Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Om du lyssnar noga (1995)

Originaltitel: Mimi wo sumaseba
Japan/Färg/111 min

Regisserad av Yoshifumi Kondo
Skriven av Hayao Miyazaki, Aoi Hîragi, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Medverkande: Youko Honna, Kazuo Takahashi, Takashi Tachibana, Shigeru Muroi, Shigeru Tsuyuguchi, Keiju Kobayashi m.fl.

MAN KAN LÄTT SÄGA att Studio Ghibli (och Pixar) tagit vid där Walt Disney slutade, när det handlar om att sätta riktig magi i animation. Hayao Miyazakis Studio Ghibli har här kommit med Om du lyssnar noga, en film som till skillnad från Studio Ghiblis tidigare filmer, faktiskt ej har några overkliga fantasyelement.

Om du lyssnar noga handlar om Shizuku Tsukishima, en ung flicka som skulle kunna kategoriseras som både bokmal och plugghäst. Hon älskar att låna böcker från biblioteket och fördriver den mesta tiden åt att plugga, när hon inte skriver dikter eller umgås med kompisar. En dag märker hon att alla böcker hon lånat tidigare lånats av en viss herr Amasawa och blir genast nyfiken över vem denna man kan vara. Denna historia, tillsammans med hennes vän Yukos förälskelse och Shizukus egen utveckling som ung tjej, gör Om du lyssnar noga till en typisk Studio Ghibli-film; det är fullkomligt omöjligt att skriva ner handlingen i en mening, eftersom filmens ”handling” snarare består av atmosfär, händelser och upplevelser, än ett givet mål.

Jag älskar Studio Ghibli och sedan jag såg Spirited Away (2001) har jag alltid velat se mer. Även om Om du lyssnar noga inte helt spelar ut när det kommer till overkliga scenarier (just den fantasi som jag älskar hos Studio Ghibli), så gör ett skickligt skrivet manus att berättelsen i Om du lyssar noga ändå blir väldigt vacker, gripande och, framför allt, fin.

Regissören Yoshifumi Kondo har här gjort ännu en bra film i Studio Ghiblis repertoar och att inte ha sett denna (eftersom den lätt hamnar i skuggan av andra mästerverk från Studio Ghibli) vore väldigt synd, inte bara för de som gillar anime eller animation, utan för den som gillar film överhuvudtaget. Med vackra miljöer och med det odödliga temat om ung kärlek, blir Om du lyssnar noga ännu en lysande film från Studio Ghibli, den rättmätige konungen av modern animation (tillsammans med Pixar). 4/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.

De sju samurajerna (1954)

Originaltitel: Shichnin no samurai
JAPAN / SVART-VIT / 202 min

Regisserad av Akira Kurosawa
Skriven av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hiedo Oguni
Skådespelare: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshio Inaba, Seiji Miyaguchi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô m.fl.

DE SJU SAMURAJERNA kan vara någonting av de svåraste att ta sig igenom. Över tre timmars speltid, inte särskilt mycket "action", jämfört med dagens Hollywood-produktioner, och dialog på enbart japanska, som jag nog inte är den enda att inte förstå ett jota av. Men... Jag såg hela filmen, gjord utav Japans störste filmprofil, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag spenderade på att se filmen. Det här är så annorlunda från ytliga och action-smetiga rullar som man kan komma nästan.

Filmen handlar, i stort sett, om en liten by, någonstans i Japan, blir årligen plågade och hemsökta utav ett gäng med hänsynslösa banditer, som stjäl all mat de odlat, vilket gör att de nästan inte kan överleva. Men så lyckas de anlita sju stycken fruktade samurajer, som ska skydda deras by. Skådespelarna, som jag givetvis inte kände igen ett enda namn, då speciellt samurajerna, är briljant spelade av karaktäristiska och säregna skådespelare. Allt folk i byn känns dess värre som usla skådespelare, det känns nästan som att den store Akira Kurosawa skrikit till dem; "Okej, nu ska ni gråta och skrika så mycket ni bara kan, och så högljutt som möjligt". Men detta påverkar självklart inte helhetsintrycket någonting, utan allt det andra känns helt "mind-blowing" och estetiskt snyggt att statisternas skådespel är mer än förlåtligt. Akira Kurosawa har lyckats skriva ihop ett mästerligt manus som har inspirerat många amerikanska western-filmer, som till exempel 7 vågade livet (1960), och det här är ingenting annat än ett banbrytande mästerverk, för sin tid. Än idag kan vi, alltså de som kan njuta av ett tre och en halvtimme lång svart-vit rulle på japanska, förundras och imponeras av både ett intressant manus och ett mäktigt foto, som gör det här till en av de mest minnesvärda filmupplevelserna någonsin. Jag skojar inte.

