Döden i Venedig (1971)

Originaltitel: Morte a Venezia
Italien/Färg/130 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Thomas Mann, Nicola Badalucco och Luchino Visconti
Medverkande: Dirk Bogarde, Björn Andrésen, Mark Burns, Marisa Berenson, Carole André, Silvana Mangano m.fl.

DÖDEN KAN KOMMA FORTARE än livet räcker till. Som många stora historiska tänkare verkar mena, behöver inte döden vara kroppslig utan kan lika väl vara mental eller dygdig. Det finns en relation mellan liv kontra död i förhållande till sanning kontra lögn. I en tillvaro frånvarande från sanning återstår intet: det jordliga dödsriket.

Med detta vill jag klargöra att Luchino Viscontis antagligen mest välkända film, Döden i Venedig, förvisso – precis som titeln antyder – handlar om döden. Men det är någonting den gör på åtskilliga plan. Här är inte döden en slutpunkt på människans tillvaro på jorden, utan döden är dessutom en påstridig känsla. En känsla jag till och med tror många kan känna igen sig i, utan att man för den sakens skull någonsin ska ha behövt känna sig död i fysisk bemärkelse.

Även Venedig har en mångbottnad betydelse. Det här är onekligen en film mer om en stad än om en människa (till skillnad från Viscontis övriga filmer handlar den inte alls om en familj) även om den allra mest handlar om ett tillstånd, nämligen det ovan beskrivna ”dödstillståndet”. Dirk Bogarde spelar den tyska kompositören Gustav von Aschenbach på besök i staden och motivet verkar till en början vara att göra en inspirationsresa. Vad han söker är skönheten och här blir förstås staden Venedig – en alltigenom vacker stad – en ännu viktigare allegori.

Skönheten återspeglas på flera andra sätt och en huvudroll i det hela har svenska Börje Andrésens insats som Tadzio, en ung – och enligt urbilden mycket vacker – polsk turist på familjesemester. Gustav finner inte bara Tadzio som en vacker, här finns också tveklöst större känslor inblandade. Man skulle kunna fästa sig vid denna utmärkande lolita-aspekt av filmen och dra slutsatser till Viscontis egen homosexualitet – men det vore bra dumt för då missar man den allomfattande poängen: om livets eviga motsatsförhållande mellan skönhet och död.

Döden i Venedig är inte bara en existentialistisk höjdpunkt i filmhistorien, vilket förstås i grunden är Thomas Manns förtjänst - som skrev den novell som var förlaga till filmen. Framförallt är den i största allmänhet ett mästerverk som filmiskt konstverk. Tematiken hänger samman med tidiga 1800-talets romantiska idévärld i dess skildring av individens inre väsen. Vågorna som långsamt sköljer in längs Venedigs stränder i kontrast mot den pressade känsla av instängdhet, en näst intill apokalyptisk närvaro, som staden inger stämmer väl överens med romantikens tankar och i fotografen Pasqualino De Santis bilder finns det mycket som för tankarna till måleri. De långa, mjuka tagningarna – som känns ganska otypiska för Visconti – tillsammans med den ständiga användningen av zoomning och djupa bilder fungerar också som en kommentar om filmens skönhetsdiskussion. Därtill tillkommer musik av Gustav Mahler - vilket knyter cirkeln eftersom Mann inspirerades av kompositören när han skrev sin novell till en sådan grad att han döpte sin huvudperson efter honom.

Naturligtvis är det inte som insats i en diskussion som bilderna och ljuden tillför. Nej, de tillför i sig själva. När film, som underhållning, är bäst är det möjligt att man måste berätta effektivt. När film, som konst, är bäst måste man dock ge bilder och rörelser full respekt och ge de den tid de kräver. Döden i Venedig upplever jag inte som långsam, framförallt inte i jämförelse med Viscontis övriga filmer. Jag upplever den som alltigenom vacker. 4½/5