En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

Hyresgästen (1976)

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Ludwig (1972)

Originaltitel: Ludwig
Italien/Färg/235 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Luchino Visconti, Enrico Medioli och Suso Cecchi d'Amico
Medverkande: Helmut Berger, Trevor Howard, Romy Schneider, Gert Fröbe, John Moulder-Brown, Helmut Griem m.fl.

DE ENVÄLDIGE KUNGARNA, kejsarna och tsarerna kommer alltid på gott och ont att förbli symboler. Symboler för dygdlighet, för ståtlighet, men egentligen allra främst för tyranni och förtryck. De är, tack vare deras historiska ursprung, perfekta för en filmskapare att använda som verktyg för att berätta en vinklad berättelse som också kan kallas "sann". Den mer sensibla konstnären – ta exempelvis bioaktuella The King’s Speech (2010), med manus av David Seindler – låter oftast hellre framföra en annan gemensam nämnare till dessa härskare. De är alla ofrivilligt placerade i en maktposition.

Det ovan nämnda är ingen särskilt intressant iakttagelse men har ändå varit en spännande tematik som har funnits i film länge nog. Den blir det än mer medryckande när man sätter tanken i relation till en annan, mer övergripande, tematik - nämligen den "existentialistiska problematiken": Varför blev jag "jag" och inte någon annan? Nåväl, nog är det lika osannolikt att man blir fattigjon Olof som att man blir Gustav II Adolf – men för en bok eller en film gör det faktum att personen ifråga är unikt rik och mäktig att tittaren lättare kan leva sig in i denna djupa, dunkla (och antagligen helt idiotiskt resultatlösa) frågeställning.

Luchino Visconti tar sats och efter de två inledande filmerna i hans Tysklands-trilogi (de två första delarna är De djävulska (1969) och Döden i Venedig (1971)) så är han redo för att göra en film om en - inte bara existentialistiskt utan även bokstavligt betraktat - vilsen monark. Ludwig handlar alltså om kung Ludwig II av Bayern och hans tid som regent 1864-1886. Hans värdelösa ekonomiska politik är här inte lika mycket i fokus som hans kulturella - och sexuella - intressen. För det tidigare var han en stor stötpelare till Richard Wagner och finansierade hans kompositioner; Trevor Howard som Wagner och framförallt huvudpersonens underbara dyrkan inför denne är en av filmens skojfriskaste och charmigaste inslag. För det senare var han homosexuell. Filmens rykte som queer är inte obefogat och att den själv homosexuella Visconti fick upp ögonen för denna Ludwig var nog en viktig grundsten för hans stora ambitioner.

Med tanke på filmens synnerligen långa speltid är det förstås en mycket omfattande betraktelse över kungens upptåg och snedsprång, även om man knappast ge den poäng för att nå fram till några briljanta slutsatser. Ändå återges valuta för varenda sekund som Ludwig tar från ens liv. Helmut Berger gör en oklanderlig insats som huvudpersonen och mot alla odds fäster man sig vid hans teatrala, irrationella och narraktiga utspel. Fokus hela filmen igenom ligger på honom vilket förvisso leder till att vissa biroller gör ett förvånansvärt obemärkt intryck. Gissningsvis är det inte alls så felaktigt prioriterat som det låter; Viscontis pekande finger vill att vi endast ska se Ludwig. En pekning som bör tas som ett värderande ställningstagande men som inte det heller fortlöper i briljanta slutsatser.

Syftet är ett högre mål än att framvisa Bergers karisma och med den tillåta sig säga bu eller bä. Det här är en film mer om det filmiska berättandet mer än en berättelse. Därmed fyller den på i regissörens redan tidigare präktiga cv av strukturerad realismfilm.

Den stora skillnaden är att Ludwig är full av utsvävningar, full av överspel, full av fulhet. Den är full av ett personligt glöd som tillåter reala fel i utbyte mot att få vara en anteckning från verklighetens fantasi. Den är full av lögner och av detta också full av en lust att berätta. Den motsätter sig allt vad upphovsmannens tidigare filmerna inneburit i form av stelbent aristokratiska skrönor där allting är fläckfritt och sanningsenligt, i vilka hans filmer några år tillbaka har utspelat sig.

