El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Helvetets utpost (1968)

Originaltitel: Journey to Shiloh
USA/Färg/101 min

Regisserad av William Hale
Skriven av Heck Allen och Gene L. Coon
Medverkande: James Caan, Michael Sarrazin, Brenda Scott, Don Stroud, Paul Petersen, Michael Burns m.fl.

VÄSTERNFILM ÄR HUR BRA SOM HELST, trots att det egentligen inte alltid är så bra. Fem red ut (1968) var ju till exempel ingen höjdare alls. Ändå finns det något med denna typ av film som ändå gör att man inte riktigt bryr sig. Det är ganska taffligt, men ändå ganska älskvärt.

Helvetes utpost är egentligen en ganska dålig film. Ingen av karaktärerna är särskilt bearbetade, dialogen är sådär, manuset har ingen direkt drivkraft och effekter existerar knappt. Filmen är ett praktexempel på en sådan där film som överlever just för att den är lite löjligt nostalgisk (från en tid då alldeles helmysiga serier som Familjen Macahan härjade) och det faktum att Harrison Ford här gör en av sina första roller. Filmen handlar om Buck och hans anhang, där de ska rida genom landet för att ta värvning i det amerikanska inbördeskriget. I sann odysséanda, stöter de på mindre äventyr längs vägen, små äventyr som får kompensera för bristen på en övergripande handling.

Skådespelet är faktiskt stundtals bedrövligt, men innehåller faktiskt vissa guldkorn. James Caan är exempelvis helt okej som huvudrollsinnehavare och gör ett sympatiskt porträtt av gruppens ledare. Det känns lite fel att hylla Harrison Ford för hans prestation (han har väldigt få stunder att skina), men att han faktiskt lyckas leverera sina repliker på ett ganska realistiskt sätt måste ses som ett stordåd om man jämför med många andra. Brenda Scott gör också ett gripande porträtt av den (förvisso lite för hastigt) förälskade kvinnan från bordellen. Scenerna mellan henne och Caan bidrar väl till en av filmens starkaste scener (tillsammans med de som behandlar dåtidens rasism), även om ordet ”stark” och Helvetes utpost helst inte ska nämnas i samma mening.

Dock ska nämnas att jag faktiskt gillade Helvetets utpost. Kanske är det för att jag gillar västernfilmer, kanske är det för jag gillar att må ganska bra efter en film, kanske är det för att jag och brorsan helt plötsligt fick syn på att alla cowboys stred i samma studio som vi fick chans att spela in varsin kortfilm i på NYFA i somras. Hursomhelst är inte Helvetets utpost överdrivet dålig. Mycket är under all kritik och många lär inte ens ge den här filmen är chans. Dock är jag den där typen som gillar sådana här filmer på något sätt; den här filmen var dessutom aldrig riktigt tråkig (vilket jag vill minnas att nämnda Fem red ut var). För den som vet med sig att denna typ av ”så dålig att den blir bra”-aktiga västernfilm faller en på läppen, kan detta bli just den nostalgisk, sköna film den egentligen inte uttalar sig för att vara (men som det mer eller mindre blivit nu på senare tid). För alla er andra: håll er borta. 2½/5

7 vågade livet (1960)

Originaltitel: The Magnificent Seven
USA / FÄRG / 128 min

Regisserad av John Sturges
Skriven av William Roberts
Skådespelare: Yul Brynner, Eli Wallach, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaugnh, Brad Dexter, James Coburn m.fl.

AKIRA KUROSAWAS De sju samurajerna (1954) var både en estetiskt skicklig och, kanske framförallt, underhållande film. Handlingen i den japanska samurajklassikern kretsar kring sju krigiska samurajer som får i uppdrag att försvara en hjälplös liten by mot ett skurkaktigt banditgäng som årligen kommer och plundrar deras by. Det är en relativt enkel grundstory, men samtidigt smått briljant. Till och med så briljant att redan sex år efter dens premiär kom en amerikansk version, förlagd i western-miljö, vilken råkar vara just den här filmen, 7 vågade livet. De japanska samurajerna må ha bytts ut mot fåordiga och nästan lite stereotypa cowboys, men det mest elementära i Kurosawas mästerverk finns lyckligtvis kvar här.

Handlingen är här istället förlagd till en liten mexikansk stad, ganska långt ute i ödemarken, inte särskilt nära de riktigt stora städerna och den sorts civilisationen. På grund av de regelbundet blir rånade och plundrade, av samma skurkgäng, på, framförallt, mat har de svårt att ens kunna överleva. För att skydda sig mot skurkarna beslutar de sig för att de måste ha något sorts skydd, och bestämmer sig för att hyra in några revolvermän som ska hindra dem från att återigen bli anfallna. Bland de här revolvermännen, cowboys i princip, ryms det flera välkända skådespelare från förr, bland annat får vi se Steve McQueen, Charles Bronson och James Cuborn som får i uppdrag att skydda staden.


