror inte jag är ensam om att ha googlat upp händelserna efter sett filmen. Det är ju inte normala händelser, utan det är brutala knarkuppgörelser. Personen Zé Pequeno börjar att döda människor när han bara är åtta år och fortsätter med det. Raketen går sin egen väg, liksom Benny. 4½/5

Adaptation. (2002)

Originaltitel: Adaptation.
USA/Färg/114 min

Regisserad av Spike Jonze
Skriven av Susan Orlean, Charlie Kaufman och Donald Kaufman
Medverkande: Nicolas Cage, Tilda Swinton, Meryl Streep, Chris Cooper, Jay Tavare, Litefoot m.fl.

MAN KAN DEFINITIVT SÄGA att Charlie Kaufman tar manusskrivande till en helt ny nivå. Helt utan spärrar för vad som är verkligt och overkligt, skriver han berättelser om folk som hittar en portal in i en känd skådespelares huvud och ett tidigare par som bestämmer sig för att radera varandra ur sina minnen. När Kaufman kommer med Adaptation. (2002), vet man alltså att man har något ytterst udda, men för den delen ytterst bra, film framför sig.

Adaptation. handlar om en fiktiv variant av Kaufman själv, som nog ändå stämmer överens en hel del med han själv. Han är agorafobisk, grubblar konstant, överanalyserar saker och ser bara det dåliga i han själv och hans omgivning. Hans självkänsla är knappast på topp, men ändå är han ett geni i Hollywood, som fått uppdraget att skriva ett manus baserat på boken The Orchid Thief av Susan Orlean (Streep). Orlean är på ytan en vanlig, smart journalist för The New Yorker, men under ytan finns en kvinna som är väldigt uttråkad över sin vardag, sitt liv och sitt äktenskap. När hon skriver The Orchid Thief, kommer hon i kontakt med den sluskiga, förvisso vänliga, men lite märkliga John Laroche (Cooper). Laroche roar sig med att ta utrotningshotade orkidéer från ett reservat med sina seminolvänner. Detta slutar i en arrest, vilket blir grogrunden till Orleans bok. Orleans fascination över denna udda Laroche och hans vurm över orkidéer, sår fröet till en stark förtrollning; den gnutta äventyr hon begär och bara finner i träskmannen Laroche. Medan detta starka känsloutbyte sker någonstans i Florida, fortsätter Kaufman med sitt emotionella krig mot sig själv, alltmedan hans utåtrikade, men mindre talangfulla, manusskribent till brorsa Donald "plågar" honom med naiva frågor och komiska utspel. Charlie drabbas av total skrivblockering och Donald kommer med förslaget att tala med Orlean själv, något som leder till att de båda sidorna kolliderar i en blandning av djärvhet, grubblerier och märklig skönhet.

Vad Kaufman framställer i ett manus som detta, är helt fenomenalt. Inte nog med att de flesta karaktärer faktiskt existerar på riktigt, så har han dessutom skapat en fiktiv bror åt sig själv, Donald. Cage gör här en lysande prestation som de vitt skilda tvillingbröderna och lyckas markant, men ej overkligt, sära på dem, trots att de ser precis likadana ut. Det är dock inte bara Cage som briljerar i denna film. Streep är bra som vanligt, men prestationen av Cooper (den som senare gav honom en välförtjänt Oscar) är väldigt fängslande och det sättet han kaptiverar hela sin publik i sin metaforiska besatthet av naturens fägring, är stundtals väldigt egendomlig, men väldigt fängslande.

Det finns faktiskt inte mycket att säga om den här filmen, mer än att den är väldigt bra. Jag vill lämna dig med öppna ögon och se på filmen som den är. Mina ord kommer nämligen inte riktigt kunna ge den här filmen upprättelse, utan det är Kaufmans ord i manuset som gör filmen till vad den är. Filmen ger plats åt en kärlek, syskonkärleken, som sällan faktiskt speglas i filmer (förutom möjligtvis Disney-filmer i stil med Björnbröder (2003)) och filmtitelns tvetydighet, blandat med alla orkidéer, sociala svårigheter och all skönhet filmen besitter, blir en mycket lyckad blandning av känslor som enbart en prick som Kaufman kan få ihop. Därmed sagt att du aldrig kommer se en film som Adaptation., eftersom Kaufman ständigt fortsätter överträffa sig själv. 4½/5

Black Swan (2010)

Originaltitel: Black Swan
USA/Färg/108 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlin
Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder, Benjamin Millepied m.fl.

