JAG FORTSÄTTER att publicera min lista över tidernas, enligt mig, allra bästa filmer. Extremt mycket är förstås fortfarande osett, men det här lär ju ändå ge en ordentlig hint om var jag står någonstans. Väl mött!Del 3: 30-21
30. UTFLYKT I DET OKÄNDA (1975): Australien, år 1900: fyra flickor på internat försvinner under en picknick under mystiska omständigheter. Framförallt i den utmärkta director’s cut-versionen får mystiken överlägset mer utrymme än själva försvinnandet. Det är så det ska vara i tidernas vackraste flumfilm. Se även: Aguirre - Guds vrede (1972)
29. ASKA OCH DIAMANTER (1958): Sista delen i polacken Andrzej Wajdas krigstrilogi utspelar sig mestadels under en natt och har därmed likheter med många klassiska teaterstycken men också med många andra östeuropeiska mästerverk. Wajda är inte en bättre psykolog än de andra – men han är skönast. Se även: Örat (1970)
28. SKUGGOR PÅ MANHATTAN (1959): Oavsett hur mycket erfarenhet man har kommer man inte nära den autenticitet och intensitet vi får här och den debuterande regissören John Cassavetes styr packet som en jazzig kompositör. Man kan lägga all filmteori på hyllan när man ser detta, Cassavetes är nästan alltför bra. Se även: Permanent Vacation (1980)
27. L’ATALANTE (1934): Många hurrar över att censurbyråer världen över får lägga ner. Men desto mindre vi rädds för film desto tråkigare blir det. Denna franska klassiker är hur gullig som helst och det är svårt att se den som provokati. Givetvis lekfullheten, vilket också det som gör filmen outstanding. Se även: De 400 slagen (1959)26. ALPHAVILLE – ETT FALL FÖR LEMMY CAUTION (1965): Jean-Luc Godards innovativa idéer härstammar från hans omfattande teoribygge; han vet redan allt så det är bara att köra på. Det här är en science-fiction och självklart har Godard ett och annat att säga om framtiden. Och han gör det på ett både fantasifullt och poetiskt vis. Se även: Fahrenheit 451 (1966)
25. MANNEN MED FILMKAMERAN (1929): Att den sovjetiska stumfilmen var expressionistisk är välkänt och detta är standardexemplet på vad som åsyftas. Det här är dock inte bara en lärorik filmstudie, ett helt nytt sätt att göra film på och en lansering av en rad nya tekniker utan dessutom en underbart vacker film. Se även: Den andalusiska hunden (1929)
24. SKUGGOR I PARADISET (1986): Jag har hört att Skuggor i paradiset skulle vara min storfavorit Aki Kaurismäkis ”enda komedi”, vilket förstås är oerhört missvisande. Det är samma finska elände, skillnaden är att huvudpersonerna är lite mer till freds med det den här gången. Dessutom är Kaurismäki alltid rolig! Se även: Down by Law (1986)23. FANNY OCH ALEXANDER (1982): Alexander Ekdahl kan inte förstå varför spökena hemsöker honom. Tittaren kan inte förstå hur Jan Malmsjö kan vara en sådan psykopat. Och jag kan inte förstå hur Ingmar Bergman kan styra upp så många fantastiska filmmänniskor och göra en ännu starkare helhet än delarna. Se även: Svinalängorna (2010)
22. DAFT PUNK’S ELECTROMA (2006): Vad jag saknar hos dagens Hollywood-film är att man gått så långt in i en form eller struktur att man inte längre ser vad som händer på filmen utöver de stora dragen. När franska houseduon Daft Punk gör film är det ”back to basics” och äntligen en film mottaglig för mina ögon. Se även: Den sista striden (1983)
21. HAPPY TOGETHER – LYCKLIGA TILLSAMMANS (1997): Buenos Aires lyser som neon i Christopher Doyles kameralins, utan att det för en sekund blir jobbigt för ögon och sinne. Wong Kar-wai bjuder upp på Astor Piazzolla-tango, tränger in tittaren i trånga ytor och snålar med de överväldigande undantagen i en sedvanlig kärlekshistoria, denna gång mellan två män. Se även: Helgon i neon (1995)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar