Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

Djuren gör revolt (1954)

Originaltitel: Animal Farm
Storbritannien/Färg/72 min

Regisserad av Joy Batchelor och John Halas
Skriven av George Orwell, Lothar Wolff, Borden Mace, Philip Stapp, John Halas och Joy Batchelor
Medverkande: Gordon Heath och Maurice Denham m.fl.

GEORGE ORWELLS hyllade bok Djurfarmen blev en tecknad film för vuxna (och även Storbritanniens första tecknade film för underhållning). Även om "oanständigheterna" som gör att den lämpar sig mest till vuxna inte beror på sex eller droger (som i exempelvis Katten Fritz (1972)), så märks klart och tydligt att folk började ångra sig ganska rejält när de tagit barnen till denna film, i tron om att se något i stil med Disney. Istället målas en väldigt dunkel atmosfär upp, i en berättelse om en gård och dess boskap. De har blivit behandlade orättvist och ska nu ge igen - för gott.

Det går inte att undvika att jämföra filmen med boken. Jag säger som man alltid säger: boken är bättre än filmen. Med det överstökat kan vi nu göra det klart för oss att filmen också är väldigt bra. Det är förvisso ingen film för alla. De ljuvliga sångerna, roliga skämt och harmoni som vi sett i alla andra tecknade filmer finns inte med. Det är inga sånger (förutom en ytterst bisarr politisk "kampsång" framförd av djuren), något snack om skämt är det inte och harmoni är det absolut inte. Filmen handlar mer eller mindre enbart om bristen på harmoni. Dessutom är det ju även en film där djur dödar andra djur och använder blodet som målarfärg.

Filmen gestaltar väldigt kraftfullt scenerna och det är inte sällan man själv nästan löper amok i raseri över djuren och deras kamp. Man behöver inte vara särskilt politisk för att känna för alla i filmen (även om filmen i sig indirekt men ganska uppenbart handlar om kommunism, mer specifikt Stalins). Att man använt sig av Orwells briljanta historia, att använda djur och förenkla hela temat, är givetvis perfekt, vilket gör såväl boken som filmen till två riktigt bra verk. Som en film som är lite kort, men å andra sidan oerhört sammanfattande och väldigt enligt boken, är Djuren gör revolt en lysande film, som idag kanske passar bäst för de politiska, Orwell-fantasterna eller just cineasterna. 4/5

The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5

The Men Who Stare at Goats (2009)

Originaltitel: The Men Who Stare At Goats
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Grant Heslov
Skriven av Peter Straughan och Jon Ronson
Medverkande: George Clooney, Ewan McGregor, Jeff Bridges, Kevin Spacey, Stephen Lang, Robert Patrick m.fl.

EN FILM MED SÅVÄL Jeff Bridges som George Clooney och Kevin Spacey kan ju inte bli annat en lysande. Även om filmen The Men Who Stare at Goats inte riktigt var så lysande som man skulle kunna tro, så är den (tydligen) verklighetsbaserade berättelsen om den grupp parapsykologiska soldater betydligt annorlunda och intressant.

Journalisten Bob Wilton (McGregor) får en dag i uppgift att intervjua en herre som säger sig ha parapsykologiska krafter. I hans berättelser om att han höll på att döda sin hamster med ren tankekraft, avfärdar ? honom som en dåre som lurar sig själv. Av ren händelse, efter att Bobs fru lämnat honom, bestämmer han sig för att ta värvning och åka ner till Irak. I samband med det stöter han på en viss Lyn Cassidy, en man tidigare nämnda parapsykolog pratade om under intervjun. Han talade varmt om att Cassidy var en av de bästa parapsykologerna som fanns. Genast känner sig Bob triggad att intervjua Cassidy. Detta blir bara starten för ett äventyr i öknen, med parapsykologiska krafter och vapenviftande brottslingar.

Filmen bjuder på en hel del fina skådespelarprestationer och miljöerna känns väldigt verklighetstrogna. Regissören Grant Heslov binder ihop historien väl. Jag kan till exempel inte direkt relatera till parapsykologi, men Heslov lyckas ändå att få det att kännas relevant och hisnande. Även om parapsykologi fortfarande bara är blaj för vissa, kan denna film förhoppningsvis visa upp lite mer begriplighet över psykologin.