Ludwig utspelar sig inte på samma vis i aristokratin; även om storyn, ytan, och därmed den fantastiska scenografin - som för övrigt lämnar eftertraktade utomhusscener allt för mycket till tittarens önskan - lätt får en att tro att den skildrar borgerlighet i avsevärt högre grad än de andra filmerna.

Men filmen utspelar sig inte ens i verkligheten! Istället utspelar den sig i utkanten av Viscontis egna "tekniska bubbla". En bubbla där alla en filmares visioner ryms. Med ögonen kisande snett åt sidan tittar vi in mot en historia - men faktum är att vi inte bryr oss om just denna. Här i utkanten råder fullständig anarki samtidigt som det är här de stora linjerna, de huvudsakliga idéerna och de grundläggande principerna, har sin rot. Dessa linjer är abstrakta och det där de ögonen riktas mot. Åtminstone mina.

Det är därför som Ludwig med rätta kallats Viscontis mest personliga film. Den utspelar sig mer än någon av hans andra filmer i hans eget huvud. Någonstans emellan verkligheten utanför konsten och konstens avbildande egenskap finns det undermedvetna hos en konstnär och just där utspelar den sig. Det är därmed också hans mest spännande film att följa. Åtminstone så fort man accepterat bubblans existens. Åtminstone om man har lyckats ta sig in. På så vis är Ludwig inte bara angemän; vilket den är åtminstone för en cineast. Den är också ett äventyr roligt nog att både vilja följa och därefter: fortsätta älska. 4/5

Döden i Venedig (1971)

Originaltitel: Morte a Venezia
Italien/Färg/130 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Thomas Mann, Nicola Badalucco och Luchino Visconti
Medverkande: Dirk Bogarde, Björn Andrésen, Mark Burns, Marisa Berenson, Carole André, Silvana Mangano m.fl.

DÖDEN KAN KOMMA FORTARE än livet räcker till. Som många stora historiska tänkare verkar mena, behöver inte döden vara kroppslig utan kan lika väl vara mental eller dygdig. Det finns en relation mellan liv kontra död i förhållande till sanning kontra lögn. I en tillvaro frånvarande från sanning återstår intet: det jordliga dödsriket.

Med detta vill jag klargöra att Luchino Viscontis antagligen mest välkända film, Döden i Venedig, förvisso – precis som titeln antyder – handlar om döden. Men det är någonting den gör på åtskilliga plan. Här är inte döden en slutpunkt på människans tillvaro på jorden, utan döden är dessutom en påstridig känsla. En känsla jag till och med tror många kan känna igen sig i, utan att man för den sakens skull någonsin ska ha behövt känna sig död i fysisk bemärkelse.

Även Venedig har en mångbottnad betydelse. Det här är onekligen en film mer om en stad än om en människa (till skillnad från Viscontis övriga filmer handlar den inte alls om en familj) även om den allra mest handlar om ett tillstånd, nämligen det ovan beskrivna ”dödstillståndet”. Dirk Bogarde spelar den tyska kompositören Gustav von Aschenbach på besök i staden och motivet verkar till en början vara att göra en inspirationsresa. Vad han söker är skönheten och här blir förstås staden Venedig – en alltigenom vacker stad – en ännu viktigare allegori.

Skönheten återspeglas på flera andra sätt och en huvudroll i det hela har svenska Börje Andrésens insats som Tadzio, en ung – och enligt urbilden mycket vacker – polsk turist på familjesemester. Gustav finner inte bara Tadzio som en vacker, här finns också tveklöst större känslor inblandade. Man skulle kunna fästa sig vid denna utmärkande lolita-aspekt av filmen och dra slutsatser till Viscontis egen homosexualitet – men det vore bra dumt för då missar man den allomfattande poängen: om livets eviga motsatsförhållande mellan skönhet och död.