EN PSYKOLOGISK THRILLER med balett, med två av dem snyggaste skådespelerskorna just nu. Vi ser Natalie Portman (Leon (1994), Garden State (2004)) i huvudrollen som Nina, en duktig balettdansös som är noga med hur hon ser ut, vad och hur mycket hon äter. Hon vill verkligen inte sabba hennes dröm, att bli ”Svandrottningen” i balettdansen The Swan. Hon gör en audition för hennes lärare Thomas Leroy (Cassel från Mesrine: Public Enemy No. 1 (2008)) som gillar henne på två sett. Han gillar vad han ser men också hur hon ser ut. Nina får rollen som svandrottning men också rollen som Thomas ”leksak."

Thomas är hård mot Nina om hur hon presterar. Samtidigt finns det ett hot mot Nina och hennes roll som svandrottning. Den ”galna” balettdansösen Lily (Kunis från The Book of Eli (2010)).

En sen kväll, efter sista repetitionen, hittar Lily Nina gråtandes efter att Thomas har pushat henne kanske lite för hårt. Nina öppnar sig för Lily och litar på henne och säger att hon inte ska säga något till Thomas dagen efter. Det är exakt det hon gör, hon berättar hur Nina mår för Thomas. Detta skapar problem i gruppen och Thomas säger till Nina att hon ska ta en paus. Hon blir förtvivlad, eftersom att hon har drömt om att vara svandrottning. Hon vägrar, hon gör det ändå.

Senare den kvällen kommer Lily hem till Nina för att be om ursäkt. Hon bjuder ut Nina på en drink, Nina hänger med trots att hon har sin stora drömföreställning imorn. Nina och Lily raggar upp två killar. De tar några drinkar och helt plötsligt ser man Nina och Lily råhångla, och lite mer. Dagen efter brukar inte vara så härlig. Inte denna heller, eller?

Black Swan är en fantastisk film. När man börjar titta så får man uppfattningen av ett vanligt drama, men under tiden händer det saker som är svåra att förklara. Man får även se hur vig man måste vara för att kunna dansa balett och hur ont det faktiskt kan göra. En svår film att sammanfatta kort, eftersom att det händer saker hela tiden. 4½/5

Fanny och Alexander (1982)

Originaltitel: Fanny och Alexander
Sverige/Färg/312 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Medverkande: Bertil Guve, Ewa Fröling, Allan Edwall, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Jan Malmsjö m.fl.

LÅT SÄGA ATT du av ett misstag läser det här. Du är över huvud taget inte intresserad av film och du kan inte alls förstå varför du hamnade med denna text framför din näsa. Ta då ändå, för det vore ju onödigt att låta tillfället gå förlorat, till mitt råd att om du någonsin får för dig att du ska sätta dig in och "förstå" film – så börja här. Börja med Ingmar Bergmans magnifika magnum opus, hans mastodontiska saga, Fanny och Alexander.

Låt oss för ovanlighetens skull börja med just Ingmar Bergman. Ingen kommer rynka på näsan om jag säger att han är Sveriges genom tiderna viktigaste och skickligaste "auteur." Han är alltså inte bara en filmskapare – han är sina filmers upphovsinnehavare i en starkare bemärkelse. I praktiken innebär det att han kan ta många friheter som en annan regissör inte skulle våga ta. Detta, i kombination med att han under årets lopp (tack vare lovord och internationella utmärkelser) lyckats uppnå en synnerligen hög status, har resulterat i en film med enorma konstnärliga ambitioner.

Här har vi en enastående ensemble skådespelare bestående av gamla Bergman-äss så som Erland Josephson, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand och framtida filmprofiler på uppgång, som Pernilla August, Ewa Fröling och Stina Ekblad. Här får vi också bevittna resultatet av ett lika flitig crew, där bland annat Sven Nykvist står för foto. Det kanske tycks fånigt med en sådan här uppradning av namn, men just här fyller det sin funktion. Efter fyrtiofem år i teaterbranschen och efter mer än fyrtio filmer bakom sig, vet Bergman precis vem som kan göra vad och vilka som gör det på bästa sätt. Dessutom vet han precis hur han ska få de att göra det. Betydelsen detta har för slutprodukten är helt avgörande.

För hur ska en regissör kunna styra upp ett sådant här jätteprojekt – som skulle göras under tvåhundrafemtio inspelningsdagar och på ett oerhört omfattande manuskript skrivet av Bergman själv – utan att hålla riktigt, riktigt ordentligt i tyglarna? Det var en omöjlig uppgift som slutade i någonting ännu mer omöjligt. Hur skulle man få de slutgiltiga tjugofem timmarna inspelad film att bli en biofilm på två och en halv timme? Den slutgiltiga bioversionen landade slutligen på drygt tre timmar och till Bergmans grämelse uteblev många av den inspelade filmens höjdpunkter därifrån, på grund av att det i annat fall skulle blivit svårt att greppa handlingen till fullo.

Därför ämnar jag i denna recension att framhäva den långa versionen som ursprungligen gjordes för TV, men idag oftast benämns som långfilm. På dess fem timmar får vi en utförlig introduktion till filmens kärnpunkt: familjen Ekdahl. Familjen Ekdahl är den familj som tioårige Alexander (Bertil Guve) och hans lillasyster Fanny (Pernilla Allwin) hör hemma i. Ett välbärgat och frikostigt familjehem under andra halvan av 1900-talets första decennium.

Alla Ekdahlare är inte helt till freds med livet men en idealism och ett öppet sinne sammanför ändå familjen och de representerar i mångt och mycket den tidens människor; men också någonting typiskt svenskt. Ett inte sällan yttrat påpekande om filmen är hur det jultal Alexander och Fannys far Oskar Ekdahl (Allan Edwall) håller i filmens början på många sätt utmärker någonting unikt i den svenska mentaliteten. Han talar där högtidligt och belåtet om "den lilla världen" (Ekdahlska hemmet och dess krets) som en plats där man kan leva i undanflykt från den stora världens bekymmer. Därefter följer den långa julsekvensen som med tiden tagit plats i det svenska folkets idé om vad en traditionell svensk jul är; även om det kanske är värt att ifrågasätta hur vida den ekdahlska julen i själva verket är så karaktäristisk.

Filmen handlar förstås, precis som så många andra Bergman-filmer, om kristet tvivel och ångest. Jan Malmsjös berömda insats som osympatisk, näst intill psykopatisk präst, har förstås en avgörande roll i detta. Men Fanny och Alexander är också en monumental saga om Sverige och svenskheten. Kanske har Bergman någonstans tagit åt sig av Bo Widerbergs berömda anklagelse att Bergman skulle vara "vår dalahäst mot världen"; även om det inte riktigt var vad den här filmen representerar som han åsyftade.

För även om andra Bergman-filmer, så som en av historiens fem bästa filmer, Persona, kanske betytt mycket mer för filmen som konstform, så är Fanny och Alexander rikare ur andra aspekter som kanske är mer relevanta för den som inte hyser en specifik fascination för film som film. Den historiska anblick om vad Sverige har varit och vad det tidigare inneburit att vara född här är någonting som alla svenskar borde ta sig tid åt. Oavsett om de gillar film eller inte. Oavsett om de "förstår" Bergman. Och oavsett om de har fem timmar över. 4½/5

Livet är underbart (1946)

Originaltitel: It's a Wonderful Life
USA/Svart-vit/130 min

Regisserad av Frank Capra
Skriven av Frances Goodrich, Albert Hackett, Frank Capra, Jo Swerling, Philip Van Doren Stern och Michael Wilson
Medverkande: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Thomas Mitchell, Henry Travers, Beulah Bondi m.fl.