Någon särskilt ”psykologisk” film är detta dock inte. Vi blir inte själva fundersamma och stundtals känns det som man driver lite med parapsykologin. Filmen blir dock ändå ganska underhållande om än ganska långt från min egen vardag. Nu menar jag inte att exempelvis Jakten på den försvunna skatten (1981) är en film jag direkt kan relatera till, men att leta skatter känns närmare än att försöka döda en get genom att titta på den.

Handlingen känns aningen slumpartad. Varför väljer man egentligen att göra en film om detta? Vem var det som brann för att berätta om parapsykologin och journalistens utveckling genom dess djungler? Det är en viktig berättelse (om den nu är sann), eftersom det visade på andra metoder att knäcka fienden än att skjuta ihjäl dem. På det sättet är det en viktig handling, eftersom den tog plats under den tid av modern historia då världen förändrades som mest (om man givetvis bortser från världskrigen). Att någon haft passionen för att berätta denna historia kan jag förstå, men den glöden känner jag inte direkt när jag ser filmen. Jag får en ganska underhållande film med fina skådespelarprestationer, med en ganska ovanlig handling. Om jag får ut så mycket mer vet jag dock inte. Det skulle jag inte bry mig om, om det inte vore för det faktum att det känns som att denna film vill berätta mer. Den känns aningen för lättsmält och man börjar undra om det var något man missade.

The Men Who Stare at Goats är en bra film, men aningen svårgreppad. Dock ska inte bortses från dess kvaliteter och att den inte bara är en enkel djupdykning i parapsykologi, men även en rent underhållande film. Något högre betyg blir det dock tyvärr ej på denna film, trots dess skådespelare, eftersom det hela tyvärr aldrig riktigt träffar i botten av mitt hjärta, trots att allt tar plats i ett av senare tids blodigaste krig. 2½/5

Monty Pythons Meningen med livet (1983)

Originaltitel: The Meaning of Life
Storbritannien/Färg/107 min

Regisserad av Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

MONTY PYTHON, den sjuka humorns fäder, kan utan tvekan kallas för en av världens mest framstående humorgrupper. Med sin unika stil, udda animationer och märkliga karaktärer, blandade Monty Python in någon slags surrealism i komiken, som gjorde dem till någon slags skrattorgie av vibbar från såväl Salvador Dalí, som Pink Floyd.

Monty Pythons Meningen med livet (1983) blev Monty Pythons sista riktiga film och är, tillsammans med Livet é Python (1971), deras enda filmer som nästan helt är uppbyggda av sketcher. Monty Python behandlar här det djupgående ämnet om meningen med livet, givetvis med en väldigt skruvad och ytterst satirisk synvinkel. Eftersom den just bygger på massa olika sketcher, kan man tycka att filmen blir ganska ojämn. För den allra största Monty Python-beundraren (det vill säga jag) är det inget större problem, men jag vet att det finns människor som inte alls uppskattar Monty Pythons konstigheter. Att humorn först är svårbegriplig och att sedan filmen i sig är ojämn, gör väl inte detta till en särskilt underhållande film. Det gäller dock bara de som hatar Monty Python och det de gör och då kan man undra varför de ens skulle läsa denna recension.

Monty Python är en av de få som faktiskt kan göra ytterst nonsensaktiga saker till något som ändå blir ganska djuplodande och av mer högkvalitativ karaktär. Det blir liksom inte bara "en rolig rulle", utan filmer som faktiskt får en att tänka. Eftersom de ofta väljer ämnen som varit aktuella i flera år (såsom just meningen med livet), som religion, vardagen, affärslivet och sex, lyckas de ändå hålla tittaren tänkandes och inte helt försjunka i en slags trans (som man ofta gör med sämre komedier; man ser för att skratta, men behöver knappt tänka). Därför blir Monty Python också en grupp som faktiskt lyckas göra komedier av högre betyg här på Movie Burger. Jag brukar sällan ge jättebra betyg till allmänt sköna komedier, utan letar oftast efter lite mer. Även om Monty Pythons sista riktiga film är ojämn och ibland ganska karg (den ger en inte en särskild vacker, behaglig bild av livet), blir den väldigt underhållande och samtidigt någorlunda allvarlig (eller så allvarlig som det går, med Monty Python).