Döden i Venedig är inte bara en existentialistisk höjdpunkt i filmhistorien, vilket förstås i grunden är Thomas Manns förtjänst - som skrev den novell som var förlaga till filmen. Framförallt är den i största allmänhet ett mästerverk som filmiskt konstverk. Tematiken hänger samman med tidiga 1800-talets romantiska idévärld i dess skildring av individens inre väsen. Vågorna som långsamt sköljer in längs Venedigs stränder i kontrast mot den pressade känsla av instängdhet, en näst intill apokalyptisk närvaro, som staden inger stämmer väl överens med romantikens tankar och i fotografen Pasqualino De Santis bilder finns det mycket som för tankarna till måleri. De långa, mjuka tagningarna – som känns ganska otypiska för Visconti – tillsammans med den ständiga användningen av zoomning och djupa bilder fungerar också som en kommentar om filmens skönhetsdiskussion. Därtill tillkommer musik av Gustav Mahler - vilket knyter cirkeln eftersom Mann inspirerades av kompositören när han skrev sin novell till en sådan grad att han döpte sin huvudperson efter honom.

Naturligtvis är det inte som insats i en diskussion som bilderna och ljuden tillför. Nej, de tillför i sig själva. När film, som underhållning, är bäst är det möjligt att man måste berätta effektivt. När film, som konst, är bäst måste man dock ge bilder och rörelser full respekt och ge de den tid de kräver. Döden i Venedig upplever jag inte som långsam, framförallt inte i jämförelse med Viscontis övriga filmer. Jag upplever den som alltigenom vacker. 4½/5

Den oskyldige (1976)

Originaltitel: L'innocente
Italien/Färg/125 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Gabriele D'Annunzio, Suso Cecchi d'Amico, Enrico Medioli och Luchino Visconti
Medverkande: Giancarlo Giannini, Laura Antonelli, Jennifer O'Neill, Rina Morelli, Massimo Girotti, Didier Haudepin m.fl.

RISKEN MED ATT vara perfektionistisk konstnär är inte, vilket många tror, att man får som vana att dra ut på tiden. Ska Terrence Mallick ta tjugo år på sig för att skriva klart ett manus så kan det vara värt det. Kvalitet går före kvantitet. Risken med att vara en perfektionistisk konstnär är istället att sådana med tiden riskerar att bli högmodiga, då de märker att deras gränslösa förmåga att göra alla rätt inte verkar ha några gränser. Att göra en så felfri film som möjligt blir ett ont begär.

Den skotska rockgruppen Mogwai har gjort en låt med den kryptiska titeln 2 Rights Make 1 Wrong, i dessa ord borde många stora konstnärer kunna finna stor lärdom. En perfektionistisk filmskapare (därmed konstnär) som lever efter mottot är Stanley Kubrick. Hans sista film, den underligt mångbottnade Eyes Wide Shut (1999), är ett lysande exempel på hur. För gör man för många rätt blir det lätt fel, i betydelsen att det blir tråkigt och därmed är det ibland att föredra en film som kontinuerligt gör fel.

Filmhistoriens mest betydande pedant, Luchino Visconti, vet ingenting om skönheten i ett misstag. Redan i hans allra tidigaste filmer märks det hur han tar avstånd från allting fult och klantigt. Hans berättelser kännetecknas av perfekt yta; perfekta miljöer, perfekta kläder och, givetvis perfekt form. Det är ändå inte ironiskt att han ändå uppfann den "smutsiga" filmgenren neorealism för det finns förstås också ondska i hans värld. Även om skillnaderna mellan gott och ont oftast svävar i ett diffust sken. Hans ambitioner att förnya filmen blev likt som för så många andra filmare allt mindre och mindre med tiden. I slutet av karriären var bara en len, perfekt och kal yta kvar.

Hans allra sista film, Den oskyldige, var kantad av den då 69-årige upphovsmannens ålderskrämpor, som snart efter filmens färdigställning skulle ta form av en dödande stroke. Filmen är en överväldigande jäsande degklump full av allting som är vackert. Precis som jag förhoppningsvis insinuerar är det så pass gott om rights så att dessa parvis tar skepnad av flertalet wrongs. Perfekt är tråkigt, och ingenting blir därav riktigt intressant eller gripbart. Det är förvisso delvis underhållande, men detta bara på ett skenbart vis. Allting som går in i huvudet passerar allt för snart obemärkt ut igen och det hände att jag hann glömma bort väsentliga karaktärer under scener där de inte förekom. En träighet som man bara vill ta i med ena handen. Eller med halva hjärtat.