JAG OCH MIN VÄN FILIP ÅKERMAN (som även är en av Movie Burgers främsta skribenter) diskutera häromdagen, vilken utmaning det är att göra en julfilm. Regissörer, som har lite mer cineastiska och djuplodande framtidsutsikter, kanske ser det som näst intill omöjligt att göra en verkligt gripande julfilm. Julfilmer har en tendens att övergå till överdrivet lyckliga familjekomedier med "lustig, skuttande" orkestermusik i bakgrunden, vilket egentligen skapar den typen av dussinfilm som egentligen bara överlever julaftnar, men knappast är rogivande en sen vårkväll. Julfilm är svårt att göra riktigt bra. Det kan alltid bli ganska kul och värmande, men kan det någonsin bli riktigt, riktigt bra; rent utav ett mästerverk? Något som kan sägas komma ens i närheten av ovannämnda epitet inom subgenren, måste i så fall vara klassikern Livet är underbart (1946).

Livet är underbart handlar om familjefadern George Bailey, som genomgår en personlig kris. Han har alltid försökt att göra det bästa för alla, men just denna julafton inser han att han misslyckats och att han inte har något att leva för. Han förbannar den dagen han föddes, medan han stryker omkring i storstadens mörker, krökt och deprimerad, bland de nedsinglande snöflingorna. Plötsligt dyker en tröstande ängel upp, skickad från Gud, för att berätta för George, hur världen skulle sett ut om han inte hade existerat.

Vad Frank Capra bäddar för oss, är alltså en tung och inte alls särskilt lycklig berättelse, i alla fall inte i början. Här har vi en samhällets man, som strävar efter att alla ska må så bra som möjligt, men som ändå känner sitt eget nederlag och inser att det ändå inte tjänar något till; att inget längre har poäng. I vårt kalla, lilla land, finns det faktiskt en hel del som känner som pappa Bailey i filmen. De kanske inte lever för att göra så många som möjligt glada (för även det är ett fantastiskt, men svåråtkomligt mål), men de lever för att göra sig själva och den skara de beblandar sig med glada. Ändå misslyckas de och tror att problemet ligger i de själva, utan att inse att det faktiskt hade varit så mycket värre om de inte fanns. Vad Livet är underbart då ger, är en underbar kontrast mellan den allra tyngsta formen av uppgivenhet och pessimism, till all den varma kärlek som julen handlar om. Julen kan kallas en kommersiell produkt av det stora landet i väst, men grundbudskapet, det om kärlek och vördnad för ens nära och kära, funnits sedan man uppmärksammade just födelsen av Jesus. Därför vinner filmen även på den kristna tematik som finns i filmen. Även om du själv inte är kristen, så finns det en hel del guldkorn och pärlor man kan ta ut av en film som Livet är underbart. Inte enbart den otroligt hoppfulla titeln, men även den upplysningen om livet, kärleken och de mörka tunnlar vi ibland kommer in i, men som faktiskt har ett ljus, trots allt. Att Livet är underbart ej heller hamnar i fordringsfullhet och blir alltför överväldigande, gör att den känns ännu mer värmande och att den träffar ännu mer rätt.

Visst kan man älska filmer som Ett päron till farsa firar jul (1989) och Nu är det jul igen (1994), för den innehåller all äggtoddy, jultomtar och ljus som traditionen bär med sig, men vad Livet är underbart ger, är betydligt mer av en så kallad "life lesson", utan att få det låta alltför pretentiöst. Som ett avslut på den radda julfilmer man ser på dagarna vid jul, är kanske Livet är underbart den bästa och det perfekta slutet, eftersom den bryter ner julen till dess botten, till dess grund. Då vet vi vad julen faktiskt handlar om, på riktigt. God jul på er. 4/5

Toy Story 3 (2010)

Originaltitel: Toy Story 3
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Lee Unkrich
Skriven av John Lasseter, Andrew Stanton, Lee Unkrich och Michael Arndt
Medverkande: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles, Michael Keaton m.fl.

FÅ FILMER ligger mig riktigt nära hjärtat. Även om jag hejvilt brukar memorera citat och karaktärer från filmer jag gillar (som ofta kanske inte ens anses som en bra film av den stora massan), är det få filmer som ger en slags varm känsla i kroppen, så fort man exempelvis bara ser en enstaka scen på 3 minuter, från just den filmen. För att nå ett sånt slags affektionsvärde, måste filmen oftast ha rötter som sträcker sig längre än att just bara vara en bra film. Kanske en film man såg när man var liten. Toy Story (1995) var inte bara en bra film. Det var den filmen som, praktiskt taget, öppnade upp mina ögon för film och ökade bara min kärlek för att berätta en historia i bilder. Året var 1995 och jag var två år.