Monty Pythons Meningen med livet är en sanslös komedi. Vissa scener är mindre kul, medan andra är fullkomligt sanslösa ("I wonder where that fish has gone?"). Denna film, tillsammans med det faktum att detta faktiskt kanske är deras sämsta film, visar hur bra de faktiskt är. Monty Pythons Meningen med livet är nämligen en väldigt bra komedi och för den som inte klivit in Monty Pythons sjuka värld, är detta bara början på en oerhörd, oåterkallelig och oefterhärmlig värld av komedi man helt enkelt bara kan älska. 3½/5

127 timmar (2010)

Originaltitel: 127 Hours
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Danny Boyle
Skriven av Danny Boyle, Simon Beaufoy och Aron Ralston
Medverkande: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams m.fl.

MINA ERFARENHETER av Danny Boyle har faktiskt nästan uteslutande varit bra. Jag uppskattade både The Beach (2000) och 28 dagar senare (2002). Jag har däremot inte sett Trainspotting (1996) (som dock fått lysande kritik) och Millions (2004) (som faktiskt ser rätt kass ut, av omslaget att döma), men vad man nog kan komma fram till, är i alla fall att Boyle är en fördelaktig regissör. Han kanske gjort någon blunder, men att snubben kan råder ingen tvekan om.

127 timmar (2010) är hans senaste film och besitter just en kvalitet jag älskar i film: en enkel, men väldigt spännande, handling. Att fånga starka känslor och ögonblick i en simplifierad handling, är inte bara mer lättsmält för tittaren, men det lämnar även mer rum åt att faktiskt njuta av själva spänningen, utan att fastna någonstans på vägen, i en vändning eller händelse man inte direkt fattade. 127 timmar är baserad på den verkliga händelsen om Aron Ralston, en bergsklättrare och våghals, som ramlade nerför en spricka och klämde fast armen i en nedfallande stenbumling. Filmen följer de 127 timmar nere i sprickan, med Ralstons knappa mängd vatten, hans videokamera och hans utrustning.

James Franco gör ett fängslande och väldigt skönt porträtt av denne äventyrslystne människa. Med lättsam, smågalen attityd, ser vi honom småflörta med tjejer i bergmassiven och bada i vattenansamlingar i sprickor, innan han springer iväg på egen hand och hamnar i filmens huvuddel. Det visuella i filmen är väldigt givande och med orangefärgade nyanser, blir 127 timmar även en visuellt unik upplevelse.

Som ett slags gensvar på Filip Åkermans tes om att verkligheten minsann inte behöver överträffa dikten (något han skrev i recensionen till Leoparden (1963)), måste jag ändå på ett sätt sätta emot. Grejen är den att verkligheten, i all sin enkelhet, faktiskt kan träffa väldigt rätt. Nu är det kanske inte något som du själv inte håller med om, men att verkligheten faktiskt stundtals, om inte oftast, faktiskt överträffar dikten, det är något jag håller med om. I all sin enkelhet, kan något från verkligheten ge en helt ny dimension till en film, som kanske inte riktigt går att finna i verk som inte alls har anknytning till verkligheten. Jag använder mig exempelvis av Into the Wild (2007) som ett exempel.

Avslutningsvis kan nämnas att 127 timmar är en mycket fängslande film, som med verkligheten på sin sida kanske lyckas fånga ännu mer spänning i atmosfären. De vackra miljöerna och James Franco gör här en film som på ett väldigt enkelt sätt river upp en hel del känslor, inom såväl filmens Ralston, som hos oss hemma i TV-soffan. 127 timmar är, inte helt förvånande, en mycket bra film, som definitivt förtjänar att ses. Man kan definitivt säga att Boyle har gjort det igen. 4/5

The Ghost Writer (2010)

Originaltitel: The Ghost Writer
Storbritannien/Färg/128 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Harris, Roman Polanski
Medverkande: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, James Belushi, Robert Pugh, Kim Cattrall m.fl.

ALLA OFFER ÄR ofrivilliga, men vissa offer är mer självmanta än andra. Det är förvisso rationellt att vilja klarna ut varför lösa trådar hänger från taket och att vilja göra rätt för sig. Att göra sig till en brottsling för ett självpåtaget mål; det är däremot vad många skulle kalla irrationell. Alla som sett slutscenen på Rosemary’s Baby (1967) borde förstå vad jag pratar om. Men du kan egentligen se vilka som helst av Roman Polanskis filmer för att inse att de alla handlar om den tunna gränsen mellan att vara offer och att själv vara skurken.

