Gudfadern (1972)

Originaltitel: The Godfather
USA / FÄRG / 175 min

Regisserad av Francis Ford Coppola
Skriven av Mario Puzo (roman) och Francis Ford Coppola
Skådespelare: Marlon Brando, Al Pacino, James Caan, Richard S. Castellano, Robert Duvall, Sterling Hayden m.fl.

GENOM TIDERNA HAR MÄNNISKAN alltid ställt sig frågan vilken film det är som är den absolut mest storslagna filmen genom tiderna. Den innovativa Citizen Kane (1941) har under flera håll kallats för den absolut bästa filmen genom tiderna, av flertalet magasin. Nu är det ju rätt absurt att bara utse en film som den absolut bästa, eftersom smaken skiljer från person till person, men Gudfadern (1971) är likaså den en film som frekvent kommer upp på listor över de bästa filmerna i hela världen. Faktum är att den ligger etta på IMDb:s lista över de bästa filmerna någonsin. Även om jag inte nu är så oerhört frälst i Gudfadern, så kan jag direkt påstå att det pekar åt rätt håll.

Filmen handlar om en så kallad maffiafamilj nämnd Corleone. Maffiafamiljen är ett slags syndikat och en av de femte största maffiafamiljerna i New York, tillsammans med familjer som Barzini och Tattaglia. Filmens överordnad är "gudfadern" don Vito Corleone (Marlon Brando), en erfaren patriark med underbett, som bär en stor respekt för sina vänner samt fiender. Hans gudsöner ber om hjälp av olika saker och om gudfadern tycker att han ska hjälpa till, så gör han det. Helt lagligt, nej. Han ger folk erbjudanden de inte kan motstå och det är ju väldigt enkelt att säga då vi får reda på hur maffiafamiljen tar itu med problem.

SKÅDESPELET ÄR FULLSTÄNDIGT MAGNIFIKT. Marlon Brando är otrolig i rollen som gudfadern Vito Corleone och Al Pacino, som spelar Michael Corleone, som ska ta efter familjens affärer efter Vito, är minst lika bra, han. Al Pacino har förvisso samma ansiktsuttryck genom hela filmen, vilket kan anses träigt, men faktum är att det är precis så vi vill ha Michael. Diane Keaton, bra som hon är, gör också bra ifrån sig som Michaels andra hälft, som inte riktigt får det förklarat för sig, vad Michael verkligen håller på med. Alla skådespelare, flertalet som gick över i andra maffiafilmer efter Gudfadern-trilogin, gör bra ifrån sig och James Caan är lite macho, men bra som den hetlevrade Sonny Corleone.

Det här en film som kunde ha blivit av rent underhållningsvärde, men som blev filmkonst på den nästan högsta nivån. Filmen är storslagen på alla håll, regin, kemin, stämningen och musiken (strålande genomförd av Nino Rota) och ger verkligen känslan av en italiensk ådra (tro mig, jag har varit i Italien flertalet gånger och jag känner verkligen igen mig) vilket behövdes för en film som den här att verkligen bli någonting över det vanliga. Visserligen glorifierar den på vissa håll maffian, maffian är verkligen ingenting vackert eller bättre än en "thug" som sticker folk med kniv, men det är mentaliteten, förståelsen som gör denna maffia till något mer än bara en hop med skurkar (vilket de egentligen bara är). Sedan, om det nu skulle bli lite glorifiering, det tror jag inte fullt friska människor skulle ta skada av.

Sammanlagt så är den fullkomligt episk, både i längd (175 minuter) och i höjden. Det är en hemsk insyn på ett kriminellt syndikat som slog sig ner som en blixt i både Italien och USA och som, förutom visar på bra skådespel och fullkomlig regi, visar att nästan allt bara kan vara affärer. Det gäller helt enkelt att inte ta det för personligt.

·····