Vi möter återigen samma gamla gäng: Woody, Buzz och alla de andra leksakerna. I den tredje tappningen av leksaksberättelsen, har Andy blivit gammal. Han ska gå på universitet, leksakerna är inte behövda längre och de står för dörren att slängas. Med tur, hamnar de på ett dagis, där leksugna barn aldrig växer upp för universitet och sviker dem, såsom Andy gjort. Nu kan de äntligen få leva ett lekfullt och lyckligt liv och inte i en trång låda i Andys rum. Detta är dock bara början på ett rafflande manus skaparna kokat ihop och, i likhet med de tidigare filmerna, lämnar det en aldrig uttråkad.

Även om Toy Story 3 (2010), i huvudsak, är en barnfilm, men vuxna kan ha minst lika roligt. Faktum är att filmen ibland använder sig av vissa skämt som kanske är mer lämpade för vuxna, men det är givetvis aldrig i sådan grad att barn inte kan skratta eller att det blir osmakligt och opassande. Genierna bakom Toy Story 3, och hela filmserien, för den delen, har här gjort en rolig, spännande och fin film om det främsta temat som berörs hela filmserien igenom: vänskap. Med roliga karaktärer och den underbart fyndiga och tänkvärda kortfilmen Day & Night (2010) innan själva filmen, blir Toy Story 3 en underbar fortsättning, på en redan underbar filmserie. Utvandrarna (1971) är ett mästerverk och Clockwork Orange (1971) skakar tag i en, men Toy Story träffar någon annanstans. Kanske är det Randy Newmans You've Got a Friend in Me (eller svenska versionen Jag är din bäste vän), kanske är Pizza Planet-bilen eller hur allt bara ser ut, men någonting är det och det är just det som gör Toy Story till vad det är. Någonting alldeles, alldeles speciellt. 4½/5

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Nybyggarna (1971)

Originaltitel: Nybyggarna
SVERIGE / FÄRG / 205 min

Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwald, Monica Zetterlund, Hans Alfredson m.fl.

VAD KAN MAN förvänta sig av andra och sista delen av Utvandrarsviten? Vad kan vi förvänta oss från Karl-Oskar och Kristinas framtida äventyr? Ett nytt torp, elände, hemlängtan och möjligtvis en och annan indian? Jag kan väl avslöja så mycket som att det får vi, och en hel del annat. För även ifall Utvandrarna (1971) var lång, så lyckas Nybyggarna att inte trötta ut oss på en ännu längre speltid och den griper hela tiden tag i publiken hårdare och hårdare. Efter att ha upplevt den här filmen känns föregångaren Utvandrarna plötsligt inte längre som en gigant utan mer som en prolog till vad som komma skall. Skulle jag se Utvandrarna nu igen är det dock möjligt att jag skulle kalla Utvandrarna för giganten och kalla Nybyggarna för en epilog. Eller så skulle jag kalla de båda för - precis vad de i grund och botten är - nämligen ungefär lika fantastiskt bra.

Det börjar bra för våra svenskar när de anländer till Minnesota. Men snart inser Karl-Oskar och Kristina att mycket mer än de trott är precis som hemma i Sverige. Förutsättningarna för ett bra torp är väl möjligtvis lite bättre, men de har inget hus, det finns farliga indianer och det är svårt att göra sig förstådd när alla pratar engelska. Om inte det skulle räcka så har resan till det nya landet dragit med sig diverse sjukdomar och sår som aldrig kommer att läcka. Vissa saker är dock bättre i Amerika, främst är landet betydligt friare. Men som man förstår genom att se Utvandrarna så kommer det bli mer ont än gott. Så mycket mer tänker jag inte berätta om vad som händer. Men en sak är säker, den här filmen kommer inte att göra någon som tyckte om Utvandrarna besviken. Delvis för att Mobergs böcker knappast blev sämre allt eftersom, men också för att Jan Troells regi är minst lika ypperligt som förr och för att skådespelarensemblen absolut inte känns mindre övertygande i sina roller än tidigare.