Subjektet får en nyckelroll i hans filmer av denna anledning och även om han numera gör filmer långt ifrån lika inträngande på människans psyke som exempelvis Repulsion (1965) var, så låter han ogärna kamerans objektiv lämna huvudrollens subjektiv några längre stunder. Det är ingen slump att hans näst senaste skapelse var en filmatisering av Oliver Twist (2005) och att han dessförinnan gjorde den i mycket självbiografiska The Pianist (2001), som utspelades under tredje riket. Polanski är intresserad av onda krafter som till en början skadar oss men senare också gör oss till medbrottslingar. Hans senaste film, The Ghost Writer (2010), är ytterligare ett exempel på vad jag menar.

Här inträder Ewan McGregor – som mer och mer verkar ha fått spela trist, medelmåttig britt, sedan han kom till Hollywood – i rollen som titelns spökskrivare. Hans uppgift är att skriva om den forne brittiske premiärministern Adam Langs memoarer från ett manuskript som enligt hans eget omdöme behöver piffas till rätt ordentligt. Han förs till den ö, någonstans vid Förenta staternas nordvästra kust, där Lang, spelad av Pierce Bronsan, bor tillsammans med fru, Olivia Williams i ett njutbart porträtt, och deras medarbetare.

McGregors gestalt är förvisso i fokus i nästan varenda bild genom filmen, men presenteras, som den spökskrivare han är, aldrig till namnet. Ändå tar han steget ut från att vara en anonym och neutral gestalt, vilket han gott och väl kunde ha valt att bli, till att bli den rättrådiga moralens detektiv som han i slutändan blir dömd som.

En detektiv. En sådan som valt att offra sig själv för ett ädelt ändamål men som gör det i inofficiell tjänst, alltså ”en brottsling” i någon mening. Det är inte konstigt att Polanski behandlar detektivtemat; det är fullt av möjligheter till konspirationer. Här får vi, mer än i tidigare filmer, känslan av att vi är i den verkliga världen. Antagligen beror det delvis på de omständigheter regissören befunnit sig i senaste året (rättegången har få missat), men det beror också på den raffinerade känslan för detaljer och en viktig aspekt för filmens känsla är den mulna, gråa tonen som ger ett kalt intryck av den ö som filmen utspelar sig på. Paranoian utspelar sig mer, egentligen enbart, i miljöskildringen än i berättelsen.

Kan man tolerera detta och kan man fascineras av någonting så försynt som detaljrikedom, så kommer man inte tycka The Ghost Writer är tråkig för en sekund, utan oerhört spännande på ett sätt som jag vill påstå mig knappast vara bortskämd med. I annat fall finns det risk att man ser filmen som alltför monoton och se filmens tvister som mer ordinära än vad jag tycker sammanhanget gör dem.

Det är snarare en atmosfärisk thriller än en expressiv mordgåta full av action. Men så är det också någonting väldigt åtråvärt i att en film gör "sin grej" fullt ut. The Ghost Writer tar det nedtonade på allvar och spelar dessutom vidare på den tidigare nämnda kärnfråga alla Polanskis filmer behandlar. Kommer du in i känslan så är du fast och ja, till och med den mest lumpna lösningen ter sig fullständigt briljant i de ögonen. 3½/5

Moon (2009)

Originaltitel: Moon
Storbritannien/Färg/97 min

Regisserad av Duncan Jones
Skriven av Duncan Jones och Nathan Parker
Medverkande: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott, Rosie Shaw, Adrienne Shaw, Kaya Scodelario m.fl.

NUFÖRTIDEN är det sällan vi skådar filmer som År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Rymden har, på ett sätt, blivit synonymt med rymdvarelser, laserpistoler och explosioner och lite av den verkliga mystiken och känslan av enslighet som omsluter vårt universum används. Jag påstår definitivt inte att Duncan Jones Moon (2009) är ens i närheten av det verkliga mästerverket År 2001 - ett rymdäventyr, men där finns väldiga likheter (inte minst i filmens tydliga influenser och referenser). Inte nog med att hela filmens utformning liknar ovanstående films dito, men för att den tydligt visar upp just rymdens dunkel, ensamhet och förtvivlan, möjligtvis mer än vad År 2001 - ett rymdäventyr gjorde.