VAD SOM är lite märkligt med filmen är att det inte riktigt finns någon kvinnlig huvudroll, även bland de mest notoriske karaktärerna av bybefolkningen, vilket kanske var lite naturligt när man skulle göra en äventyrs/action-film för femtio år sedan, men det behöver inte vara någonting negativt med det (ledsen, alla feminister). Istället har Kurosawa blandat ihop alla filmens element på ett hedersvärt sätt, som gör att efter filmens slut är det svårt att finna superlativ nog att prisa filmen med. Jämför bara med Den siste samurajen (2003) med vår kommersielle världskändis Tom Cruise, där allt bara handlar om häftiga action-scener och ytligheter, så är Kurosawas genialiska film en sån stor kontrast att man inte kan låta bli att hänföras. Jag är övertygad om att många, speciellt tillhörande den yngre målgruppen, inte kommer kunna uppskatta den här filmen, av olika skäl; så som att det är svart-vitt, för lite action, inte någon amerikansk hjälte, men det är bara synd för dem, för i min, helt subjektiva, smak är det här en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, och det är möjligt att det aldrig kommer att göras en lika bra film, under min livstid.

Akira Kurosawa är en regissör som jag verkligen fått upp ögonen för och är ivrig att se mer av, då det här var det första som jag fick se av honom. Känner du att du har några, 3 och en halv, timmar lediga en gråmulen dag så föreslår jag att du åtminstone ger det här mästerverket en chans. "The farmers have won. We have lost."

·····

Naked Lunch (1991)

Originaltitel: Naked Lunch
KANADA / STORBRITANNIEN / JAPAN / FÄRG / 115 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av William S. Burroughs (roman) och David Cronenberg
Skådespelare: Peter Weller, Judy Davis, Ian Holm, Julian Sands, Roy Scheider, Monique Mercure m.fl.

"I guess it's about time for our William Tell routine."

SÅ INLEDS STARTSKOTTET för filmen, just innan insektsbekämparen Bill Lee makabert skjuter ihjäl sin fru i en William Tell-baserad lek. Både make och maka är obskyrt nog höga på Lees bekämpningsmedel från jobbet och våldsamt, om än av olycka, genomför Lee en handling så hemsk att han måste sticka från hans frus döda kropp, bort från hans hem och stad, för att inte bli tagen. I ett snårigt beroende på det narkotika-aktiga, hallucinogena insektsbekämpningsmedlet måste nu Bill Lee fly undan polisen. Tittaren får följa med in i huvudet på Bill Lee, en snurrig narkomans surrealistiska tankar och idéer, in i en värld full av galenskap, obscenitet och talande skrivmaskiner. Filmen heter Naked Lunch och är, i händerna på David Cronenberg, något av det mest vidriga och fantastiska man kan få vittna på film.

David Cronenberg har i denna film inte bara baserat sitt material på William S. Burroughs berömda underground-bok med samma namn, utan även tagit fragment ur Burroughs tidigare verk samt Burroughs privata liv. Därför blir filmen inte en helt regelrätt ord-för-ord-adaptering av boken Naked Lunch, men blir likväl väldigt ingående och engagerande. Bill Lee skriver, under flera gånger i filmen, på sin skrivmaskin vilket, bara det, kan referera till Burroughs tid då han skrev romanen Naked Lunch. Dessutom brukade Burroughs kalla sig själv William Lee under sina tidiga skrivardagar då han publicerade sin första roman, Junkie, vilket bara det drar en paralell till namnet Bill Lee i filmen.

EN REGELRÄTT FÖRKLARING på Naked Lunch kan enkelt bli oerhört snävt och att förklara ingående hur handligen och intrigen är i filmen är ytterst svårt, då nästan ingen av scenerna går att sätta in sig själv i. Naked Lunch blir iögonfallande flumvackert men övergår lätt i extremt överdrivna antydningar på homosexualitet. I viss mån kan det bli väldigt jobbigt att se på, men för de riktiga Cronenberg-älskare är detta säkert inget som förvånar mer än något annat äckelpäckel Cronenberg skapat sig ett rykte för.