Det hela är en filmatisering på en roman av Gabriele D’Annunzios full utav sådant Visconti finner väsentligt i människans natur. Naturligtvis handlar det om begäret och framförallt det köttsliga begäret. Men det handlar också om någonting som genomsyrat alla hans verk men först här blir riktigt påtagligt; nämligen kommunikationens dilemma och hur det är bristen på språklig fattning som ställer till det för människan.

Huvudpersonen är en andefattig aristokrat (Giannini) som drar in sig själv i en otrohetsaffär. I en talande scen säger han själv att han som ateist inte behöver lägga sig i moraliska angelägenheter samtidigt som han sliter av nattlinnet från hans hustru. Ett sådant uttalande hade med lätthet kunnat generera en rad spännande konflikter men i filmen är den bara ett av många exempel på enkelriktad kommunikation. Det är den språkliga förvirringen som filmens titel anspelar på. Det finns ingen riktig ondska, det finns bara onda handlingar och dessa är orsakade av kommunikationssvårigheter.

Gianninis karaktär är den värsta av syndare – men trots det är han oskyldig. Detta förklarar förstås också det ovan nämnda diffusa sken mellan ont och gott. Man kan inte placera ut moral. Just detta är såklart en beundransvärd insikt, men Viscontis är alldeles för övermodig för att inse att han helt missar att berätta poängen. Ingmar Bergman kan förklara samma poäng på en minut helt utan dialog, som Visconti inte ens kan säga under en över två timmar lång film. Han har lagt all energi på det ovidkommande - på att få filmen att inte sticka i ögonen. Det är förstås fel. Den oskyldige är en film som absolut borde ha stuckit i ögonen. 2/5

Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5

Himmelska dagar (1978)

Originaltitel: Days of Heaven
USA/FÄRG/94 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J. Wilke, Jackie Shultis m.fl.

"ÖGONGODIS" är väl i princip den rätta benämningen på Terrence Malicks Himmelska dagar. Aldrig har böljande åkrar och solnedgångar sett så vackra ut. I Himmelska dagar tar Malick ytterligare ett steg, rent fotomässigt, från Det grymma landet (1973) och gör en film som kanske saknar en ansenlig mängd handling, men som drivs av ett oerhört vackert foto.

Bill råkar, av misstag, döda sin arbetsgivare och sticker med sin flickvän Abby och flickan Linda (som även tar hand om berättarrösten i denna film) till en farm, där Bill och Abby låtsas vara syskon för att minska på skvallret. Det är början av 1900-talet, solen skiner, ekonomin knakar och Malick visar oss en vackert, men samtidigt ett realistiskt porträtt, av den stora mängd människor som åkte ut på vischan för att skaffa jobb under tiden. Bill, Abby och Linda fördriver tiden med att springa runt på ängar, arbeta hårt och ligga i gräset, till den rika farmaren på gården, en blyg, men trevlig herre, börjar intressera sig i Abby, i tron om att Abby är Bills syster. Bill blir smått frustrerad, men efter att ha fått reda på att farmaren har en svår och obotlig sjukdom, kommer Bill och Abby överens om att Abby och farmaren ska gifta sig, bara för att sedan vänta in hans antaget annalkande död. Med tiden börjar dock detta triangeldrama att knaka i fogarna och väcker alla möjliga sorters känslor, allt i takt med den stilla vinden över åkrarna.

Även om handlingen i sig är intressant och att Malick går i samma kärlekspar á la "vi mot världen"-anda, så är det just det vackra fotot och de lågmälda karaktärerna som ger filmen dess själ. Fotot är magiskt. Néstor Almendros, kinematografen, höll på att bli blind under inspelningen, men lyckas ändå, till fullo, fånga atmosfären, hand i hand med musik av bland annat Ennio Morricone och Leo Kottke.

I dagens besatthet av strålande manus och komplexiteter, glöms ibland själva drivkraften i filmer bort. Himmelska dagar är en riktig motpol till komplexitet. Himmelska dagar är en harmonisk, vemodig och, som titeln antyder, närmast himmelsk film, som inte ger oss någon solglasögon prydd hjälte med pistol och polisbil. Istället är det bara alldeles, alldeles tyst och jag älskar det. 4/5

Katten Fritz (1972)

Originaltitel: Fritz the Cat
USA/FÄRG OCH SVARTVIT/78 min

Regisserad av Ralph Bakshi
Skriven av Ralph Bakshi och Robert Crumb
Medverkande: Skip Hinnant, Rosetta LeNoire, John McCurry, Phil Seuling, Ralph Bakshi, Judy Engles m.fl.