Moon handlar om Sam Bell (Rockwell), en astronaut som övervakar skördare (som samlar in helium-3 för energi på Jorden) på månen. Han har skrivit på ett treårskontrakt och har bara två veckor kvar, innan han får återvända till Jorden. Han saknar sin fru och sin dotter något så oerhört och det enda sociala umgänget han har på sin rymdbas, är roboten GERTY (en robot som bär stora likheter med HAL 9000 från År 2001 - ett rymdäventyr). När det är så lite kvar av hans arbetstid på månen, börjar han hallucinera. Han börjar se gestalter, vilket leder till att han krockar i en skördare när han är ute och kör. Vad som följer efter det, är något ytterst komplicerat och tragiskt, men väldigt fängslande.

Sam Rockwell har imponerat tidigare, som i exempelvis Den gröna milen (1999). Här får han äntligen det utrymme han förtjänar och bjuder på en mycket fängslande prestation som den förlägna Sam Bell. Filmen bärs egentligen upp av enbart honom, eftersom Kevin Spaceys röst till roboten GERTY knappast kan räknas som en viktig biroll på det sättet. Med Moon, bevisar Rockwell att han är lysande och ytterst kapabel att bära en hel film på sina egna axlar. Det, givetvis, tillsammans med fin regi och vad som bara kan ses som ett fulländat visuellt arbete.

Med Moon, kommer ni definitivt få se något som skiljer sig anmärkningsvärt från alla andra sci-fi-filmer nuförtiden. Vi kommer tillbaka till den gåtfullhet Kubrick ville åt i År 2001 - ett rymdäventyr. Ni märker kanske att jag refererat en hel del till den film jag ibland brukar klassa som världens bästa film. Det är däremot inte för att visa den kontrast som finns filmerna emellan och visa hur mycket sämre Moon är, så är det inte. Det är snarare för att visa vilka kvaliteter Moon har. Moon är absolut inte en av världens bästa filmer, men medräknat att detta är Jones debutfilm och att jag dessutom väljer att jämföra det som faktiskt skulle kunna vara världens bästa film, talar ändå för att Moon besitter en hel del kvaliteter, som kräver all den fokus och uppmärksamhet den förtjänar. Filmens teman, såsom att den väljer att ej peka på att tekniken i sig är det känslokalla element som existerar, utan att det är människan, skaparen själv, som är den kallsinniga, är exempelvis väldigt anmärkningsvärt. Rockwells lysande skådespel, tillsammans med all den hemlighetsfullhet, hopplöshet, ensamhet, sorg och längtan att få komma hem, som filmen besitter, ger tittaren en debutfilm signerad Jones, som bara vore fel att rynka på näsan åt. Välkommen in till dunklet och rymdens hemligheter; se på Moon. 4/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Inception (2010)

Originaltitel: Inception
Storbritannien och USA/Färg/148 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ken Watanabe, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Ellen Page, Tom Hardy m.fl.

ÄNTLIGEN kommer den förhoppningsvis efterlängtade recensionen, på vad som nog mycket möjligt kan vara årets film: Inception (2010). Jag, som själv tyvärr inte är överdrivet duktig på att gå på bio, förlorade min Inception-oskuld igår. Efter att ha gått i nästan ett år, med lovande kritik i öronen och vetskapen om att filmen klättrat sig upp på placering 3 av IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna, insåg jag att filmen i alla fall var hyfsat sevärd. Så nu har jag alltså sett den. Ja?

Inception har en väldigt komplex handling (som faktiskt inte är helt ovanligt för den här typen av storfilm), men även om filmens handling är på tok för komplicerad för att jag skulle kunna dra den här och nu, är den faktiskt förvånansvårt fångande och intressant. Ibland krävs det att man spolar tillbaka en snutt, för att få saker och ting förklarade igen, men det fungerar inte som ett irritationsmoment. Handlingen i sig är faktiskt intressant och behandlar ämnen som till viss del fungerar även i verkligheten och som minst sagt är ganska spektakulära. Filmen handlar nämligen till stor del om det mänskliga psyket, om drömmar och hur vår hjärna fungerar. På så sätt blir Inception en väldigt givande film för oss Henrik Fexeus-liknande människor som tycker psykologi är intressant, även om Inception inte alls ska ses som en fysiskt korrekt lärobok.