HÄR SER VI bland annat Robert (Eddie Axberg) i filmens vackraste episod där han tillsammans med sin bästa vän Arvid (Pierre Lindstedt) vandrar igenom en öken. Just dessa konstnärligt fulländade scener blev jag särskilt förförd av och jag måste medge att jag aldrig sett en sådan stark vandring på film förut. Det känns som om det experimentella som Troell försökte sig på en hel del under den första halvtimmen i Här har du ditt liv här har nått ditt de skulle. Han behärskar det så väl att det egentligen är felaktigt att kalla de för experiment. Eddie Axberg, å andra sidan, står här för ett ännu starkare porträtt av Robert. Dessutom är det Axberg som tillsammans med Sten Norlén är filmens ledande ljudtekniker. Att Axberg såg sig som ljudtekniker snarare än skådespelare resulterade i att han inte lång tid efter Nybyggarna la av med skådespeleriet och sedan dess stått för ljudet i ett väldigt stort antal svenska filmproduktioner. Tråkigt enligt mig, med tanke på vilka insatser han gjort i Troells tidigare filmer.

Det slog mig efter att ha sett Nybyggarna hur mänskliga karaktärerna är, och även ifall det kanske är Mobergs litterära kanon man ska tacka för det så är det också ett snillrikt grepp att överföra dessa karaktärsdrag till filmversionen. När jag tänkte på det insåg jag att huvudpersonernas bästa sidor ofta hörde ihop med deras värsta. Karl-Oskar (Max von Sydow) är en person som de flesta kan känna stöd hos och många tycker om, men hans värsta sida är att han ofta tror det värsta om sina medmänniskor, så är fallet med hans bror Robert som han hela tiden anklagar för att vara lögnare. Kristina (Liv Ullman) är en jordnära människa men också en människa som aldrig verkar känna sig hemma och hela tiden söker trygghet. Robert är väldigt förlåtande men erkänner sig själv som en inte tillräckligt ödmjuk människa, vilket förvisso kan diskuteras. Dessutom är han oerhört naiv. Många av deras negativa karaktärsdrag syntes inte lika tydligt i Utvandrarna - i många fall syntes de över huvud taget inte alls - men det är lätt att förstå. Efter deras påfrestningar på vägen till Amerika kan väl vem som helst bli lite grinig.

Det finns fler höjdpunkter som jag gärna skulle vilja nämna. Framförallt finns det en scen i slutet som verkligen tog andan ur mig. Utan att berätta vad som händer i scenen kan jag nämna att den avslutas med en oerhört hemsk bild som får mig att rysa bara genom att tänka på den. För er som sett filmen kan jag bara säga "barnfoster", och hoppas att det inte säger allt för mycket för ovetande. En bidragande anledning till att den, ökenscenen och flera av de andra hemska och hemskt bra scenerna är så bra lär vara musiken, vilket var någonting jag tänkte på mycket mer under Nybyggarna än Utvandrarna. Att Jan Troell också står för ett fantastiskt fotoarbete behöver man väl knappast nämna, det gör han sannerligen alltid. Som filmare i sina egna filmer är han näst intill obesegrad.

JAG DRAR MIG dock inte för att tycka att Nybyggarna är lite bättre än Utvandrarna. Skådespeleriet, fotot och den mäktiga känslan som historien inför är väl som gott som likvärdig i de två filmerna, men Nybyggarna innehåller fler effektfulla scener som jag misstänker kommer att bli svåra att glömma. Dessutom så kändes det som om musiken kom in mer i bilden, vilket kanske är den egentliga anledningen till att scenerna blev starkare. Någonting jag däremot saknade var väl några av de skådespelarna som jag lärt känna i den första filmen, som här inte fick så mycket plats. Vi får också träffa några enstaka nya karaktärer som snabbt försvinner. Däribland en pastor spelad av Per Oscarsson, som kommit till det nya landet för svenskarna, i de få scener som han medverkar så spelar han fantastiskt och han är inte den enda skådespelaren man får mersmak för, innan de alldeles för fort försvinner. Totalt är det ju ganska många huvudkaraktärer som vi har lärt känna, så det är kanske inte helt konstigt att inte alla får plats även ifall den här filmen har en väldigt lång speltid. I övrigt är allting perfekt. Under tre timmar tappar vi inte en endaste gång koncentrationen och att inte bli berörd är omöjligt. Jan Troell ligger helt enkelt bakom en av de bästa filmerna som Sverige någonsin producerat, den här filmen och Utvandrarna är hans mästerverk. Jag avslutar min recension med denna dialog som på många sätt utgör filmens klimax, som också utgör det slutgiltiga erkännandet om den hemlängtan som präglar hela filmen.