VISSA FILMER kan man inte få nog av att citera. Exempel är Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004) och The Big Lebowski (1998), för att inte nämna ganska givna och småtråkiga exempel som Pulp Fiction (1994). En film som svämmar över av direkta Ctrl C/Ctrl V-citat är Fritz the Cat (1972). Fritz the Cat handlar om katten Fritz, som spenderar sina dagar med att röka gräs, ha sex och festa. Han, liksom många som levde frisläppt på 1970-talet, har inga direkta mål i livet, utan fokuserar mest på att leva här och nu, med nöjen och lustar som högsta prioritet. Fritz lever som en libertin, kort och gott.

Fritz the Cat, baserad på karaktärerna i Robert Crumbs tecknade serie, är en historia om en antropomorfisk katt som ger upp universitetsstudierna, för att, på fri fot, i ett träsk med prostitution, knark, gäng och våld, hitta sig själv. Fritz är en bombastisk, måhända sexfixerad och oduglig katt, men traglar sig fram i livet, efter mottot att han minsann inte, som han själv säger det, ska bli en påläst fjant som drunknar i buntar av literattur, medan livet passerar dem. Fritzs liv blir därför en plågsam, verklighetsflyktig tolkning av det mest lössläppta levernet under en era, allt i granna animationer.

Bakshis film är en vågad, men härlig film. Animationerna är inte de bästa och grovheterna kan tendera att svälla över (ibland kanske de mest vill chockera för sakens skull), men blir som en piedestal över allt Disney-filmen inte var. Medan Musse Pigg knappt fick hålla i Mimmis hand, med risk att det skulle missuppfattas som att de faktiskt har ett sexuellt förhållande, så gör Fritz och vänner allt det där andra. Bakshi är ingen Disney, men nog når han någonstans i hans röriga, men originella film.

Handlingen är lite tunn, den är stundtals rörig, som nämnts, lite skarpare redigering hade fått den mer spännande, men samtidigt kan man inte undgå att älska en film som den här, kanske inte just för givna underhållningselement som droger, våld och sex, men för atmosfären, stilen, animationerna och det grundläggande budskapet hos alla oss, att vi kanske ska gå ut där i världen och fånga vår vardag och inte försitta oss för mycket. Det finns ju trots allt så mycket världen har att bjuda på, något som dock förhoppningsvis är så mycket mer än kanyler, bortslängda tröjor och gruppsex i badkar. Bakom all kontrovers finns nämligen ett ganska gammaldags, hederligt och gott budskap, även om det krävs en del drägg och sprit för att nå dit.

Fritz the Cat är en film med oförglömliga dialoger och monologer, underbara karaktärer och ett annorlunda perspektiv på saker och ting. Kanske är det inte rätt, men kanske är det just den lilla svårupplösta knuten vi behöver för att inse vad vi själva gör för fel; vad mycket vi egentligen slösar bort av våra liv, på grund av saker som i slutändan faktiskt kanske inte spelar så stor roll, trots allt. 4/5

Lupin the Third: The Castle of Cagliostro (1979)

Originaltitel: Rupan sansei: Kariosutoro no shiro
JAPAN / FÄRG / 110 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Maurice Leblanc (karaktärer), Hayao Miyazaki (skribent), Monkey Punch (serier av grafiska romaner) och Tadashi Yamazaki (skribent)
Medverkande: Yasuo Yamada, Eiko Masuyama, Kiyoshi Kobayashi, Makio Inoue, Gorô Naya, Sumi Shimamoto m.fl.

SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ HAYAO MIYAZAKI, så tänker iallafall jag på enorm fantasi. Vilken film det än är av Hayao, så ser den ut att spira av just fantasi. Givetvis är inte alla intresserade av varken tecknat eller utsvävande fantasier och vill hellre ha en mer jordnära typ av film, men hursomhelst är det svårt att inte på något sätt bli fångad av Hayaos vackra och närmast mästerliga sätt att berätta en historia. Även om själva grundbudskapet och handlingen ter sig ganska enkel, så bäddar Hayao in en massa konstiga, udda och häpnadsväckande varelser och platser som lätt skulle kunna klassas som konst och inte som vanlig animerad film.

Detta är andra filmen jag sett av Miyazaki. Jag har sett delar ur såväl Det levande slottet (2004) som Kikis expressbud (1989), men innan jag såg denna var den enda erfarenhet jag haft av Hayao Spirited Away (2001), en i sig mästerlig film, kanske något överrankad på denna hemsida. Hursomhelst var Spirited Away en oerhört färgstark och fängslande upplevelse. När jag då fick tipset att börja gotta mig mer i Hayaos verk av allas våran Straydog, så var det ganska givet: intrycket hittills var ju trots allt inget annat än kanon.

Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979), eller The Castle of Cagliostro som den annars brukar kallas, handlar om skurken Arsène Lupin III, en tidigare känd karaktär i japanska serier. Lupin har nyss rånat kasinot i Monte Carlo, Monaco, bara för att efteråt upptäcka att sedlarna var förfalskade. Lupin minns då han råkat illa ut efter att försökt ha hittat de som förfalskar sedlarna, men känner att det är dags att börja leta upp dem igen, något som leder dem till prinsdömet i Cagliostro.

På vägen dit stöter de på en kvinna som blir jagad av ett par dårar och Hayao bjussar på en sanslös biljakt, innan de slutligen skakat av sig jagarna. Kvinnan blir dock tillfångatagen och det visar sig att hon är Clarisse, prinsessa av Cagliostro, som snart ska tvingas gifta sig med en fjant som bara vill åt hennes ring så han kan få ta över den antika skatt som Cagliostro ruvar på.

Även om handlingen i sig är spännande bara den, är det karaktärerna, miljöerna och framför allt animationerna som gör filmen. Saker som vore fullt omöjligt på riktigt att spela in, ens med en proffsig stuntman, är enbart en dans på rosor i denna film. Miyazaki bjuder in oss i miljöer som bara gör filmen mer och mer intressant och gör tittaren intresserad av att se mer, på riktigt.

Det negativa med filmen är inte överflödigt, då detta i helhet är en bra film. Hursomhelst är det inte Hayaos verk till fullo. Karaktärerna är inte av Hayao och hela konceptet bygger på något som egentligen är förbestämt. Därför får Hayao väldigt många tyglar och får inte chansen att släppa lös till fullo. Därför är det långt ifrån en Spirited Away, exempelvis. Hursomhelst är det här Hayaos första långfilm och att det finns tecken på ofantlig talang vi kommer se mer av, det syns tydligt.

Hayao Miyazaki var kanske inte så stor när just denna filmen kom och, trots att filmen är bra, kanske den inte stack ut lika mycket som hans senare filmer gjorde. Hursomhelst är det här som Hayao börjar gro sitt träd och utveckla det som idag kan klassas lika omtumlande och spännande som det nog med all säkerhet var när Walt Disney visade världens första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937). Som film är det här en fartfylld och härlig rulle som absolut ska ses, om inte för spänningen, så för de vackra bilderna. 3/5

Krigarna (1979)

Originaltitel: The Warriors
USA / FÄRG / 92 min
Regisserad av Walter Hill
Skriven av Sol Yurick (roman), David Shaber (filmmanus) och Walter Hill (filmmanus)
Medverkande: Michael Beck, James Remar, Dorsey Wright, Brian Tyler, David Harris, Tom McKitterick m.fl.

KRIGARNA ÄR, PÅ MÅNGA SÄTT, en typisk 1970-talsfilm från USA. Det är inte bara det överhängande temat "ungdomsvåld" och "gäng" som lyser upp filmen, utan även den oavsiktligt gryniga och mörka bilden, som bidrar till en speciell, tyst, men ändå intensiv, känsla.

När Krigarna kom till Sverige, var den ett föremål för många debatter angående filmvåld. Till skillnad från Motorsågsmassakern (1974), som är en erkänt ökänd film, så var det inte många som fortsatte grunna över våldet i Krigarna. Visserligen är Krigarna en våldsam film, men knappast överdrivet, med dagens mått.