Vad filmen vinner på, beror på flera olika saker. Jag nämnde tidigare att storfilmer har en tendens att använda sig av komplexa handlingar. Detta tror jag ofta man gör, eftersom man, i handlingens komplexitet, egentligen gör den väldigt simpel. Man gör det så invecklat att ingen egentligen fattar, men där publiken i alla fall förstår vem man ska heja på och vem som är "den onda." I Inception, som bär på ett väldigt smart manus, har vi istället något som man (med lite ansträngning) faktiskt kan begripa. Med hjälp av Christopher Nolans superba regi och manus, kan det här samtidigt också bli en väldigt intressant storfilm, som ligger i det allra djupaste skiktet av komplexitet en storfilm kan komma, utan att just, ja, bli total nonsens. Hans Zimmers musik fungerar inte riktigt lika bra som den gjorde i The Dark Knight (2008), men ger definitivt ett episkt intryck. Med en ensemble av bra skådespelare, givetvis esset Leonardo DiCaprio, tillsammans med Joseph Gordon-Levitt (vars karriär bara stiger) och Ellen Page, som vi oftast bara sett i smalare filmer, som Hard Candy (2005) Juno (2007), får vi givetvis en väldigt välspelad film. Inception innehåller alltså det mesta för att vi ska få en storfilm, som dessutom på riktigt är bra och inte bara en som kostar massa pengar.

Givetvis kan man även överdriva. Att Inception skulle brotta ner filmer som Den gode, den onde, den fule (1966) och Pulp Fiction (1994) är ju givetvis bara skitsnack. Nolan har gjort en kanonfilm, men en femma blir det inte. Ovanstående exempel kanske inte heller är bra exempel till min nästa tes, men en riktigt bra film kanske man även ska lära sig något av? Något budskap finns inte i Inception, förutom möjligtvis det om att våga släppa det förgångna och gå vidare, men i en värld av drömsekvenser och specialeffekter, är det ganska svårt att greppa och ta till sig. Därför blir Inception istället en väldigt välgjord film (i många anseenden) och en definitivt underhållande film, eftersom den innehåller en såpass unik handling, tillsammans med fantastiska scener, rent visuellt. Med det, kan jag säga att Inception på många ställen träffar rätt, samtidigt som den till viss del följer receptet för framgångsrika filmer. Allt är väldigt pompöst och mäktigt, men det lilla stråk av realism och verkligt hjärtknipande scenerna som ibland avgör, det uteblis. Inception blir därför en originell och fängslande film, som pendlar mellan storfilm och invecklad logik. Om det är ett av årtiondets bästa filmer eller inte, det tål att tänkas på, men kombinationen i Inception är, om något, i alla fall en ganska stor bedrift. 4/5

Eyes Wide Shut (1999)

Originaltitel: Eyes Wide Shut
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/159 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Arthur Schnitzler, Stanley Kubrick och Frederic Raphael
Medverkande: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Jackie Sawiris, Sydney Pollack, Leslie Lowe m.fl.

JAG BEHÖVER INTE SÄGA att Kubrick är bra, för det borde alla veta vid det här laget. Med Eyes Wide Shut, som förresten blev Kubricks sista film, går Kubrick samma väg som tidigare. De märkliga, men ack så mänskliga, teman som totalt överhänger hela filmens mystiska atmosfär, de förtrollande steady cam-scenerna och allt det andra som egentligen inte går att sätta fingret på, men som gör Kubrick till det han just är.

Eyes Wide Shut handlar om William Harfords (Tom Cruise) spännande och erotiska odyssé in i en värld av sex och lustar som inte är något utav denna värld. Mer behöver jag inte säga, det övriga lämnar jag till er. Vad som följer är nämligen av högsta Kubrick-faktor och inget som direkt går att säga i ord, utan att bilden blir fel eller alltför enkel. Dock tål att nämnas att Cruise briljerar filmen igenom, som den vänliga, men tomma, William Harford. Faktum är att jag tidigare tagit Cruise för en sämre skådespelare (Mission: Impossible III (2006)...) och Kidman för en bättre (som i exempelvis Bangkok Hilton (1989)), men i denna film vänds denna tes. Kidman är fångande och vissa filmer är rent utsagt fenomenalt spelade av henne, men vid flera tillfällen (exempelvis som då hon ska skratta) bjuder hon på en ytterst, förvånansvärt, svag prestation. Istället är det Cruise som fullkomligt levererar och gör att filmen flyter på.