- Tyar du inte smaka... Tyar du inte ta ett bett?
- Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma... Jag är ju hemma!

Utvandrarna (1971)

Originaltitel: Utvandrarna
SVERIGE / FÄRG / 191 min

Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullmann, Eddie Axberg, Sven-Olof Bern, Aina Alfredsson, Allan Edwall, Monica Zetterlund, Pierre Lindstedt m.fl.

FAKTUMET att svensk film till stor del är rätt medelmåttig är rätt tydlig, men det gäller bara nu för tiden, med några undantag. Går vi tillbaka några steg i historien får vi däremot en imponerande radda svensk film. Filmer från Hasseåtage, Bo Widerberg, ja, självaste Ingmar Bergman, florerade på biorepertoaren och dessa filmer var allt annat än dåliga. Ett relativt nytt namn har klivit fram hos mig, i och med Utvandrarna. Jan Troell. Utvandrarna, den första delen i en trilogi om svenska bönder som invandrar till det stora landet i väst, är fenomenal.

Troell har med nålsöga lyckats fånga in några av de bästa av Sveriges skådespelare (några som var nyupptäckta för mig, som Eddie Axberg, till exempel). För att inte nämna stora stjärnor som Max von Sydow, Allan Edwall och Liv Ullman, har han med finess lyckats hitta okända talanger, eller som, för min del, i alla fall ter sig rätt okända.

Max von Sydow gör rollen som Karl-Oskar, fadern över en liten familj i Småland. På gården bor han med fru, barn, far och mor, tillsammans med hans bror Robert (utmärkt spelad av Axberg). Tillvaron är inte den bästa. Kalla tider håller på att driva in i landskapet, skörden går dåligt och dag ut och dag in är det ett hårt arbete ute på åkern. Broder Robert får nys om det nya landet långt bort i väst, där guld finns överallt och skörden alltid är bra. Amerika heter landet och det är frihetens land. Han får reda på att skeppet som åker till USA lämnar inom kort och att det kommer kosta honom en stor summa pengar, men att det kanske är värt för att få leva det glamourösa livet Amerika har att erbjuda. Till hans förvånan får han reda på att Karl-Oskar haft samma planer om en resa till USA. Då bestämmer sig familjen för att slå slag i saken, lyckas få med sig några till och dra iväg - mot landet där frihet och lycka är ett faktum.

Moberg var väldigt strikt när det kom till att filmatisera hans böcker. Han ville inte. Filmbolagen blev galna över detta och visste inte vad de skulle göra, då de visste att det låg stora pengar i en filmatisering. När Moberg en dag fick se Här har du ditt liv (1966) av Troell blev han dock övertygad om vem som var den rätte att göra filmerna - Jan Troell. Resultat blev minst sagt lyckat. Troell lyckas med enorm marginal övertyga i sina scener och fånga den rätta stämningen av det slitsamma jobbet som bonde på den här tiden. Trots att ämnet lätt kan bli tråkigt, lyckas Troell alltid hålla tittarna intresserade (i alla fall mig). All bra kritik ska dock inte lägga Mobergs verk i skymundan, då de är några av svensk litteraturs mest framstående verk.

En enda nackdel med filmen, kan tyckas, är att tre timmar får en att börja vrida sig i stolen, vilket kan åtgärdas med en paus i mitten av filmen. Filmens lugna tempo gör att man knappast känner sig som om man tappat bort sig i filmen när man kommer tillbaka. Filmens slut är lite abrupt och kunde ha gjorts bättre i min mening, men eftersom filmen är första delen på en trilogi är det ett helt okej slut, för att ladda till nästa film, Nybyggarna (1972).