Cronenbergs film är i vissa avseenden en "må-illa"-film, men det finns flera aspekter som gör den älskvärd. Nämnvärt kan ju tyckas vara att filmen innehåller alla sorters organiska föremål, även i föremål som inte ska vara organiska. Skrivmaskiner vecklar ut sig till en slags köttverkstad, folk äter insekter och chansen att möta en stor reptilliknande varelse på en bar är högst stor. På den kanten är Naked Lunch väldigt svårförstådd såsom den är helt underbar.

Att säga att Naked Lunch är en dålig film vore fel. En film som Naked Lunch är oförståelig och väldigt svårsmält, men det är även lite av skönheten med denna film. Däremot klingar det inte riktigt rätt till att säga att Naked Lunch är en otroligt bra film. Det finns mycket som trycker på båda kanterna. Säger man att den är dålig, kommer man på de bra sidorna i filmen som gör filmen bättre, men säger man att den är bra, så kommer man på de sämre sidorna i filmen, vilket gör filmen sämre. Därför finns det faktiskt inte alls ett betyg att sätta på en film som Naked Lunch. Naked Lunch är obeskrivlig, en film utan förklaring. Därför blir varje bildruta en vy som får tolkas individuellt, från betraktaren. Om det nu ens finns någon som helst reson i bilderna i Naked Lunch, så är de helt upp till betraktaren att tolka dem på allra bästa sätt.

Perfect Blue (1998)

Originaltitel: Perfect Blue
JAPAN / FÄRG / 81 min

Regisserad av Satoshi Kon
Skriven av Sadayuki Murai och Yoshikazu Takeuchi
Medverkande: Koichi Arai, Nobumasa Arakawa, Hideki Futamura, Hisashi Eguchi, Michiyo Suzuki, Toshiya Niidome m.fl.

VARFÖR SKA MAN GÖRA ANIMERAD FILM? Ja, varför skulle man inte göra det, är väl möjligen en bättre fråga. Varför ska man inte utnyttja att ens roller får ta vilken skepnad man vill och varför ska man inte låta magiska och övernaturliga händelser få en stor plats i filmen? Ja, jag vet inte. Men en bidragande orsak är naturligtvis att animerad film är för barn, så är det för så har det alltid varit, det är bara att lära sig. Men varför skulle man inte bryta de oskrivna reglerna? Ja, som sagt, det har jag ingen aning om.

I JAPAN är animerad film för alla. Det är så det verkligen borde vara överallt och med lite flytt kommer Japan kanske kunna påverka oss i västländerna positivt till att göra mer animerad vuxenfilm - någonting som vi faktiskt redan gjort i viss grad. Se på danskarna och deras Princess (2006). I Kill Bill: Vol 1 (2003) så gör Tarantino en tjusig kontrast in i japansk animevärld för vuxna, just de scenerna kan mycket väl vara inspirerade från Perfect Blue (1998), en animerad thriller av Satoshi Kon. Möjligtvis ett okänt namn för oss, men en välkänd person i Japan. Även för mig var han okänd fram tills igår, då jag såg Perfect Blue. Men för många, som känner till den japanska animen (det vill säga, japansk tecknad film) bättre än jag gör är det en solklar klassiker. För att komma till saken så ligger filmen väldigt nära att vara en fotografisk film fast den är helt tecknad. Mycket tack vare alla verklighetstrogna detaljer, miljöerna och karaktärerna som inte känns alldeles för orealistiska. Även om första reaktionen kan vara att det är något tecknat trams så lär den andra bli att skillnaden inte alls är speciellt stor från andra filmer. Dock är det här en film som bara hade kunnat bli animerad eftersom den innehåller en hel del fantasifulla sekvenser som skulle bli svåra att göra snygga med kamera men också en del saker som skulle bli för våldsamma för de flesta i en icke-animerad film.

Det är nämligen så att Mima ska sluta i pop-bandet Cham för att satsa på en kariärr som skådespelerska. Men direkt efter hennes avgång så börjar mystiska saker att ske. På en hemsida kallad "Mimas rum" skriver någon varenda händelse som sker i Mimas liv utan att Mima har en blekaste aning om vem det kan vara. Utanför internet i Mimas liv händer det fler underligheter - brevbomber, våldsamma mord. Till slut blir Mima näst intill galen och förlorar begreppet över vad som är verklighet och vad som bara är fantasi. Samtidigt smyger en mystisk omkring.
Precis som Mima fattar även vi tittare förståelse så småningom. Skräckfyllda illusioner och våld kommer fram mer och mer fram tills slutet då fortfarande inte allting känns självklart. Filmen är ganska intressant på det sättet. Obegripliga filmer får ofta en behållning på det sättet. Här är mycket dessutom väldigt obehagligt.