DET ÄR NÄSTAN OUNDVIKLIGT att, åtminstone lite, jämföra de två filmerna rent kvalitetsmässigt, och jag kan nästan direkt konstatera att den amerikanska versionen inte kommer upp i samma mästerliga klass som dens "inspirationskälla". 7 vågade livet är en alldeles utmärkt western, om än ingenting extraordinärt i jämförelse med de riktiga konstverken i genren. Skådespelet är berömvärt, och Sturges regi lyckas bygga upp en roande och bitvis spännande stämning, även om själva spänningsmomentet gärna hade fått vara ännu mer påtagligt. Filmens antagonister, Calveras onda, plundrande följe står sig visserligen ganska bra som en motkraft till de sju modiga männen och bybefolkningen, men inte ens ledaren Calvera känns som någon minnesvärd eller säregen karaktär, vilket följaktligen gör att det inte blir särskilt nervpirrande , och inte heller de "goda" männen känns som de tillhör några av filmhistoriens främsta karaktärer, trots goda förutsättningar med välkända och erkänt duktiga skådespelare. För mig är det kanske det största problemet, att filmen känns ganska opersonlig utan några riktiga karaktäristiska drag hos huvudpersonerna. Just det här tror jag är en ganska subjektiv fråga i sig, men enligt mig är det så.

Betyget känner jag mig trots allt ändå ganska säker på. Det här är en mycket bra western-film, som varken kan ses som någonting dåligt eller fantastiskt. Jag kan utan tvekan tänka mig att rekommendera 7 vågade livet, men förvänta er inte något mästerverk á la Den gode, den onde och den fule eller Once Upon a Time in the West.

···½

Den gode, den onde, den fule (1966)

Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo
ITALIEN / SPANIEN / FÄRG / 161 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Luciano Vincenzoni, Sergio Leone, Agenore Incrocci och Furio Scarpelli
Skådespelare: Eli Wallach, Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Aldo Giuffrè, Luigi Pistilli, Rada Rassimov m.fl.

CLINT EASTWOOD är en riktig hedersknyffel som i över fyrtio år har gjort film. Nu på senare år har han blivit allt mer aktiv bakom kameran, med nya filmer som Flags of Our Fathers (2006) och Letters from Iwo Jima (2006). Han gjorde även kanonrullen Million Dollar Baby (2004), men det är en annan sak. Men bakom kameran har han skänkt oss 31 filmer. Av de 31 filmerna är nästan flertalet bra filmer. Framför kameran har karln gett oss hela 65 filmer. Av dessa 65 filmer är det utan tvekan flertalet av dem som är bra. Men det finns 1 film av alla dessa 65 filmer som gjorde Clint Eastwood till männens förebild och kvinnornas drömkarl. Han skapade den tysta anti-hjälten utan namn i en trilogi westernfilmer inspelade i Italien. Han gjorde sin livs roll i den tredje och avslutande delen av dessa filmer. Han, tillsammans med Sergio Leone och Ennio Morricone, skapade ett mästerverk utan dess like och den skulle spelas in i Italien för billiga summor och handla om tre cowboys; en god, en ond och en ful.

Det är så oerhört svårt att förklara en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När den kom var den väldigt förbisedd. Spaghetti-western var knappast en smickrande benämning. Ändå var det en extrem mängd människor som såg den här filmen då den kom. Nu, 41 år senare, är den en verklig klassiker utan dess like. På hemsidan Rotten Tomatoes har den en så kallat "tomatometer" på 100%. På IMDb har den en rankning på 8.9, vilket gör den farligt nära en film på tio stjärnor, vilket är sällsynt på IMDb. Det bevisar en hel del. Sen är det ju en av Quentin Tarantinos favoritfilmer.

FILMEN HANDLAR KORT OCH GOTT OM tre skurkar som gör varandra sällskap, om än rätt ofrivilligt, på jakt efter stulet guld. Som de hänsynslösa gunfighters de är, så inser de snart att även om de ibland tvingas samarbeta, så är det dem emellan som är varandras fiender. I ett land som ständigt härjas av våldsamma krig, är färden ännu jobbigare och mer risktagande. Efter ett tag finner dock den gode (Clint Eastwood), som kallas Blondie och den fule (Eli Wallach, som fortfarande gör film, nu 91 år), som heter Tuco ett samarbete genom att Blondie låtsas ta fast Tuco (som är en bandit på rymmen) så att borgmästare och folket sedan kan hänga honom. När han hängs skjuter Blondie av repet och Tuco rider iväg, så delar de på vinsten från "the bounty money". Dock är de ju två skitstövlar, de är ett par hårdnackade skurkar och de är själva nervösa att deras samarbete antagligen inte kommer fungera så länge till. Samtidigt måste de se upp för den onde (Lee Van Cleef), som har mer makt än vad de två har tillsammans.