För de flesta kan en tre timmar lång film om svenska bondfamiljer som utvandrar från Sverige kanske inte ses som den ultimata favoritfilmen, men dessa personer behöver lära sig att sätta sig in i en film och ge en film en chans. För när jag spenderat tre timmar på att se en film som Utvandrarna finns inget annat att göra än att lämna biografen med ett leende på läpparna och hurra över svensk filmkonst.

The Dark Knight (2008)

Originaltitel: The Dark Knight
USA / FÄRG / 152 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan, Jonathan Nolan, David S. Goyer och Bob Kane
Skådespelare: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Michael Caine, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman m.fl.

EN AV SOMMARENS MEST EFTERLÄNGTADE FILMER är utan tvekan The Dark Knight, som kanske inte helt oväntat blivit ännu mer efterlängtad på grund av att det är den numera medlidne Heath Ledgers sista film, tillsammans med Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus (som för tillfället inte ens är klarlagd om den ska göras klar). Att filmen är Ledgers första film efter hans död och kanske hans absolut sista, plus att det är den nya Batman-filmen, har medfört att filmen slagit rekord på antalet pengar den kammat in den första helgen. Hela 155 miljoner dollar skrapade filmen in första helgen i USA, vilket klår både Pirates of the Carribean: Död mans kista (2007) samt Spider-man 3 (2007). Men är filmen värd denna uppmärksamhet? Är den ens så bra? Ja, gott folk. Filmen är en enastående odyssé i ondska och skräck, i en stad vid namn Gotham.

Gotham har fått sig en ny politisk hjälte. Han heter Harvey Dent och har inspirerat precis alla i staden. Han har lyckats fånga de flesta av maffians medlemmar och fortsätter att så göra, för att få Gotham till en fridfull stad utan brott och våldsdåd, som staden tidigare präglats av. Detta betyder även att vigilanten Batman måste gripas, vilket även får Bruce Wayne, utmärkt spelad av Christian Bale, att tänka om. Är hjälten Gotham söker efter fortfarande Batman eller behöver staden en som Dent - ett hjälte som vågar visa sitt ansikte?

Bara den delen ger filmen en mer karaktär. Att den går djupare in i vad både Dent och Wayne tycker om Gothams framtid och att den vågar gå mer än bara att bli en spännande film. Det slutar däremot inte där. Den absolut mest fullkomligt lysande delen i filmen är utan tvekan det som vi alla väntat på denna sommaren - den psykotiska Jokern och filmens faktiska utveckling av karaktären.

Heath Ledgers roll som Jokern är briljant och att se en sån som Ledger få tampas med andra underbara och välrenommerade skådisar som Christian Bale, Aaron Eckhart, Michael Caine, Morgan Freeman och Gary Oldman är en glädjestrålande vy för såväl filmfantasten som actionsökaren.

Även om det är en film om Batman (och med någon som faktiskt gör rollen som Batman väldigt bra) så är det helt och hållet Jokerns film. De mest intressanta parterna är inte alla actionsekvenser, utan delarna med Jokern. Hans vansinne, hans sätt att göra sprida ondska och våld och att samtidigt skratta åt det är en fröjd för ögat. För första gången kan jag säga att Jokern är skrämmande. Den perfekt lagda sminkningen är nu utsmetad, hans lagda hår är nu tillrufsat och hans vita tänder är nu skitiga. Jag vet att det gör ont att säga det ibland, men Heath Ledger gör rollen som Jokern så stark att till och med Jack Nicholsons tidigare Joker får passa sig.

Nu är filmen inte helt Ledgers förtjänst, alla är faktiskt genomgående bra. Visuellt sätt är den även strålande. Därför kan filmen liknas vid en människa. Medan visualiteten (effekterna) får utgöra skinnet och kroppen, så utgör allt det andra, utvecklingen av karaktärernas känslor, själen på människan. På så sätt blir filmen en väldigt levande upplevelse och långt ifrån en banal historia om en man i fladdermusdräkt.

När Heath Ledger tillsammans med resten i den underbara skådespelarensemblen får göra den nya Batman-filmen, så blir resultatet en storfilm som inte bara klår ut de andra storfilmer från biorepertoarens mest efterlängtade filmer - den håller fast dem och karvar ut ett flin i mungiporna på dem också.

····½