MEN, PERFECT BLUE är egentligen många vägar sämre än jag hittills uttryckt mig. Anledningen är att filmen inte alls är särskilt snyggt animerad. Mycket vinklar och ljus i filmen är strålande och likaså är miljöerna och karaktärerna mer verklighetstrogna än man kan fövänta sig, men bilderna är alldeles för stela. Kanske ville Satoshi Kon ha det så, men det vill inte jag. Jag vill att en bra film helst ska vara bra på alla sätt och viss, vilken den inte är. Dock rekommenderas den ändå, storyn är krånglig, men spännande och händelserik. Och med en sån härlig thrillerkänsla kan det väl ändå inte bli annat än bra.

···

Spirited Away

Originaltitel: Sen to Chihiro no kamikakushi
JAPAN / 2001 / 125 min / FÄRG

Regisserad av Hayao Miyazaki och Kirk Wise (Co-regissör) (Engelska versionen) Skriven av Hayao Miyasaki, Cindy Davis Hewitt (basering: Engelska versionen), Donald H Hewitt (basering: Engelska versionen), Linda Hoaglund (basering: Engelska versionen) och Jim Hubbert (basering: Engelska versionen).
Skådespelare: Rumi Hîragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Takashi Naitô, Yasuko Sawagushi m.fl.

Det fanns en tid då man sade att Walt Disney, med sina tecknade långfilmer, faktiskt ägde världen då det kom till animation. Allt som förknippades med bra animation var väldigt ofta förknippat med Walt Disney. Nu har man (tyvärr, måste man säga) dock läst om att det går allt sämre för The Walt Disney Company. Teckningarna är mer artificiella och det känns inte alls lika levande som den gången vi såg de sju dvärgarna gråta inför den liggande Snövit. Vi ser uppföljare, dåliga härmningar och ointressanta datoranimeringar. Visst, det är beundransvärt vad man kan åstadkomma med dator, men det var ändå pennan och pappret som inspirerade mig allra mest.

Medan det verkar gå allt sämre för Disneys en gång så episka företag, så hålls maskineriet igång på ett annat ställe, på andra sidan jordklotet, i Japan. Jag kommer så väl ihåg, lika väl som jag kommer ihåg då jag såg Walt Disneys klassiker, gången då jag hyrde Spirited Away, något som skulle vara något helt annat i tecknad väg.

Filmen handlar om Chihiro, en liten flicka som ska flytta till ett annat ställe, ifrån sin vanliga skola och sitt vanliga hem. Av en händelse, då pappan (just den typen som aldrig tror han har fel) hittat en "genväg", så hittar de en stor mystisk tunnel. De går genom tunneln för att kolla vad som finns på andra sidan och upptäcker senare att där finns en liten, öde stad. Föräldrarna hittar en liten restaurang med riktiga skrovmål på bänken (maträtterna ser skumma ut, men onekligen gott... På någon vänster) och utan att lyssna på Chihiro, som genast vill tillbaka till bilen. Sakta men säkert börjar staden förvandlas, konstiga gestalter tonar fram och vädret blir mulet. Helt plötsligt chockeras Chihiro av en riktigt vidrig händelse (som hennes föräldrar utsätts för) och tvingas stanna kvar då hon möter en pojke som verkar vara den enda med vett i skallen av de gestalter som dyker upp.

Att den fått rankningen PG i USA förvånar mig litegrann, faktiskt. Den innehåller en äcklig "spyscen" och andra väldigt konstiga upplevelser som kanske inte är det ett litet barn vill se under sängen. Ändå går det aldrig över till riktig osmaklighet och blir sådär underbart, underbart mystisk. Mer går absolut inte att säga. Spirited Away har gett mig den absolut starkaste känslan någonsin, då innebörden med filmen är att visa en helt ny värld. Man fascineras av invånarna, man beundrar sederna och vardagen i ett gigantiskt badhus där filmen utspelar sig.

Att inte ha sett Spirited Away är som att ha missat ett av de bästa, mest levande verken inom den tecknade filmen. Den här filmen bevisar gång på gång att pennan och pappret aldrig kommer besegras över datorn.

·····