Filmen handlar, kort och gott, om ett gäng (vid namn The Warriors), som åker långväga, obeväpnade, genom New York, för att närvara på ett stort evenemang för alla gäng i New York. Det är ett försök av den mäktige Cyrus att förena alla gäng och i massor ta över New York, kvarter för kvarter. Någon samtycker inte med Cyrus, knäpper denne när han står uppe på scenen och skyller sedan på The Warriors. Utan att tveka väljer alla gäng att leta fatt på The Warriors och få tag i dem, döda eller levande. Plötsligt blev The Warriors redan ganska osäkra utflykt en katt-och-råtta-lek, tillbaka till Coney Island.

På ett sätt är det svårt att recensera en film som denna, då skaparnas strävan nog ej var att göra ett tungt och episkt drama. Det mesta var nog avsett att bli lite spännande. Krigarna är, utan tvivel, en underhållande film. De skitiga miljöerna, de tilltufsade ungdomarna och tystheten, just den som ökar all spänning, gör att Krigarna blir något av en ultimat New York-på-1970-talet-film. Oron för gängkrigen och gatuvåldet hängde över New York som en skugga och ett flertal filmer i genren släpptes, där Krigarna är en av de kändaste.

Skådespelet är inget att direkt hurra för. Det erbjuds ganska lite kvalitet på den fronten, även om det inte är direkt kasst. Det som förgyller filmen är främst dess tysthet, spänning och stadskänsla, som ger tittaren en inblick i hur det antagligen var att vara på fel plats, vid fel tillfälle, i New York på 1970-talet. Utöver spänning och härlig atmosfär är det dock inte mycket till övers. Underhållningsvärdet finns där, men förutom speciella kvaliteter, finns där inte särskilt mycket att kalasa på i Walter Hills film. 3/5

Nybyggarna (1971)

Originaltitel: Nybyggarna
SVERIGE / FÄRG / 205 min

Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwald, Monica Zetterlund, Hans Alfredson m.fl.

VAD KAN MAN förvänta sig av andra och sista delen av Utvandrarsviten? Vad kan vi förvänta oss från Karl-Oskar och Kristinas framtida äventyr? Ett nytt torp, elände, hemlängtan och möjligtvis en och annan indian? Jag kan väl avslöja så mycket som att det får vi, och en hel del annat. För även ifall Utvandrarna (1971) var lång, så lyckas Nybyggarna att inte trötta ut oss på en ännu längre speltid och den griper hela tiden tag i publiken hårdare och hårdare. Efter att ha upplevt den här filmen känns föregångaren Utvandrarna plötsligt inte längre som en gigant utan mer som en prolog till vad som komma skall. Skulle jag se Utvandrarna nu igen är det dock möjligt att jag skulle kalla Utvandrarna för giganten och kalla Nybyggarna för en epilog. Eller så skulle jag kalla de båda för - precis vad de i grund och botten är - nämligen ungefär lika fantastiskt bra.

Det börjar bra för våra svenskar när de anländer till Minnesota. Men snart inser Karl-Oskar och Kristina att mycket mer än de trott är precis som hemma i Sverige. Förutsättningarna för ett bra torp är väl möjligtvis lite bättre, men de har inget hus, det finns farliga indianer och det är svårt att göra sig förstådd när alla pratar engelska. Om inte det skulle räcka så har resan till det nya landet dragit med sig diverse sjukdomar och sår som aldrig kommer att läcka. Vissa saker är dock bättre i Amerika, främst är landet betydligt friare. Men som man förstår genom att se Utvandrarna så kommer det bli mer ont än gott. Så mycket mer tänker jag inte berätta om vad som händer. Men en sak är säker, den här filmen kommer inte att göra någon som tyckte om Utvandrarna besviken. Delvis för att Mobergs böcker knappast blev sämre allt eftersom, men också för att Jan Troells regi är minst lika ypperligt som förr och för att skådespelarensemblen absolut inte känns mindre övertygande i sina roller än tidigare.