Även om filmen kryllar av beundransvärda scener, finns det just en väldigt sjuk och märklig del i filmen (ni som sett den vet vad jag menar, jag säger bara: "Fidelio.") som faktiskt får stoltsera som den allra bästa. Även om det är fullkomligt sjukt, näst intill vidrigt, så är det så oerhört fångande. Lätt skulle en sådan del i en film sumpas av gemene regissör, kanske inte ens göras. Det är ju värt att nämna att just den scenen, tillsammans med ett flertal scener med just Kidman, är väldigt obscena. Dock fångar Kubrick en alltid och även om det handlar om så vitt skilda saker som en rekryt på ett militärläger eller en galen farsa med yxa i handen, så ligger just galenskap, dehumaniseringen, som grund för Kubricks filmer. Inte är det särskilt upplyftande teman och pessimismen är påtaglig, men det går aldrig ner till jobbig nivå på grund av en rejäl dos svart humor.

Det finns egentligen inga ord för Kubrick. Jag skulle kunna pladdra på i evigheter eller försöka komprimera allt i en mening, men det går bara inte. Som recensent strävar man alltid efter att kunna berätta om en film, dela med sig av sina egna erfarenheter och vad man uppskattade med filmen, men när man möter Kubricks filmer, möter man en alldeles ny dimension av film. Det blir överflödigt och svårt att greppa, just för att filmerna är ett handverk av ett riktigt geni. Det blir desto svårare för recensenten, men det är trots allt så det ska vara. Inga tal, inga böcker, inga recensioner, inga texter kommer någonsin kunna rå över Kubricks verk och aldrig kommer någon kunna förklara storheten i den grad att läsaren vet vad han har att möta, för det blir helt enkelt så mycket mer än just förväntningarna. 4/5

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Troja (2004)

Originaltitel: Troy
MALTA, STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/163 min

Regisserad av Wolfgang Petersen
Skriven av Homeros och David Benioff
Medverkande: Julian Glover, Brian Cox, Nathan Jones, Adoni Maropis, Jacob Smith, Brad Pitt m.fl.


WOLFGANG PETERSEN regisserade kritikerrosade U-båten (1981), en film jag hört mycket gott om. Därför var det svårt att, vid första anblick på omslaget, anta att Troja (2004) skulle vara något av samma kvalitet. Nog för att flera bra skådespelare medverkar, men exempelvis Brad Pitt tenderar att bara fylla ut sin roll som inoljad sexbomb när det kommer till denna typ av film och inte en lite mer ingående skådespelartolkning.

Troja är baserad på Homeros Iliaden, men även, till viss del, Vergilius Aeneiden, och följer historien om det trojanska kriget och den berömda trojanska hästen. Brad Pitt spelar den mytomspunna krigaren Akilles, medan Eric Bana spelar Hektor och Orlando Bloom Paris. Som jag tidigare nämnt, så tenderar såväl Pitt som de andra skådespelarna att utforma sitt skådespel till en slags halvmesyr, bara för att manuset är dåligt. Visserligen är manus A och O för en bra film, men borde det inte ses som en utmaning för skådespelaren att faktiskt göra något verkligt bra, av ett halvtaskig manus? Filmen klarar sig tack vare att den baseras på de storslagna verken, men eftersom den verkar ha gått igenom ett slags Hollywood-filter blir det aldrig särskilt djuplodande eller gripande. Den känns förvisso ganska underhållande (filmens miljöer är en stor fördel), men blir, efter ett tag, ganska tråkig.

Älskaren av Homeros verk kommer, för övrigt, hitta en hel del förändringar från boken. Flera av dem involverar spoilers, så jag kommer inte rabbla upp dem, men hursomhelst skiljer den sig en del. Detta är väl antagligen för att göra filmen så bred som möjligt, då Homeros verk innehåller ganska grymma element.

Till filmens fördel, så har Peter O'Toole tagit sig rollen som Priamos. För övrigt finns, som sagt, en hel del fina miljöer och även bra actionsekvenser (framför allt den där Paris möter Menelaos i en duell). Det är aldrig en död sekund rent bildmässigt, men filmen har tyvärr ingen vidare stor själ och det framgår tydligt att det kanske inte var Petersens vision heller. En liten nedkortning i manus, samt ett mer äkta framförande från skådespelarna, hade resulterat i en bättre film, framför allt för att ge Iliaden en mer rättvis tolkning. Nu blir det mest en del bra actionsekvenser, men tyvärr inget särskilt att hänga i julgranen. 2/5