Grizzly Man (2005)

Originaltitel: Grizzly Man
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Werner Herzog, Carol Dexter, Val Dexter, Sam Egli, Franc G. Fallico, Willy Fulton m.fl.

EN GÅNG GJORDE JAG ett halvhjärtat försök att se en film av Werner Herzog: Aguirre - Guds vrede (1972). Eftersom jag var ganska sömndrucken, insåg jag att jag inte skulle få någon behållning av den ändå, så jag stängde av. När SVT1 då visade Grizzly Man (2005), som jag hört mycket gott om, så kunde jag inte stå emot frestelsen att välkomna Herzogs film med öppna armar. Vad som jag först trodde skulle vara en dokumentär om en vanlig naturfilmares kärlek för björnar, visade sig bli ett neutralt, men fängslande och stundtals rubbat, porträtt av en väldigt egen, men också väldigt passionerad, människa och likväl kanske en av de bästa dokumentärfilmerna jag sett.

Jag ska, rent konkret, inte berätta allt för mycket om handlingen, dels för att filmen inte erbjuder särskilt mycket av en specifik grundberättelse, men också för att den stora handlingen, självaste kärnan, inte ligger i en grundhandling, utan just i hur Herzog binder ihop alla dessa människors historier och känslor, till ett känslosamt och gripande porträtt av filmens huvudämne: Timothy Treadwell. Treadwell är känd som amatörnaturfilmaren som, i runt omkring 13 säsonger, levde tillsammans med grizzlybjörnar på Katmai nationalpark. Timothys hänförelse av den livsfarliga besten slutade tragiskt, då han 2003, tillsammans med sin flickvän Amie Huguenard, blev dödade och uppätna av brunbjörnar.

Vid första anblick kan filmen bara tyckas vara ett porträtt av en relativt vanlig naturfilmare, en man med stor passion till naturen, där hans död kanske blir det allra mest häpnadsväckande med filmen. Herzogs film röjer dock bort alla dessa förutfattade meningar och visar istället en man, vars inre demoner kanske är farligare än självaste grizzlybjörnen. När man får höra om Treadwells liv, förefaller det lite som att hans mani, bara av ren tillfällighet, blivit björnar och att hans begeistring egentligen berott på att hitta något som får honom att orka fortsätta. Denna inre frustration, tillsammans med hans lugna yttre och de vackra miljöerna, gör Herzogs film till en märklig, men beundransvärd, blandning, som kanske berättar mer om det mänskliga psyket, än om just huvudföremålet grizzlybjörnar.

Herzog har, med stor respekt för de inblandade, gjort en mycket fängslande dokumentär. Utan att vara alltför subjektiv, har han träffat de som stod Treadwell närmast, däribland Treadwells föräldrar och kollegor. Herzog väljer att, i tidigt stadium, berätta om Treadwells öde och det gör inte publiken något. Som jag nämnt tidigare, så är här inte tanken att ge oss en överdådig, glorifierande hyllning till Treadwell, men ej heller något som trycker ner honom. Herzog gör, för en gångs skull, en dokumentär som inte lägger orden i mun på tittaren (i en tid som präglas av Michael Moores dokumentärer), utan som låter var och en avgöra och ta ställning till ämnet.
Grizzly Man blir dock bara såpass underhållande på grund av just Timothy Treadwell. De unika bilderna av amerikansk vildmark som han tog, tillsammans med hans liv och vänner, är en guldgruva för en regissör som Herzog. Han behöver bara se till att allt klipps rätt och att han inte snubblar på orden i sin roll som berättarröst, men annars berättar Treadwells historia sig själv. Den verkliga elogen till Herzog är därför inte att han gjorde detta bra, utan att han gjorde det. Om inte detta hade gjorts, hade inte alls lika många fått ta del av den spektakulära historien, som är den av Treadwell, en man som, i all sin ensamhet och sina rop på hjälp, kanske allra, allra mest hade behövt en vänlig klapp på axeln. 4/5