Stilen i filmen är något som fortfarande förbryllar. Jag älskar alla panoreringar, alla extrema närbilder på ögonen som spänt kisar på sin andre duellant, de stora platserna där filmen spelades in, ja, jag till och med älskar den fula dubbningen som vissa italienare med dålig engelska fick ha. Även titelsekvensen är något så oerhört underbart att det gång på gång bräcker filmer som Sagan om ringen: Härskarringen (2001). Misstro mig inte nu, bara. Sagan om ringen: Härskarringen är utan tvekan en väldigt bra film, både visuellt som handlingsmässigt, men det känns ändå som jag får ut någonting så mycket mer när jag sätter på en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När Clint Eastwood kläcker repliker som; "You see, in this world there's two kinds of people, my friend: Those with loaded guns and those who dig. You dig." eller när Eli Wallach gör sin fullständiga nervösa min, när Lee Van Cleef kikar runt med sin sluga blick, när Sergio Leone utvinner allt och lite till av den underbara öken han fått tag i i Italien, och allt går hand i hand med Ennio Morricones ofantligt mästerliga och stilbildande musik, då får man en vacker känsla som vurmar en genom hela kroppen man fått. Det är helt enkelt ingen känsla som går att förklara. Det är något man bara måste uppleva själv, framför en sådan här film.

·····

Harmonica - En hämnare (1968)

Originaltitel: C'era una volta il West
USA / ITALIEN / FÄRG / 165 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Dario Argento, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone och Mickey Knox (dialog: Engelsk version)
Skådespelare: Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Charles Bronson, Gabriele Ferzetti, Paolo Stoppa m.fl.

JAG VILL BARA BERÄTTA FÖR ER att detta är en recension på filmen Once Upon a Time in the West. Harmonica - en hämnare är den onödiga, svenska översättningen, men filmen är, som ni säkert redan vet, mycket kändare under just namnet Once Upon a Time in the West.

Filmen handlar om Harmonica (tufft spelad av Charles Bronson), en tystlåten figur som nästan alltid sitter och spelar munspel. När han inte spelar munspel, så pratar han eller skjuter han. Dessa tre saker är de främsta ärendena han gör och det är just dessa som behövs för att göra en stark anti-hjälte a lá Clint Eastwood. Tillsammans med Charles Bronson har Leone lyckats fånga Henry Fonda och Claudia Cardinale, båda riktigt bra skådespelare, för att forma hans kanske viktigaste karaktärer i filmen. Den mystiske Harmonica, den barske Frank och änkan Jill McBain. Frank har nyss stått till svars för en hemsk massaker på familjen McBain (pappa, dotter och två söner) men har inte knäppt fru Jill än, vilket han blir lejd att göra. Frank ska se till att hon möter samma öde som sin familj och Harmonica är där för att stoppa honom.

LIKA SPÄNNANDE SOM DET LÅTER, binder Leone ihop en väldigt, väldigt bra westernfilm, som vi cineaster vet att han klarar av. Han bevisade trefaldigt, med filmerna För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule att han var den krönte kejsaren av spaghetti-västern. Nu bevisar han det, ytterligare en fjärde gång, att Leone kan sin genre med filmen Harmonica - en hämnare, vilket på flera håll liknar de tidigare nämnda filmerna, men som samtidigt skiljs ifrån dem. Här bjuder Leone på musik av samma, gamla Ennio Morricone, den gryniga bilden, vissa fula dubbningar och tuffa skådespelarprestationer som vi känner igen från de tidigare filmerna, men här får vi även se en kvinna mer i fokus, än tidigare. Skönheten Claudia Cardinale gör rollen som änkan Jill McBain. Jag kommer ihåg en kommentar från medlemmen Bobina på hemsidan MovieboX; "Det syns på kvinnosynen att Dario Argento har haft ett finger med i manuset till denna film. Otroligt vacker och omöjlig att rata (precis som hans skräckfilmer ofta) men med helt platta kvinnokaraktärer. T ex nämns att en våldtagen kvinna behöver bara "tvätta av sig" för att hämta sig från en våldtäckt!!! Inga tårar för sin massakerade familj (hon har nämligen varit prostituerad tidigare) osv. Otroligt vacker film att hata....". Nu har jag inte sett en film av Dario Argento, i alla fall inte en film han har regisserat, men det stämmer visserligen i vad Bobina säger. Änkan Jill McBain fäller inte en enda tår efter att ha sett sin familj mördad. Nu kan det ju vara så att hon grät inombords. Sedan så säger Jill McBain till en man att han kan göra "sin grej" (syftar på våldtäkt) så kan hon sedan gå upp och tvätta sig och glömma bort det. Men hon säger även att "då får jag ännu ett äckligt minne". Så den kommentaren var inget syftande på verkligheten, utan ett infall av ironi. Sedan, om hon grät eller ej, kanske var det Argentos manus som löd så, eller så var det Cardinale som löd så. Eller så kanske det var Leone själv som ville ha det så, vem vet? Ändå tycker jag att Cardinale gör väldigt bra ifrån sig som en av de viktigaste karaktärerna i hela filmen.

För er som älskar Sergio Leone, så kommer ni hitta er skatt i den här filmen. Den har allt. Lite dialog, närbilder på svettiga ansikter och stenhårda dueller, där svettet blänker i solens gassande sken och allt annat som behövs för att göra en riktig spaghetti-västern. Tack, Leone! Du har gjort det igen!

····