HÄR SER VI bland annat Robert (Eddie Axberg) i filmens vackraste episod där han tillsammans med sin bästa vän Arvid (Pierre Lindstedt) vandrar igenom en öken. Just dessa konstnärligt fulländade scener blev jag särskilt förförd av och jag måste medge att jag aldrig sett en sådan stark vandring på film förut. Det känns som om det experimentella som Troell försökte sig på en hel del under den första halvtimmen i Här har du ditt liv här har nått ditt de skulle. Han behärskar det så väl att det egentligen är felaktigt att kalla de för experiment. Eddie Axberg, å andra sidan, står här för ett ännu starkare porträtt av Robert. Dessutom är det Axberg som tillsammans med Sten Norlén är filmens ledande ljudtekniker. Att Axberg såg sig som ljudtekniker snarare än skådespelare resulterade i att han inte lång tid efter Nybyggarna la av med skådespeleriet och sedan dess stått för ljudet i ett väldigt stort antal svenska filmproduktioner. Tråkigt enligt mig, med tanke på vilka insatser han gjort i Troells tidigare filmer.

Det slog mig efter att ha sett Nybyggarna hur mänskliga karaktärerna är, och även ifall det kanske är Mobergs litterära kanon man ska tacka för det så är det också ett snillrikt grepp att överföra dessa karaktärsdrag till filmversionen. När jag tänkte på det insåg jag att huvudpersonernas bästa sidor ofta hörde ihop med deras värsta. Karl-Oskar (Max von Sydow) är en person som de flesta kan känna stöd hos och många tycker om, men hans värsta sida är att han ofta tror det värsta om sina medmänniskor, så är fallet med hans bror Robert som han hela tiden anklagar för att vara lögnare. Kristina (Liv Ullman) är en jordnära människa men också en människa som aldrig verkar känna sig hemma och hela tiden söker trygghet. Robert är väldigt förlåtande men erkänner sig själv som en inte tillräckligt ödmjuk människa, vilket förvisso kan diskuteras. Dessutom är han oerhört naiv. Många av deras negativa karaktärsdrag syntes inte lika tydligt i Utvandrarna - i många fall syntes de över huvud taget inte alls - men det är lätt att förstå. Efter deras påfrestningar på vägen till Amerika kan väl vem som helst bli lite grinig.

Det finns fler höjdpunkter som jag gärna skulle vilja nämna. Framförallt finns det en scen i slutet som verkligen tog andan ur mig. Utan att berätta vad som händer i scenen kan jag nämna att den avslutas med en oerhört hemsk bild som får mig att rysa bara genom att tänka på den. För er som sett filmen kan jag bara säga "barnfoster", och hoppas att det inte säger allt för mycket för ovetande. En bidragande anledning till att den, ökenscenen och flera av de andra hemska och hemskt bra scenerna är så bra lär vara musiken, vilket var någonting jag tänkte på mycket mer under Nybyggarna än Utvandrarna. Att Jan Troell också står för ett fantastiskt fotoarbete behöver man väl knappast nämna, det gör han sannerligen alltid. Som filmare i sina egna filmer är han näst intill obesegrad.

JAG DRAR MIG dock inte för att tycka att Nybyggarna är lite bättre än Utvandrarna. Skådespeleriet, fotot och den mäktiga känslan som historien inför är väl som gott som likvärdig i de två filmerna, men Nybyggarna innehåller fler effektfulla scener som jag misstänker kommer att bli svåra att glömma. Dessutom så kändes det som om musiken kom in mer i bilden, vilket kanske är den egentliga anledningen till att scenerna blev starkare. Någonting jag däremot saknade var väl några av de skådespelarna som jag lärt känna i den första filmen, som här inte fick så mycket plats. Vi får också träffa några enstaka nya karaktärer som snabbt försvinner. Däribland en pastor spelad av Per Oscarsson, som kommit till det nya landet för svenskarna, i de få scener som han medverkar så spelar han fantastiskt och han är inte den enda skådespelaren man får mersmak för, innan de alldeles för fort försvinner. Totalt är det ju ganska många huvudkaraktärer som vi har lärt känna, så det är kanske inte helt konstigt att inte alla får plats även ifall den här filmen har en väldigt lång speltid. I övrigt är allting perfekt. Under tre timmar tappar vi inte en endaste gång koncentrationen och att inte bli berörd är omöjligt. Jan Troell ligger helt enkelt bakom en av de bästa filmerna som Sverige någonsin producerat, den här filmen och Utvandrarna är hans mästerverk. Jag avslutar min recension med denna dialog som på många sätt utgör filmens klimax, som också utgör det slutgiltiga erkännandet om den hemlängtan som präglar hela filmen.

- Tyar du inte smaka... Tyar du inte ta ett bett?
- Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma... Jag är ju hemma!